Latmasken III: En svensk kioskdeckare med fokus på 40- och 50-tal

Dec 29th, 2008 | By | Category: 1999-1, Artikel

Av BERTIL FALK

Här kommer det tredje och sista avsnittet av Bertil Falks genomgång av alla Lennart Forssbergs berättelser under pseudonymen Rolf Berge i Alibi-magasinet om Latmasken, Stockholms sömnigaste privatdeckare.

– Nej, någon ny tidsålder kommer inte! sade Henning. Det känner jag. Nu har jag försökt att bli Kvicksilvret istället för Latmasken, men jag märker att … Att det gamla livet var bättre.
(Rolf Berge)

Jag hörde för en del år sen en intervju – jag tror det var på radio – med en liten grabb, som fick frågan vilket han föredrog. Att läsa eller se på film och TV. Pojken svarade att han föredrog att läsa. Han kunde också motivera varför: För när man läser kan man bestämma själv hur det ska vara. På TV har redan nån bestämt hur det ska se ut. Kanske barnaårens livliga fantasi och föreställningsvärld försvinner med åren. Då blir inte Biggles, Fröken Sprakfåle. Kapten Frank, Norman Seger och Latmasken med sina knapphändiga miljö- och personteckningar lika lätta att ta till sig. I takt med att förmågan att särskilja stilar och framställningskonst förändras och vidgas, så förvandlas det som en gång gav såna hiskliga upplevelser till lite smålarviga berättelser, rentav löjliga. Det är Peter Pan-effekten. Pojken som aldrig vill bli vuxen kan bara ses av den som har barnasinnet kvar.
I andra änden av spektrum skymtar de uppburna författarna och förnyarna, som beskriver allt i detalj och inte lämnar mycket åt läsaren att föreställa sig. Författare som Joyce (en av mina egna favoriter), Robbe-Grillet och Proust. Men lägg märke till nästa gång du går på biblioteket, att det bara är första delen av På jakt efter den tid som flytt som är utlånad. Alla de andra delarna står kvar på hyllorna outlånade – år efter år. Låntagarna tycks inte ens ha orkat igenom del ett. Efter att ha “intervjuat” några såna läsare har jag fått klart för mig, att de tycker att den berömda jättedrapan har drag av kejsarens nya kläder, men vem vågar i det kulturklimat som råder säga högt, att man anser att kejsaren är naken och inte har nåt att ge normalläsaren?

Mellanläget

Denne återvänder då till det behagliga läge som finns mellan Berge och Proust. Mainstreamen. Mellanläget. När vi nu fortsätter med de sista 22 häftena i Latmaskenserien bör vi kanske ha detta klart för oss. Det är lätt att avhåna sin barndoms läsning. Men eftersom den gjorde intryck på oss, trollband oss och upplevdes som meningsfull och spännande, så fanns där nånting som vi nu på grund av förlorad oskuld. gjord erfarenhet och till ägnad kunskap inte alla gånger förmår att tillgodogöra oss.
Alltnog – här tillgodogör vi oss den sista tredjedel en av Latmaskenromanerna. När vi möter Vera och Henning i Alibiutgåvan som kom på nyåret 1954, Den farliga nollan (Nr. 1, 1954), så har Latmasken offrat massor av dyrbar sovtid på att förkovra sig i bridge samtidigt som Vera rivstartar med att upptäcka ett mord i en portgång. Storyn går ut på att människor, som får postanvisningar om 7.000 kronor från fingerade avsändare mördas. Ett läckert mysterium med andra ord. Men det blir inget rejält av det. En ganska tam Latmask. Upplösningen kanske är överraskande för en och annan, men har man läst några Latmaskar, så har man också lärt känna sin pappenheimare.

