Le Carré – En godmordisk gentleman

Jan 10th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

Av ROLF NILSEN

Egentligen heter han David Cornwell.
Fast han är naturligtvis mest känd under sin pseudonym John Le Carré; det författarnamn som han tog sig när han en gång passerade förbi en fransk herrekipering.
Han är urtypen för en engelsk gentleman av lagom konservativt snitt; i såväl umgängeston, som briljant konversatör, när det handlar om politik och, inte minst, även i sin sobert välskräddade klädstil.
Detta är alltså den inte enbart ungefärlige, utan den definitivt allra mest välkände och kvalitativt respekterade, författaren av spionromaner i vår tid.
Det var John le Carré som myntade uttryck som att “komma in från kylan”; om spioner som plockades in till sina hemmabaser från fältet i främmande fiendeland, och “cirkusen”; om det engelska utrikesspionagets högkvarter.
Han har bakom sig många grundligt klassiska och pålitligt gråmelerade skildringar av agenter och deras till synes monotona vardagsliv och han har även själv ett förflutet inom underrättelsetjänsten, som medverkar till att hans extraordinära skildringar från livets skuggsidor ständigt erhållit den påtagliga realism som de har varit armerade med.
Själv har jag haft John Le Carré som en av mina stora litterära husgudar ända sedan jag började läsa honom i slutet av 60-talet.
Den känsla för ordens valörer, struktureringen av olika djupt mättade situationer, de ofta sant dubbeltydiga intrigerna och den parad av detaljer som Le Carré så generöst strösslar omkring sig har starkt bidragit till den fascination som hans böcker så gott som alltid väcker.

Spionromanens Grand Old Master

Och inom den seriösa spionroman-genren är han numera sedan länge etablerad som dess Grand Old Master.
John Le Carré har varit i Sverige tidigare: för ungefär 10 år sedan, men när han i höstas gick med på att komma till Bokmässan i Göteborg så var det kulmen på cirka tio års övertalningsförsök från mässledningens sida.
– Jag har med årens rätt blivit en allt mera privat människa och därför trivs jag allra bäst tillsammans med hustrun i min stuga i Cornwall.
– Fast vi har ett hus i närheten av London också, meddelade den 68-årige och med tjockt snövitt hår samt buskiga ögonbryn försedde Le Carré mig som inledning till den pratstund jag lyckades få med honom.

Det är inte så att John Le Carré avskyr pressen och massmedia generellt. Men engelska tabloid-journalister vägrar han sedan flera år att låta sig intervjuas av och så försöker också hans hustru att göra ett någorlunda anständigt urval av dem som söker uppta makens tid.
John Le Carré är en tillmötesgående man. Men hans kapacitet för saker som dessa förblir begränsad och därför är det ett relativt fåtal förunnat att få chansen att kommunicera med honom.
Men när vi väl har satt oss och han har fått in en kopp kaffe och sjunkit tillbaka i den bekvämt fåtöljen samt lagt det ena välskräddade kostymbyxbenet över det andra – då är han hur avspänd som helst och fullproppad med både initierade analyser och roliga anekdoter dessutom.
– En annan anledning till att jag förr i tiden inte var så fasligt pigg på att prata med pressen var min far.
– Han var en ytterligt charmerande, men totalt amoralisk man, som hänsynslöst bedrog och blåste alla som han kom i närheten av. När han dog efterlämnade han 200 miljoner i skulder, berättar Le Carré med viss smärta i rösten.
– Och jag vet inte hur många krognotor och kreditkortsinköp som han signerade med mitt namn och som jag sedan fick ta hand om. En mycket komplicerad person, min far. Jag var inte beredd att tala om honom medan han fortfarande levde. Men jag använde honom som prototyp för fadersfiguren i En perfekt spion.

