Litterära förebilder i svensk kriminallitteratur – egna och andras

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-1, Artikel

Av Jean Bolinder

När jag som ung skrev noveller och skickade till olika tidskrifter kom de tillbaka med beklagande över att man tyvärr, tyvärr inte hade utrymme för mitt bidrag. Till sist tröttnade jag och bad att få veta det verkliga skälet till refuseringen om det skulle bli en sådan. Novellen kom som vanligt i retur men redaktören skrev: ”Det här är en utmärkt novell men som det redan finns en William Faulker ber vi att få tacka nej.”

Min beundran för den amerikanske nobelpristagaren sken igenom i det jag författade. Jag beslöt att inte försöka bli en Faulkner utan en Bolinder. Och på den vägen är det nu 30 år senare.

Den där gamla episoden faller mig i minnet när nu Kjell E. Genberg ber mig skriva om mina – och gärna också något om andras litterära förebilder i kriminallitteraturen. Men det är skillnad mellan att försöka apa efter en författare och ta honom som utgångspunkt och inspirationskälla. När min första bok kom ut 1967 använde jag Faulkners grepp med många berättare och fick beröm för det. Jag inledde också boken med en pastisch av den gamle svenske 1600-talsförfattaren Samuel Columbus skildring av sin kollega Lasse Lucidor.

Till min glädje skrev P.G. Peterson i Vecko-Journalen att boken var ”välskriven av en god berättare med angenäm motvilja att yvas över sina litterära kunskaper”. Ett sådant omdöme sporrar till att fortsätta använda litterära utgångspunkter. Mina första deckare hade alla titlar som var avbrutna litterära citat och jag ansträngde mig att ha anspelningar på litteratur med.

Inspirationskällor

Nu långt senare kan jag kanske tycka att det var lite barnsligt det där och att jag skulle ha varit sparsammare med att visa hur blygsam jag var med min bildning…

Dick gjorde jag upp ett facit i Trollsländan där jag försåg dedikationen med ett tillägg som nämnde inspirationskällor för mitt kriminella författarskap: ”Richmal C,1 Sherwood A,2 William F,3 Walter L,4 Yngve K,5 och Patricia H6·”. De är nog, om man lägger till Michael Innes, mina främsta förebilder i deckarvärlden – mitt fortsatta skrivande har främst följt stigar som jag själv trampat upp, det är ju knappast meningsfullt att i all evighet hålla på att skriva som andra .

Vissa utländska kriminalförfattare har skapat skola och fått mer eller mindre osjälvständiga svenska efterföljare. Gamle Conan Doyle sticker mer eller mindre konstant upp huvudet i deckarna – i Sverige skrev Oskar Wågman (far till min familjs husläkare) redan i seklets början begåvade parodier på Sherlock Holmes. De flesta tidigare detektiver har drag av denne Holmes.

Spolades

Pusseltanterna med Agatha Christie i spetsen har fått många svenska efterföljare som man gott kunnat undvara det mesta av, Maria Lang och Ulla Trenter till exempel. Jag parodierade under pseudonymen Elisabeth Schalin eländet i boken Picassofisken (1977) men uppnådde ingen förståelse, parodin togs på blodigt allvar och spolades ner på deckartoaletten.

Hårdkokta amerikaner som Raymond Chandler var ett tag högsta mode och sedan bildade Ed McBain skola med polisrutin. I Sverige kom Sjöwall-Wahlöö med en begåvad variant i verk som ej överträffats i vår kriminallitteratur. Dock har även duon fått efterföljare – alla inte så sanslöst begåvade kanske.

Att ha förebilder är inte bara tillåtet, det är ett måste. Litteraturvetarna säger ”Ein Text – kein Text”, det vill säga en text är inte någon text alls, den är beroende av andra för att finnas. Litterär tradition kallas det.

Drottningens juvelsmycke

I mina senare böcker – både kriminal- och andra romaner – har jag ibland utgått från ett litterärt verk och gjort en personlig parafras på det, till exempel Almqvists Drottningens juvelsmycke i Berättelse för herr Hugo och Strindbergs Kaspers fet-tisdag i Tack snälla Döden.

