Litterär vandring i Dan Turèlls spår

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Artikel

AV PER ERIK TELL

Den danske författaren Dan Turèll skriver i förordet till sin debutdeckare Mord i mörker:

”Gator, gränder, platser och scenerier används med stor frihet … boken kan inte användas som turistguide och det har heller inte varit avsikten.”

Trots det står jag i ett sällskap på tjugotalet personer och trampar i det bleka solskenet utanför Istedgade 25 i Köpenhamn och lyssnar på den unga litteraturstudenten Tanja Christensen när hon förklarar att just här låg Comet Bar, förebilden till Stjernecaféet i den nämnda boken, och ovanpå baren bodde författaren själv under en period på 1970-talet.

Alla stora danska författare från HC Andersen till Peter Høeg till trots, är nog Dan Turèll, stadens egen flanör och nedtecknare, den som Köpenhamn älskar och omhuldar allra mest.

– Det var ganska hopplöst att gå med honom på stan. Alla hade någonting de måste stanna och prata med honom om, berättar journalisten Anders Hammarqvist i Malmö, som var nära bekant med Turèll och översatte fyra av hans deckare till svenska.

Röster höjs för att döpa om Vesterbro Torv, en samlingsplats för prostituerade, narkomaner och mer eller mindre vinddrivna existenser, till Onkel Dannys Plads.

Vem var då denne Dan Turèll?

Suzanne Brögger skriver om sitt första möte med Turèll 1973 strax före hans riktiga genombrott:

”Dan Turèll är en så sprudlande person, han är spion, han är flera miljoner sinnrika celler och pupiller, flimrande, fruktbar och farlig. Diktare kallar man det.”

– En omtänksam, vänlig person och stolt far, säger Anders Hammarqvist.

Turèll föddes 1946 och debuterade som tjugoåring med verket Vibrationer. Förutom att han var Köpenhamns egen poet och skildrare reste han mycket och gärna till udda platser, som kors och tvärs genom Sahara, runt i DDR eller till det stängda Albanien.

Tog gärna droger

Han hymlade aldrig med sitt narkotikabruk och i den officiella biografin Turèllsamlingen står det till och med angivet när han tog sina första LSD- och mescalintripper.

– Nja, däremot rökte han alldeles för mycket och bytte med jämna mellanrum ut sina Pall Mall mot en pipa hasch, berättar Anders Hammarqvist.

Framförallt det slitna men levande Vesterbro var Dan Turèlls revir.

Vi startar vår litterära fotvandring vid Vesterport Station och ilar snabbt via Vesterbrogade mot Istedgade, Vesterbros ökända horstrita. Ett snabbt stopp vid baren Spunk där Tanja Christensen läser en dikt av Turèll för det lilla sällskapet samtidigt som en man i trettioårsåldern i bakgrunden förgäves söker få liv i en yngling som ligger utslagen på en trappa. Klockan är strax efter elva och den här delen av stor-Köpenhamn vaknar senare och mer glosögd än andra delar av stan.

Turèll hade en enorm bredd på sitt skrivande. Det började med diktsamlingar, noveller och berättelser som han stencilerade upp i ett tjugotal exemplar och delade ut gratis till vänner och bekanta. Han skrev krönikor och kolumner om storstan i dagstidningarna, fick sitt genombrott med Vangede Billeder och 1977 gav han ut Alverdens vampyrer, som var tänkt att bli en doktorsavhandling i ämnet vampyrer.

Känd som deckarförfattare

Men det är kanske trots allt som deckarförfattare han blivit hågkommen. Under 1980-talet gav han ut en serie på tio deckare, vara fyra är översatta till svenska, med en namnlös slarver till frilansjournalist som huvudperson. Han själv?

När Suzanne Brögger frågar Turèll om en annan romanfigur, Manjana, är identisk med Turèll svarar han så här:

”Manjana är huvudpersonen, som naturligtvis är identisk med författaren eftersom var och en av oss naturligtvis är sin egen huvudperson i sitt eget liv – allt annat är dumheter.”

Inspektören rev sitt hår

Vår litterära vandring fortsätter från Istedgade till Halmtorvet där polisstationen finns. Här satt Turèlls polisinspektör Ehlers i ett vackert gult polishus och rev sitt hår när morden haglade på Vesterbro:

”Det var en kort, kraftig bred man med ett vilt krulligt hår och ett yvigt anarkistiskt skägg som såg ut som om han hade köpt dagens hopsamlade rester hos en frisör och själv klistrat ihop dem.”

Det gamla polishuset har fått lämna plats åt ett stort modernt poliskontorskomplex.

Anders Hammarqvist berättar att Dan Turèll i unga år kom i kontakt med amerikanska deckarromaner, Chandler och Hammett, och att han tyckte om den hårdkokta genren, även om han också läste Christie och Simenon.

Och visst har Turèlls förhållande till Köpenhamn likheter med Simenons vemodiga kärlek till Paris.

Tanja drar oss vidare från provinsen Vesterbro till provinsen Fredriksberg. Även om Turèll sade sig älska storstaden för sin anonymitet och availabilitet, han älskade anglosaxiska uttryck, såg han stans olika delar som egna små provinser med lokalsamhällenas igenkännande trygghet. Vi lämnar kvarteren med sjaviga hotell, nedsläckta neonskyltar som annonserar om massage, sex och porno och trottoarer med ännu inte bortspolade spyor från fredagkvällens överhettade festprissar bakom oss.

Bodde på Alhambragade

På Alhambragade i Fredriksberg är vi bara ett stenkast från Vesterbrogade, men socialt har vi tagit hissen åtskilliga våningar upp. Här är gatorna breda och lummiga med alléträd, husen ståtar med en förnäm borgerlig prakt och ytterligare en bit bort kommer patriciervillorna. På Alhambragade 1 ligger baren ”Fredrik den sjätte”. I samma hus bodde Turèll sina sista år.

– Han behövde komma bort från larm och uppmärksamhet. Visst gick han på gatorna för att få inspiration, men han måste också hem och skriva och lugnet för det fick han här i Fredriksberg, berättar Tanja.

Jag slår mig ned vid bardisken på ”Fredrik den sjätte”. Anders Hammarqvist kallar det Turèlls vardagsrum. Till vänster om mig sitter en almindelig Jensen och bläddrar förstrött i Ekstrabladet, medan den pyrande cigarren i askfatet tillsammans med den tunga doften av danskt öl ger mig en förnimmelse av det gamla Danmark. Jag låter blicken förgäves vandra på hyllorna efter den flaska whisky som fortfarande sägs vänta på Onkel Dannys återkomst trots att det nu snart är tolv år sedan han gick bort.

På bardisken framför mig sitter en liten mässingsplatta med gravyren ”Sörens pande”. Jag dricker bara en Hof och undviker att nyttja viloplatsen.

Den namnlöse

Jag känner mig som Turèlls namnlöse frilansjournalist som efter mordens uppklarande sveper sin whisky och konstaterar att: ”… under alla omständigheter skulle alltsammans fortsätta utan störningar. Hotellet skulle fortfarande öppna och snabbt dammas av för att ännu en gång hyra ut samma nerhårade sängar, fnasken ställa upp varje kväll och stå beredda med sina handväskor och hallickar i närheten, langarna skulle smyga runt och erbjuda allt från pakistanskt hasch till preludin, spelarna jagade torskar som de kunde flå senare, bartendrarna skulle torka av glas och öppna flaskor och låta trasan svepa över borden då och då, taxibilarna skulle tuta, trafikljusen växla, människor mötas och tidningarna komma ut varje dag.”

Dan Turèll avled i cancer 1993.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22