Leo Löthman: Deckardebuterade redan som 5-åring

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Artikel

Av LEIF-RUNE STRANDELL

När Leo Löthmans kolleger beskriver varandra så är man eniga om att Leo är estradören. Han kan hålla en publik fascinerad av olika historier – en del kanske till och med är sanna.

Sant är att han började skriva tidigt. Han har en två år äldre bror som precis som lagen säger att man skall började skolan vid sju års ålder. Därav följde att lille Leo redan som femåring lärde sig läsa och skriva, och därför 1953 skrev sin första deckare.

Den lyder så här: ”Det var en gubbe som lade sig i ett dike och dö.”

Inriktningen mot hastigt påkommen död berodde inte på brors inflytande utan på fars. Pappa var kriminalkommissarie på Åland, och sönerna hade hört hans samtal med kolleger.

Yrkesval 13 år efter debuten

Trots denna skrivövning tog det ytterligare 13 år innan han var på det klara med att han skulle bli författare. Han tog då en promenad under en paus i sommarjobbet på ett mentalsjukhus. Han fann sig formulera sina intryck för sig själv – och insikten kom att detta ville han arbeta med. Att bli författare.

Men från tanke till offentlig debut tog det tid. Den första boken, Varför inte Tile?, kom ut 1992. Det var ingen försening, menar han själv. Det var en mognadsprocess som tog så lång tid.

Man måste ju inte bara vilja skriva, man måste ha något att skriva om. Så bortsett från att Leo läst mycket hela livet har han också ägnat sig åt att skaffa livserfarenhet. Han har flackat runt, bytt jobb ofta och fått flera yrkesutbildningar.

Tillsammans med en kamrat (som nu inte bara är kamrat utan också hans förläggare) gav han sig ut i världen. Utan några ekonomiska tillgångar.

Bonddräng utan skattskyldighet

Ganska snabbt hamnade de på Färöarna, och Leo blev bonddräng. (Och det är en grund för en berättelse i nästa bok.)

På Färöarna fick man arbeta ett halvår utan att betala skatt. Och sådant vill förstås äventyrslystna unga män inte. Så det blev till att via fiskefartyg ta sig till Skottland. De hamnade på en brygga på den lilla ön Ui. Den nitiske myndighetspersonen hade aldrig tidigare träffat utlänningar som kommit den vägen, och ansåg att passen måste stämplas i Glasgow. Under tiden fick de inte gå i land. Problemet var dock att båten redan lämnat bryggan. En kompromiss nåddes så att de fick bo på bryggan.

Och myndighetspersonen påpekade att när det är mörkt så ser man ju inte vad ni gör …

Äventyren fortsatte. De arbetade som knivslipare, bartender och på båtar. Den första stora krisen kom när snuset tog slut och det var poststrejk så att nödsändningarna inte kom fram. De räddades av Olle från Göteborg på en svenskflaggad båt, där de sedan också fick jobb.

Härligt ändrad status

Ett tag senare fick Leo uppleva hur ens status kan ändras snabbt. De kom med i ett arbetslag som lossade is, viktigt för fiskehanteringen. Men han var så fattig att han inte hade råd med ett blåställ utan kom i sin fårskinnspäls. På lastbåten skickades alla i laget ner i lastrummet, medan kapten bjöd Leo på kaffe och konjak, vin – varför?

Utan blåställ men med päls måste han ju vara förman…

Så finns skrönorna i mängd. Under flera år på 70-talet skrev han på en roman, men kände sig tveksam. Så den fick ligga några år. Till sist eldade han upp den, och har aldrig ångrat det.

Titeln var bäst så den kan vi få: AB Humanistkoncept.

Han tyckte den blev för tung när allt skulle berättas. Så skrivandet fick vänta. Men så kom en period där han kunde kombinera arbete (för att försörja den familj han nu hade) och skrivande. Han blev skeppare på en liten landsvägsfärja (varav det finns många på Åland). Sträckan var 300 meter. Navigationen var enkel; färjan styrdes av en vajer så det var inte fråga om att komma ur kurs. Arbetsdagarna var långa, men färjan gick bara när någon kallade på den. Så han kunde sitta i den lilla kojan där skepparen värmde sig och skriva. Det var ensamt, och han sade inte något ens till fru och barn.

Det tog två och ett halvt år. Så skickade han manus till ett förlag i Helsingfors och fick en överraskande snabbt svar. De tyckte det var en lysande bok.

Stort misslyckande

Mottagandet blev bra. Men nästa bok blev däremot ett stort misslyckande, säger han själv. Han använde samma huvudperson, men tog bort allt som var roligt. Den fick dåliga recensioner och sålde dåligt. För en tid sedan läste han om den – och begrep ingenting.

– Men det svider att få på käften så där.

Så det dröjde ett bra tag innan det blev dags igen, och då kom succén: Big Mama.

– Jag fick till en bra huvudperson, lät bli att skriva så komplicerat, och förlaget tyckte att det skulle bli en thriller. Som till exempel Patricia Highsmith.

Henne hade han inte läst innan. Han är inte så stor deckarläsare och säger själv att han inte tänker i genrer. När han skrev den första boken hade han nog tänkt sig att den skulle vara en döendes samtal med Gud, men recensenterna tyckte att det var en pikaresk.

Boken blev så väl mottagen att den nominerades till Glasnyckeln (men, ler Leo, Nesser hade väl mutat juryn… ).

Vill väl, sprider lik

Boken handlar om en ensam människa som vill alla väl. Vill ha ett välordnat liv. Ändå lämnar hon två lik efter sig.

När han höll på med manuset fastnade han. Hade svårt att leva sig in i denna synnerliga person. Då bad en vän, på utlandsresa, honom att leta efter några viktiga papper i vännens hem, och han hjälpte honom ju.

Att gå in i en annans hem och rota bland privata saker kändes obehagligt, det blev alldeles för privat.

Så då kom han på varför huvudpersonen var så udda (som gjorde sådana saker) och fick skruva till henne en bra bit till mot den rena galenskapen.

Det blir nog fler psykologiska thrillers i framtiden, lovar han. Ett manus håller han på med sedan ett par år, men skriver också annat emellan.

En berättelse handlar om en fångtransport från Finland till Sverige 1799 och handlar om en avrättning.

Det kan ju kanske bli en kandidat till Flintyxan – priset till bästa historiska deckare.

Det finns också planer på att göra en film av den texten.

Vi lär få läsa mer av Leo Löthman.

Som svensk kan man ju hoppas att det blir fler rikssvenska utgåvor, eller åtminstone att det blir lättare att få veta vad som ges ut på andra sidan gränsen.

BÖCKER AV LÖTHMAN:

Varför inte Tile?, 1992

HC Damön, 1994

Big Mama, 1999

Tangofästningen, 2001



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22