Leif GWs metod att inte bli galen på Bokmässan

Sep 27th, 2016 | By | Category: 2016-09 sep, Artikel

Leif GW PerssonI ett samtal med sin förläggare Martin Ahlström förklarade Leif GW Persson att han under de fyra dagarna tvingas prata om sin nya bok, Kan man dö två gånger?, 3–4 gånger om dagen vilket lätt leder till att man blir psyksjuk. För att klara påfrestningen har han valt att byta vinkel varje gång.
Den här gången, inför en mer än fullsatt sal, blev det två ämnen som tog mest tid, först utgående från bokens titel funderade han över möjliga liv, och liv efter detta.

– Jag tror att vi har ett liv till, för det är ett trevligare alternativ. Och har jag fel så är jag inte värre ute än de andra. Kamraterna tycker att jag är lallig, men jag har det i mig sedan söndagsskolan när jag var liten. Då fick man bokmärken och choklad med vispgrädde, och sångerna är bra, bra texter som Blott en dag och om pärleporten.

Det andra temat blev Bullens pilsnerkorv. Han har varit med om ett hundratal mordutredningar men ingen av dem har lösts tack vare Bullens pilsnerkorv, så nu var det dags.

Leif GW har ett nostalgiskt förhållande till korven och underströk att man ska välja den större burken. Korven finns i åttakorvars burk, med något kortare korvar, och i stor burk med något längre 40 korvar, där spadet är smakrikare.

– Min fru gillar inte att jag äter sånt, och skälet syns ju här framtill, sade han och klappade magen.

Så han smakade i smyg och fann att korven inte är en höjdare, men full av nostalgi.

Och gav en historisk tillbakablick på Bullens korvhistoria.

Om boken sade han att den ju inte är märkvärdig men om man gillar Bullens pilsnerkorv så är det en höjdare.

I boken finns en ung gosse (recensenterna tycker sig se ett självporträtt av den unge Leif GW) som blir detektiv och använder sig av den anteckningsbok och penna han fått av grannen, polisen Evert Bäckström. På mässan hade Leif GW mött en liten flicka som berättade att hon och kamraterna i skolan hade en deckarklubb och gav ut en tidning, Struten. Nu önskade hon professorns professionella råd vad en detektiv behöver. Ja, anteckningsbok och penna förstås. Men, undrade flickan, var inte en mobiltelefon bra, där man kan ta bilder, filma och tala in vad man ser?

– Tiden har gått förbi mig, suckade professorn, man kanske ska ha en spaningsmobil.

Han konstaterade också att hans bok inte är den bästa i år, utan hans dotters (Malin Persson Giolitos Störst av allt). Förr hörde journalister av sig och tyckte att han kunde ha dottern med sig när de skulle fotografera, numera ringer de för att fråga var de får tag på dottern.

– Hon skriver så bra att jag börjat undra om hon verkligen är min dotter…

LEIF-RUNE STRANDELL

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22