Inte spion – diplomat

Le Carré ville tidigare inte heller prata så mycket om sina fåtaliga år som anställd inom underrättelsetjänsten (“jag gjorde faktiskt ingenting sensationellt där”), utan valde att beskriva sig själv som “före detta diplomat”.
John Le Carré slog igenom med dunder och brak 1963 när Spionen som kom in från kylan publicerades.
Till hans mest kända böcker därefter hör trilogin Mullvaden, Käpp i hjulett och Vinnare och förlorare med den till synes flegmatiske agenten George Smiley i huvudrollen. samt bland andra även En liten stad i tyskland, Den lilla trumslagarflickan, En perfekt spion, Ryska huset och Skräddaren i Panama.
Just nu är han aktuell med Single & Single (ännu ej översatt till svenska), som skildrar det nya Rysslands totala moraliska och ekonomiska förfall ur det perspektiv som ett skrupelbefriat engelskt finansinstitut (och pengatvätteri) erbjuder.
– Den boken kommer aldrig att bli film eftersom ingen i Hollywood verkar veta vare sig var Georgien i Ryssland eller Turkiet ligger, säger Le Carré beskt och med ett trött leende.
Däremot tycks rorhandlingarna angående filmatiseringen av Skräddaren i Panama vara på väg att slutföras.
När vi träffades skulle Le Carré med hustru inom kort i väg till Kalifornien, USA. för att diskutera de sista detaljerna i kontraktet.
– Från början var det meningen att Tony Scott skulle regissera. En trevlig karl, men han har ju aldrig läst någon bok i hela sitt liv: han har i stället folk som läser valda bitar ur böcker för sig.
– Nu verkar det i stället som om det blir John Boorman som ska regissera. Och endera Dustin Hoffman eller Robin Williams i huvudrollen.
– Själv föredrar jag Hoffman. Men om Peter Sellers hade levat så hade han varit självklar i den här rollen.
Angående de filmer som gjorts efter hans andra böcker så anser Le Carré att Alec Guinness var “suveränt bra” som Smiley och att Richard Burton “fungerade utomordentligt fint” som Alec Leamas i Spionen som kom in från kylan.
– TV-serien efter En perfekt spion var tråkig och de filmer som gjordes efter Spegelkriget och Den lilla trumslagarflickan var rena rama katastroferna.
– Men sånt där får man ju lov att förtränga.
John Le Carré erkänner att det kalla kriget som litterär genre stupade när Berlinmuren föll. Men det går ju också för sig att skriva om det arv som det kalla kriget lämnade efter sig.
– Och så dyker ju nya hotbilder ständigt upp. Se på Indonesien just för tillfället.

Mitt inne i ny roman

– Jag skriver bäst tidigt på morgnarna numera och är mitt uppe i en ny roman. Den kommer att utspela sig delvis i Ryssland samt i Kenya och Sudan också.
– Nej, några problem med idéer har jag inte. Tack och lov!
Jag frågar John Le Carré vad han tycker om den 87-åriga engelska kvinnan Melita Norwood, som nyligen erkänt att hon tidigare spionerade för dåvarande Sovjetunionen.
– En rätt söt historia egentligen. Och givetvis ska hon inte åtalas nu. Det vore ju alldeles förryckt!
Le Carré träffade vid några tillfällen den till Sovjet avhoppade engelske spionen Kim Philby och säger att de två hade “ungefärligen likadana fäder – vi upptäckte att detta var något som förenade oss”.
Och till sist säger han, på min förfrågan, att han verkligen älskar att berätta historier och hoppas få göra detta länge ännu.
– Mitt liv är av den djupt välsignade sorten, säger han med stor övertygelse innan han ursäktar sig, reser sig från fåtöljen och tar mig i hand till avsked.
En riktig engelsk gentleman har därmed tackat för sig.

BÖCKER AV JOHN LE CARRÉ:

Spionen som kom in från kylan 1964
Mord i högre skolan 1965
Spegelkriget 1965
Telefon till den döde 1966
En liten stad i Tyskland 1969
Den naive och sentimentale älskaren 1973
Mullvaden 1975
Käpp i hjulet 1978
Vinnare och förlorare 1980
Den lilla trumslagarflickan 1983
En perfekt spion 1986
Ryska huset 1989
I sanningens tjänst 1991
Den ädle spionen 1992
Nattjänst 1994
Lekar och spel 1995
Skräddaren i Panama 1997
Single & Single 1999 (ännu ej översatt)

– Det var en helt vanlig fredagseftermiddag, i det tropiska Panama tills Andrew Osnard stormade in i Harry Pendels butik och ville ta mått på en kostym.
När han stormade in var Pendel en person. När han stormade ut igen var Pendel en annan. Total förfluten tid: sjuttiosju minuter enligt den mahognyblänkande klockan från Samuel Colliers i Eccles, en av många historiska inventarier hos Pendel & Braithwaite Co.. Limitada, kungliga skräddare, tidigare på Savile Row i London och nu på Via Espana i Panama City.
Eller strax intill. Så nära Espana att det inte gjorde någon skillnad. Och P & B i vardagslag.

(Ur Skräddaren i Panama av John Le Carré, Bonniers, 1997; översättning av Sam J. Lundwall)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22