Lennart Lundstedt – utvald och tryckt

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

Av HELENA SIGANDER

Minns ni Birgit Tengroth? Den högbarmade skådespelerskan i den av Ingmar Bergman filmatiserade Törst, en roman som hon själv skrev och som blev en bästsäljare, bl. a. för att Sven Stolpe skällde ut den. Birgit Tengroth var en välskrivande författarinna med överkänslighet av strindbergska mått. Bl. a. var hon avundsjuk på Ingrid Bergman. Hon skrev ohöljt om detta i Vecko-Journalen, numera nedlagda Månadsjournalens föregångare. Att hennes man Stig Ahlgren skrev ned Ingrid Bergmans framträdande med Jeanne d’Arc lär inte ha varit en slump. En som i likhet med Tengroth säger sig vara avundsjuk på kollegor är Helena Sigander, här som vanligt i fritt fall utan den minsta tillstymmelse till skylande skyddsnät. Fast medan Tengroths nakna avundsjuka var av personlig art, så tycks Helena Siganders vara av mer principiell karaktär. Lägg märke till att avund annars är något som folk ofta i brist på sakargument tillvitar andra. Tengroth och Sigander är unika eller i varje fall “dunika”. Sigander besitter dessutom bristvaran humor. Här demonstrerar hon hur en avundsjuk författare intervjuar en annan, så vitt vi kan se något mindre avundsjuk kollega. Rubriken borde kanske ha varit Det våras för avundsjukan, men det blev i stället Späd, seg, smart, humoristisk och medlem av Dråpliga Sällskapet i Göteborg. Man kunde misstanka att jag talar om mig själv. Det gör jag inte (vilket är en brist i denna text). Jag talar om en novellist (nä, fortfarande inte jag, fast det borde ha varit just jag).

Han heter Lennart Lundstedt. Han är en av de utvalda med sin Agnes. Han är publicerad i krimnovellsamlingen Döden på isen och andra berättelser som Piratförlaget givit ut. (Jo, just den tävlingen vi alla deltog i fast somliga inte föll juryn särskilt väl på läppen!)

H: Lennart. Vad jag har förstått är Agnes din andra novell någonsin?

L: … som har publicerats.

H: Hur känns det att vara så mycket bättre i novellskrivande än till exempel jag?

L: Det är en källa till ständig glädje, Helena.

H: Men du måste ju ha ett mer kriminellt tänkande än just till exempel jag (som ändå publicerat ett trettiotal krimnoveller och sju kriminalromaner)? Eller?

L: Jag har kanske läst mer än en del andra har gjort. Ganska duktigt med deckare. Med tillräckligt mycket input var det något som måste ut. Novellen gestaltades därför som den blev.

H: Vilka böcker har du tjuvläst i biblioteket (Lennart är bibliotekarie på Göteborgs Stadsbibliotek vid Götaplatsen) som givit dig impulser till den goda uppbyggnaden av storyn samt det fulländade språket?

L: Jag är väldigt förtjust i Hjalmar Söderberg och Birger Sjöberg. När det gäller deckare tar det hela fart med Chandler och framåt.

H: Ur vilken synvinkel skriver du, manschauvinistisk eller det enda rätta, feministisk?

L: Jag har hela livet inriktat mig på att skriva kvinnochauvinistiskt med inslag av machokultur.

H: Är du nöjd nu då? Eller ska du påfresta och skriva en novell till?

L: Jag ska försöka åstadkomma något ännu bättre än Agnes (säger han utan att se vilka sår han strör salt i).

H: Eftersom du publiceras anses du skriva ganska okej. Men hur ser du på att Peter Gissy skriver bättre än du? Han vann ju.

L: Just det. Hade han inte varit en trevlig kompis i Dråpliga Sällskapet hade jag säkert blivit lika avundsjuk på honom som du är på mig, Helena. (VA!)

H: Om du hade suttit i läsgruppen för att välja novell, vilka kriterier hade du fokuserat på?

L: God psykologi. Gott språk. Oväntat slut.

H: Anser du att du uppfyllt dessa kriterier själv?

L: Ah (säger han inte lika säker i korken längre, verkligen på tiden med en smula ödmjukhet och självrannsakan). Slutet i Agnes kunde ha varit starkare. Jag kunde ha slopat några upprepningar. (Tänkte jag inte det, sådana missar hade inte jag i mitt tävlingsbidrag. Det måste ha kommit bort i posten.)

H: Handen på hjärtat, Lennart. Tycker du att du är liksom lite bättre än andra nu när du har fått ditt namn i tryck?

L: Nej. Men jag tycker att jag är bättre än jag själv var innan jag kom i tryck.

Lennart svarar en sak men jag försäkrar läsarna att hade ni sett hans kroppsspråk, näsans uppåtvinkling, den bestämda handrörelsen, skulle ni inte ha trott ett ord av DEN bekännelsen.

Jag kan bara konstatera att många av de publicerade bidragen skrivits av män, valts ut av en jury där män ingick och tryckts av män. Faktiskt sju mäns och fem kvinnors bidrag utvaldes. Bara FEM.Det känns inte helt i tiden. Eller hur? Sverige har en befolkning av övervägande kvinnor. Skulle kvinnorna vara mindre konstnärliga? Är det det Piratförlaget vill ha sagt med krimsamlingen?

Bara undrar.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22