Leif Davidsen: Thrillerförfattare är moderna krönikörer

Feb 8th, 2008 | By | Category: 2001-2, Artikel

AV BERTIL FALK (BILD & TEXT)GÖTEBORG (DAST) En dag kör Leif Davidsen bil på Jylland och får syn på vägskylten Lime (uttalas som det låter). Lime är en liten dansk by med 150 invånare och skylten sätter i gång en serie associationer. Leif Davidsen tänker sig Lime uttalat Lajm som på engelska. Tanken glider vidare till Harry Lime. Den tredje mannen och Graham Greene och så föds idén till det som ska bli thrillern Lime’s billede, som på svenska fått titeln Paparazzons heder. Huvudperson i boken är den skandalinriktade smygfotografen Peter Lime.

Den kom på Prisma förra året och är Leif Davidsens tredje bok på svenska. Tidigare kom Den ryska sångerskan (Legenda 1990) och Den troskyldige ryssen (W&W 1994), men han säger själv, att det är först med Paparazzons heder som han uppmärksammats.

Leif Davidsen tilldelades den nordiska utmärkelsen Glasnyckeln för Paparazzons heder . Boken är för övrigt – vid sidan om till svenska – rejält översatt, eller vad sägs om engelska, tyska, ungerska, holländska, spanska, italienska, franska, norska och isländska. Totalt tio språk. Leif Davidsen har en bakgrund som utrikeskorre för dansk radio och TV.

Thrillers i Östeuropa

“Jag har arbetat i Spanien, Moskva och stora delar av Öst- och Centraleuropa både före och efter murens fall”, säger han till DAST. “De miljöerna när jag använt mig av mycket i mina thrillers, som jag ofta iscensatt i Ryssland och i anknytning till Sovjetunionens upplösning och de nya staterna i Europa.

Min mamma och pappa läste för mig när jag var liten och jag var 7-8 år när jag läste min första bok. Det var en lättläst utgåva av Robin Hood och jag minns att det var en fantastisk upplevelse och att jag tyckte att det var fantastiskt att man tog småbitar i form av bokstäver och satte ihop dem så att det blev en berättelse. Det kan jag gott huske.

Jag fortsatte att läsa. Jules Verne, David Crockett och allt från A till O. Som vuxen fick jag sedan favoritförfattare som Graham Greene, Ernest Hemmingway, John Le Carré och Len Deighton.

Jag tycker om berättelser, oavsett om det är kriminalhistorier eller realistiska romaner. Historier där det finns en början, en mitt och ett slut. Jag läser inte fantasy, men det gör min 19-årige son. Han läser det som hans generation är intresserad av. Men han läser mina böcker också.

Bristande intresse?

När det gäller deckare och thrillers tycker jag att vi i Danmark ligger efter Sverige och Norge. Det händer mycket mera på deckar- och thrillerfronten i Sverige och Norge och jag vet inte varför. Det verkar som om de unga författarna i Danmark, den nya generationen är mer intresserad av att skriva kortprosa, minimalistiskt, “än litteratur” (här lyfter Leif Davidsen upp sin händer och använder sina fingrar som citationstecken). Men kanske något nytt är på väg.

Vi har inte heller så många danska kvinnliga författare som Liza Marklund i Sverige och Anna Holst i Norge. På 1970-talet fanns det många kvinnliga deckarförfattare i Danmark, men de nya författarinnorna tycks inte välja deckargenren.”

Leif Davidsen smuttar på kaffet, som vi hällt upp åt honom i DAST-montern på bokmässan i Göteborg, och fortsätter: “Jag vill gärna berätta en bra historia om den värld vi lever i. Om dagens människor och om vår tid och samtidigt tillhandahålla samtidshistoria på ett underhållande och spännande sätt, som både ger lite vetande och lite upplevelse. Det är därför jag skriver thrillers.

Shakespeare underhöll

Det är viktigt att underhålla, men inte att missionera. Jag sätter mig inte ner och skriver för att förmedla ett politiskt budskap. Alla stora författare under tidernas lopp har underhållit. Shakespeare underhöll.

Det finns ingen motsättning mellan god litteratur och underhållning.

Vad Paparazzons heder beträffar, så tror jag att jag är den förste som tagit upp fenomenet paparazzo i en thriller eller deckare. I mitt jobb som journalist har jag mött många fotografer.

På 1970-talet kände jag i Spanien en fotograf, som senare blev en paparazzo. Så jag har tänkt på fenomenet och så utvecklades den där vägskylten med ortsnamnet Lime till en roman, där jag har en huvudperson som berättar historien. När jag börjar skriva så vet jag ännu inte ett spår av vad som kommer att hända. Jag lägger nu sista hand en vid en ny thriller.”

Leif Davidsen skriver inte samma thriller om och om igen, som en del författare så framgångsrikt har gjort under årens lopp. Inte heller har han någon person som återkommer.

“Jag har nytt folk varje gång. Det är inte som hos Henning Mankell, som har sin återkommande kriminalkommissarie. Däremot har temat Ryssland, det kalla kriget och spioner kommit igen i flera romaner, eftersom jag upplevde den tiden som journalist.”

Vad tror Leif Davidsen om framtiden för deckaren? Har thrillern en framtid? Är Puzzel- och problemdeckaren död?

“Jag tror att deckaren och thrillern har en framtid eftersom det är en romanform som innesluter samtidshistoria. Vi som skriver deckare och thrillers är moderna krönikörer.

Jag menar att det finns två sorters böcker. För mig handlar det inte så mycket om genrer. För mig handlar det om goda och dåliga romaner, oavsett genre. Det ska vara kvalitet. När en deckare är dålig och när en thriller är dålig, så är det riktigt dåliga böcker.

Den gamla problemdeckaren är död. I varje falls tills det kommer människor som återupplivar den på ett nytt sätt som ger den mening. Jag tror att i vår så kallade postmodernistiska verklighet så passar det inte in att man samlas i biblioteket och det var butlern som gjorde det. Men vid någon tidpunkt kommer den nog tillbaka igen. Det slutna rummet. Det finns ju faktiskt fortfarande på TV, men jag menar att den sortens deckare är gammaldags. Jag tror att deckaren kommer att utveckla sig och smälta samman med den vanliga romanen. Den vanliga romanen tar saker från deckaren och thrillern, som i sin tur lånar teknik från den vanliga romanen.”

FOTNOT: Det var Federico Fellini som myntade begreppet paparazzo för en skvallerfotograf i filmen La Dolce Vita (Det ljuva livet, 1959), inte minst känd för att Anita Ekberg från Segeväng badade på vita duken.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22