Bockfoten syns

I nästa berättelse, Bockfoten (Nr. 6, 1954), håller sig Latmasken vaken genom att läsa en detektivroman. Vem vet, kanske ett Alibi-magasin om sig själv? I vanlig formulaordning ligger den misstänkte, som Latis vill ta sig ett snack med, överfallen när Latmasken – också det i vanlig ordning – bryter sig in. Den här gången dock inte mördad, utan bara med ett stort sår i pannan. Storyn urartar i ett frenetiskt rymmare-och-fasttagare-kaos på Bängelsta gods. Spåret till Bockfoten är tydligt, så upplösningen bör inte komma som en överraskning.
Hämndens timme (Nr. 19, 1954) har ett omslag, som ser ut som om det hörde hemma på Novellmagasinet och inte på Alibi-magasinet. En close-up av en kvinna med Lana Turner-drag, en hand som griper hennes högra arm och tvingar den bakåt, så att pistolen hon håller pekar upp i luften. En ny tecknare? Miljön är skådespelarnas värld men man skymtar också svensk tungvikts största hopp för närvarande som går omkring och kramar de övriga gästernas nävar medan han tungt och otympligt mumlade sitt namn. Troligen inspirerat av Ingo, som vid denna tidpunkt var tungviktsstjärna i vardande. Men det förekommer så gott som aldrig i Latmaskenromanerna, att en livslevande människa nämns. Undantagen är Churchill och liknande personer.

Kriminell karusell

Mysig upptakt på Bromma flygplats. Humorfylld inledning med inblick i 50-talets Hänt i veckan-värld. Feststämning.
Till dess att mordet inträffar. Och det som därefter sker är en kriminell karusell med stort underhållningsvärde. Fylld med finurliga uppslag. De båda första kapitlen är läsmässigt sett höjdpunkter i Latmaskens karriär och stilen hålls tills formulan gör sig gällande i mitten av kapitel tre. Då funkar inte trapplyset när Vera och Henning kommer hem. Som Latmaskenläsare vet man, att när trapplyset pajat, då anfalls det såta paret av skurkar. Det är standard. Latmasken slås medvetslös. Parets bilringar är sönderskurna. Vera tar upp jakten med taxi. Vi har tagits ned på jorden. Allt är vanlig kioskmoja igen.
Det är alldeles uppenbart, att varje gång som författaren kör sitt eget lopp utan hänsyn till formulans krav, så höjs kvaliteten på berättelserna avsevärt. När han dyker ned i formulan igen, så märks också hans bristande engagemang. Det blir massor med snabba genvägar för att komma vidare i handlingen. Men upplösningen i den här deckaren är inte alls dålig. I stort sett en bra Latmasken med andra ord.

Mordet som dröm

Dödens minut (Nr. 24, 1954) har ett omslag i gammal god Alibi-anda igen. Ganska häftigt perspektiv med en hand som slungar en batong i skallen på Henning. Vi hamnar mitt i ett äktenskapligt gräl när Vera och Henning festklädda kör iväg i ett strömlinjeformat dollargrin. Den Latmaskens dröm, som föregår det mordförsök som utlöser brottsjakten, ligger skickligt lagd dels i den information värdinnan gett honom vid middagsbordet och dels i själva mordförsöket som får honom att vakna upp. Ännu en bra start med andra ord. Lite knaggligt däremellan, men upplösningen i all ära – borde inte författaren ge läsarna en bättre ledtråd?

Ett sällsamt mellanspel

Här drabbas vi av ett sällsamt mellanspel. En berättelse av Rolf Berge publiceras som nummer 28, 1954, men det är inte alls en Latmaskenberättelse. (Se texten sist i artikeln).
Nästa Latmask är i stället Hämndens natt (Nr. 33, 1954). Upptakten är faktiskt mycket stämningsfull med ett dramatiskt åskväder på ett pensionat ute på en ö och en ny möjlighet för författaren att leka Agatha Christie. Vi är isolerade här på ön. Bron gick i natt med ett fruktansvärt brak…
– Men det finns väl några båtar? undrade Henning.
– Pensionatets båda roddbåtar har slitit sig, berättade flickan. Ingen tänkte på att dra upp dem …