I de stora sammanhang där jag inte vistas, har greppet lett till betydande litterära erövringar, mest känd är väl Joyces Ulysses som självklart bygger på Odysséen. Även den svenske nobelpristagaren Eyvind Johnson har hållit farbror Homeros i handen med storartat resultat.

Detta är något helt annat än att som sparv dansa tranedans med lånta fjädrar. Lånta fjädrar är det väl däremot med allt det litterära skrytande som både den unge Jean Bolinder och andra författare hängav sig åt under årtiondena efter Andra Världskriget. I H.K. Rönbloms debutbok Död bland de döda lär till exempel varje kapitelrubrik vara ett citat och den som var riktigt bildad märkte förstås detta . Maria Land utnyttjade ibland tekniken in absurdum, vissa av hennes böcker är ett enda långt soppkokande på litterära spikar.

Gymnasiebildning

Ta till exempel De röda kattorna (1965)!

Den inleds med ett citat om röda kattor från Selma Lagerlöfs novellsamling Mårbacka. Sidorna 14-15 citeras Fröding och så diskuteras dennes Elsa örn och i detta sammanhang just den litterära bildning som leddelades i dåtidens gymnasier:

”- Elsa örn? Tyckmycken och självupptagen! Om det är sådana stolligheter ni blir fullproppade med innan ni är mogna att ta examen så är det visst på tiden att de skaffar fram ett nytt gymnasium. Vad sade du att du hade fått för betyg i muntlig svenska?”

Maria Lang, alias Dagmar Lange, var fil doktor på en avhandling om Pontus Wikner som vitter författare (1946) och verkade som svensklektor i Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm. Hon visste minsann vad man skulle veta om den svenska litteraturen.

Tills man storknar

Annan litterat ur förekommer dessutom på sidan 19 instörtar en av personerna ”med regnet drypande ur håret och med en uppsyn som tragediennen i nån pjäs av O’Neill”. På sidan 39 sägs apropå Selma Lagerlöf något som bättre passar in på Maria Lang och hennes litterära genre, ”en värld /av/ ekon från det förgångna tills man formligen storknar”.

I Tankar om mord som kom 1978 parodierade jag Maria Lang och gjorde en story på Frödings Jonte och Brunte: ”I glesa rader med stor text och hälften citat tog de sig fram över sidorna med yttersta möda.”

Kulisser kring en tom scen

Att göra parafraser på verk, parodiera och kanske till och med pastischera andra författares verk tycker jag är vällovligt. Däremot kan det kanske vara diskutabelt att i allt för hög grad citera, omnämna och syfta på all möjlig litteratur eftersom det lätt blir skrytsamt och elitistiskt. I värsta fall – läs gärna Maria Lang – blir alltihop mest kulisser kring en tom scen utan ett verkligt skådespel att framföra. En författare skall ändå ha något att säga och berätta, om han/hon i stället bara jumpar på diverse kulturella isflak blir verket meningslöst om det skall föreställa att vara skönlitterärt.

Måhända har Langsjukan med tidsanda att göra. Ett nu ganska förgånget Sverige med en bildad medelklass, som förtvivlat gärna ville visa sig kulturell, bar upp litteraturen på gott och ont. Det goda hängde samman med att denna medelklass valde böckerna själva och inte fick ett utslätat sortiment från någon bokklubb, det onda yttrade sig främst i förakt för människor som inte var bildade nog att fatta alla syftningarna. Kulturen blev ett klassmärke.

Kanske var det extra viktigt för deckarförfattarna att visa sig bildade eftersom deras genre var så sedd över axeln? Och skall vi våga tro att kriminalgenren nu är mera aktad eftersom det är mera sällsynt med litterärt skryt i den?


1 Crompton – skaparen av Billböckerna.

2 Anderson, amerikansk författare.

3 Faulkner, förstås!

4 Ljungqvist, förstås!

5 Kernell, östgötsk romantiker, död vid hög ålder i december 1994.

6 Highsmith. vars besök på Svenska Deckarakademin blev en väldigt viktig injektion för mitt författarskap



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22