Lena Holfve: Jag har minst 20 historier på lager och kommer att skriva deckare igen

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

1989 bestämde sig Lena Holfve för att sluta skriva. Det var ett löfte som hon höll i åtta år. 1997 kom det en ny bok, en handbok i vardagsjuridik med titeln Det händer aldrig mig.

Lenas väg genom livet – både det privata och det skrivande – har varit långt ifrån spikrak. Hittills har hon kommit ut med tretton böcker, något som är ganska enastående för en människa som är ordblind. Två av dessa böcker är kriminalromaner: Häktad på sagolika skäl (1984) och Mordet på Törnrosa (1985). I synnerhet den första av dessa orsakade rabalder, både på kultursidor och annan plats i tidningarna. DAST var förresten den första tidskrift som recenserade henne, säger hon.

Mellan lag och ambition

– Häktad på sagolika skäl handlade om en människa som aldrig borde ha häktats, men som hamnade i kläm mellan lagen och en åklagares ambitioner, säger Lena. Jag blev förbannad då jag märkte felaktigheter, och jag har alltid skrivit mina böcker i ett tillstånd av ilska. När jag belyste problemet var det några som undrade om jag tyckte att bovar skulle gå fria. Så var det ju inte, men min framställning politiserades.

Lena föddes i Stockholm 1953 men hamnade som liten i Södermanland. I andra klass blev alla barnen intervjuade om vad de skulle bli när de blev stora.

– Författare! sade Lena.

När det svaret publicerades i Eskilstuna-Kuriren skrattade lärarna eftersom det fanns en utredning som sade att hon var ordblind. Det var på den tiden ett skäl till att utesluta henne från svenskundervisningen.

Slapp formstöpas

– Det är jag nästan tacksam för nu, säger hon. På det sättet slapp jag stöpas i en form. Jag kunde ju berätta, även om jag inte stavade orden rätt. Det fattade läromedelsförfattaren Hans Garpe och svenskläraren Kaj Schollin.

Fast de var rätt så ensamma i sin uppfattning om henne. De flesta andra lärare tyckte att hon var ett bråkigt barn och brukade köra ut henne från lektionerna innan de ens hade börjat.

– Det hade också sina fördelar, säger Lena. Jag blev van vid att stå utanför, så det bekommer mig inte om jag gör ”förbjudna” saker.

Tabubelagda ämnen

Som författare fort satte hon att rota i tabubelagda ämnen. Men Lena hade lovat att inte debutera innan hon fyllde 30. Våren 1984 kom hennes första bok, Älska lagom – en bok om fosterbarn. Den väckte stort intresse hos jurister då den påtalade brister i lagstiftningen, sådana som därefter åtgärdades.

Men det var på hösten samma år rabaldret satte igång. Då kom alltså Häktad på sagolika skäl och orsakade raseri hos åklagarna. Lena hade varit nämndeman i Stockholms tingsrätt i tio år och hade ordentligt på fötterna då hon mycket kritiskt granskade åklagarens roll i rättsmaskineriet.

– Det var nog bra att jag väntade med debuten. Nu hade jag hunnit bli mogen nog att stå emot alla påtryckningar och klarade persen att få så väldig uppmärksamhet för det jag skrivit. Hon hade fått rådet att ”utbilda” sig till författare genom att arbeta med människor först. Eftersom hon var både ordblind och döv på ena örat fick hon inte bli lärare. Då sökte hon sig till Skurups journalistlinje, men ratades för att hon var ”för litterär”. I stället arbetade hon på mentalsjukhus, ålderdomshem, Barnens ö och hamnade till sist som nämndeman i tingsrätten. Med den bakgrunden vågade hon börja skriva.

Vrede mot lättvindig vård

Hennes andra kriminalroman, Mordet på Törnrosa, som kom 1985, skrevs också i vrede. Det var en protest mot att brottslingar på den tiden kunde dömas till sluten psykiatrisk vård och därefter snabbt komma ut i samhället igen.

Sammanlagt har det blivit tretton utgåvor – två thrillers, tre böcker om barn och ungdom och resten engagerade bidrag till debatten i olika sociala frågor. Hon har skrivit om fosterbarn, alkoholmissbruk och liknande, ofta i romanform. Trots detta orsakade flera av dem debatt när de kom ut, eftersom de ofta handlade om icke fungerande familjesituationer.

– Men jag har planer på att skriva nya kriminalromaner, säger hon till DAST. Jag har skaffat mig två fullständiga förundersökningar om mordfall. Min arbetsmetod är att bygga en roman på faktisk grund. Det är en fantastisk inspirationskälla att veta att minst 40 procent av det man skriver faktiskt är sanningen.

Att hon kan skriva kriminalromaner vet vi ju.

Fast hennes skötebarn just nu är något hon kallar Kulturpoolen, ett projekt för att föra ut författare, målare, fotografer, designers och andra kulturarbetare till berömmelse via Internet.

– Det handlar om samarbete, säger Lena Holfve och strålar som en sol.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22