Till råga på allt har både telefonen och elledningarna slagits ut. Och så hittas en av gästerna död under ett kullfallet träd med ett skott i nacken. Mördad. Det blir ingen Tio små negerpojkar den här gången heller, utan en Latmask. Ännu ett mord, mysteriet tätnar. Efter diverse avvikelser till Köpenhamn från det ursprungliga spåret kommer upplösningen, som inte är helt dålig. Men nej, det är ingen bra latis.
I varje berättelse om Latmasken rapas advokatens bakgrund upp och det kräver sin författare, att ständigt variera den konfekten, så att nya läsare blir insatta i förhållanden utan att gamla läsare tycker att det blir tjatigt. Brev från en död (Nr. 40, 1954) inleds med en härlig variant på temat ”Latmaskens sömnförmåga”. Och själva berättelsen – bortsett från de vanliga rutinmässiga inslagen, som absolut måste vara med – innehåller flera goda idéer. John Dickson Carr eller Dorothy Sayers hade säkert utnyttjat dem bättre än vad Rolf Berge gör, men berättelsen är inte helt oäven. Och det så klart att det är skillnad mellan Allsvenskan och division VI-fotboll.

Poetisk chock

Kryssning med döden (Nr. 48, 1954) inleds med Latmasken i full swing då han svängde omkring i valsens virvlar eller försökte sig på jitterbug och bebop. 1954 hade visserligen jitterbuggen sin bästa tid bakom sig och bebopen övertrumfades av cool jazz samtidigt som jazzen i sig själv snart skulle skymmas av rock n’ rollen. Vera slår vad med Henning om att festens vackra fru Skönvalls hår inte är naturligt. Eftersom fru Skönvall bär peruk förlorar Henning vadet och tvingas att ta med sig Vera på Afrikakryssning. Henning blir vittne till att en man kastas över bord – men ingen passagerare saknas.
Det här miljöombytet är rena inspirationsinjektionen. Författaren fjärmar sig farligt långt från formulan och spänningen stiger i takt med strandhuggen i Lissabon, Casablanca, Dakar och Kapstaden. Den vackra staden på Afrikas södra udde gnistrade som ett pärlsmycke i sammetsnatten, heter det i ett för författaren oväntat utbrott av poesi. Miljöbytet fortsätter att verka. Till och med standardöverfallen, då Latmasken övermannas och binds, sker med förnyad frenesi och nya spännande metoder, som tidigare inte kommit till användning. Vera ställs dessutom inför rätta anklagad för mord. Betyg: Skitbra!

Skandalreporter

Mord i rampljus (Nr. 8, 1955) varierar den gamla formulan på ett bra sätt. Massor med gamla ingredienser blir som nya och Latmasken – som i Stålmasken (Nr. 31, 1950) stoppade en bomb i fickan som kunde explodera när som helst, för att kasta den i vattnet vid Djurgården – ja, han har blivit smartare med åren.
– Vad ska vi göra med helvetesmaskinen? Frågade Vera, då de rusade nerför trappen.
– Vi låter den ligga. Vi ska väl inte ta risken att den exploderar i händerna på oss.

Det går undan. Händelseförloppen jagar varandra i muntra formulahopp. Författaren gör det inte lätt för läsaren att lista ut vem som egentligen håller på med vad i denna alla-mot-alla-story med journalist som slås ihjäl på ett hotellrum han lurat sig in i och världsstjärna som mördas på scenen. Och här dyker en icke mördad journalist upp, som uppträder ömsom som räddare, ömsom som skurk, men hela tiden med nån form av glimt i ögat.
Jag tycker mig känna igen typen. Skandalreportern, som kan sälja sin mormor för en bra story. Vera och Henning verkar lite bortkomna i hans närvaro. De har lika svårt som läsaren att begripa sig på den här jeppen, som faller lite utanför formulans ramar. Men journalisten kommer alldeles för lätt undan. Inte så dum Latmask.
Den Döde vid vägen (Nr. 19, 1955) börjar lovande med Latmaskens vän kommissarie Ekstedt på semester, men berättelsen vill sig inte riktigt. En klar mellan-Latmask.

Dubbel-Dynamit

Med Det onda ögats mysterium (Nr. 27, 1955) tas ett djärvt grepp. Berättelsen har två författare, dels Ralf Gordon (pseudonym för förläggaren John Lorén själv) och dels Rolf Berge. (Greppet hade i och för sig redan prövats 1953, då två romaner under kiosk pseudonymerna Ralf Gordon & Börje Hard publicerades.) Kanske upplagan börjat vika? John Lorén var inte den som stillatigande iakttog upplageproblem. Här samarbetar Rolf Berges stockholmsadvokat Henning Örn med Ralf Gordons skandaljournalist Tom Harder på londontidningen Star.
Kungsgatan byts ut mot Regent Street, Södertälje mot Hampstead. Eftersom Tom Harders sidekick, ölhävande åkeriägaren Dan Bogg (som talar den egendomliga rotvälskan cockneysvenska) liksom Hennings sidekicka Vera är med, så har vi plötsligt fyra brottsbekämpare. Det hela är riktigt kul, men jag begriper inte vad skurken hade ombord på englandsbåten att göra.

Flerdubbelt ont öga

Det svensk-brittiska samarbetet fortsätter i Alarm på Scotland Yard (Nr. 30, 1955) av samma författarpar. Det onda ögat återkommer i flerdubblad upplaga. Och nya överraskningar ska drabba läsarna. Med omslaget till detta Alibi-magasin har omslagstecknaren med de grovt tillyxade actionbilderna assisterat Latmasken för sista gången.
Jag har redan i förra avsnittet om Latis prisat denne, den ende fullt utvecklade inhemske representanten för den rått och grovt till yxade pulpomslagsskolan, även om det förekommit föregångare i gamla Detektivmagasinet och andra sammanhang. Visst – han (eller hon) saknar den där finessen som kännetecknade Allan Löthman, George Camitz, Stellan Lüsch-Olsson, Eric Lyngbye, G. Larmmark, Bo Vilson, H. Forsslund eller Bertil Hegland, men framställningsmässigt stod denne illustratör ingen efter i drastisk brutalism. Konstnären tillhör den där kategorin som sätter sin egen standard och som skapar egna regler för artistisk kvalitet. Faktum är att när man ser teckningarna i original eller förstorar upp omslagen på en datorskärm, så avtecknar sig den anonyme artistens expressiva förmåga i ännu skarpare relief.
Töntighet som sublim konst! Jajamensan! Dax för omvärdering och en tjusig utställning.

Kioskdeckarjul

Men vad är det egentligen som händer? Råder panik på redaktionen? Förändringarna kommer nu slag i slag. Johan Wopenka har svaret: Så småningom blev emellertid pocketböcker och serietidningar alltför svåra konkurrenter också för de svenska häftena, och i mitten av 1950-talet började båda de stora förlagen få problem. Läsarna svek, upplagorna sjönk och det stod klart att något måste göras. Man moderniserade och fräschade upp såväl omslagen som häftena i övrigt, och försökte göra det samma med innehållet.
En av John Lorens käpphästar var säsongsrelaterade deckare. Det vill säga lucia- och juldeckare till jul, nyårsdeckare till nyår, midsommardeckare till midsommar, kräftskivedeckare att läsa i fullmånens augustisken. Och nu äntligen får också Latmasken vara med i en riktig säsongstory.
Alarm i julnatten (Nr. 52, 1955) är en berättelse där en mordisk jultomte drar omkring på julafton och mördar folk med kniv. Den nye omslagstecknaren inleder med att skissa en Latmasken som knockar en man som ska stöta en kniv i honom. Han kan rent konventionellt sett säkert betecknas som mer driven, mer konstnärlig etc., men jag saknar den råbarkade förmågan att på ett kongenialt sätt sätta fingret på pudelns kärna – den skola som den gamle artisten var en så durkdriven representant för.

Västernomslag

I Spindelguden (Nr. 7, 1956) fastnar den nye tecknaren för en situation med slagsmål mellan två grupper på det stockholmska nykterhetskaféet Nymans Fik, men omslagsteckningen ser snarare ut som en uppgörelse i Vilda Västern. Teckningen var ursprungligen troligen inte alls avsedd för en latiskioskis. Storyn går i gammal väl beprövad Bergeanda. Spindelsmycket, som Latmasken köper för 10.000 kronor i Gamla Stan till Veras födelsedag visar sig vara en het potatis.
De magiska dropparna (Nr. 19, 1956) har en intressant skurk som i varje fall till att börja med förefaller att vara av samma egenartade kaliber som journalisten i Mord i rampljus. Rolf Berge har hittat en ny karaktärstyp att muntra upp formulan med. En skurk som bär sig egendomligt och motsägelsefullt åt. Mördar sina medhjälpare, men plåstrar om Vera, sin fiende. Med hennes egna ord:
Det var ohyggligt. Jag låg på min brits och kunde inte ingripa. Om inte krokryggen skjutit Lander, så hade jag förresten blivit dödad. Lander skulle just slå ett järnspett i huvudet på mej. Å, jag har så fruktansvärt ont i foten. Vad man än må säja om krokryggen, men han plåstrade i alla fall om den. Problematiskt – för varför hade han låtit Vera leva? Varför hade han däremot försökt döda Henning med en tidsinställd bomb? Berättelsen med dess upplösning är inte så dum, men utförandet är som så ofta inte det bästa. Jag vill inte direkt påstå att en bra idé har förfuskats, men den kunde ha gjorts betydligt bättre.

Rejält klavertramp

Varulven (Nr. 28. 1956) inleds med en skuggning av lite annorlunda snits. Och jag gillar upplösningen, som den uppmärksamme läsaren lätt gissar sig till. En Latmaskare snäppet över medelmåttan. Inte så dum alls. Mord under kamouflage (Nr. 35, 1956) har sina poänger, men tyvärr har den också en rejäl minuspoäng. Skurken Gurglet skickar skurken Puffran att slänga Latmasken, som ligger bunden i en plastpåse, i Trälhavet. När Gurglet fångas av Vera avslöjar han får henne att Latmasken finns i ett möbel magasin i Solna. Det är sant – men det kan Gurglet inte veta. Han ska ju tro att Puffran dumpat Latmasken i Trälhavet. Eftersom det är denna fadäs som leder till att fallet blir uppklarat, så handlar det om en rejäl fadäs.
Pensionatsmordet (Nr. 46, 1956) kör med den gamla vanliga visan. Vera är specialist på jiu jitsu, men sitt specialgrepp har hon nog hämtat på annat håll. Hon såg ett svagt ljus och uppfattade konturerna av en manlig gestalt. Här var inte tid att tveka! Hon måste handla blixtsnabbt och gick därför till angrepp på ett sätt, som inkräktaren antagligen inte väntat. Hon dök ner, kände att hennes huvud kilades in mellan ett par ben och ryckte till. Mannen som kommit, förlorade fotfästet och gjorde en volt, men tog emot sig med händerna. En ficklampa lyste först Vera i ansiktet, sedan riktade den inträdande lampan mot sitt eget.
– Henning! utbrast hon, nästan med gråten i halsen. Å, min älskade Latmask…

Dominanta Vera.

Sånt händer då och då i de bästa familjer. Men vi ska inte låta lura oss av det här citatet.
Med åren har Vera blivit alltmer dominerande i detta äktenskap. Det märks också i inledningskapitlet till Pensionatsmordet. Det enda anmärkningsvärda med den här berättelsen är mordet. Latmasken bor i ett rum på ett pensionat och i grannrummet bor en person, som misstänker att nån vill mörda honom. Från detta rum hör Latmasken ett rop.
Han bryter sig in och finner att mannen ligger försänkt i djup dvala i sin säng medan en helt annan person ligger skjuten vid fönstret. Det är ju lite uppseendeväckande, men författaren försitter chansen att göra nånting vettigt av detta märkliga mord.
Här stannar vi upp ett ögonblick. För i rättvisans namn, så är det inte ett deckarpussel, som författaren förväntas producera.
Det är formulabundet kioskraffel som förläggaren och läsekretsen förväntar sig.
När pseudonymen Rolf Berge ibland får till ett intressant drama, som skulle lämpa sig för en snitsig pussellösning, så är det inte avsiktligt utan nånting som bara råkar hända så där lite grann i förbifarten.
Jag reagerar lite surt, men jag är klart medveten om de förutsättningar som författaren hade att rätta sig efter.
För övrigt är Pensionatsmordet den första Latmaskendeckaren, där omslagspapperet är glättat

Nästan toffelhjälte

Viskande demonen (Nr. 50, 1956) visar också upp en Latmasken som är hjälplös på hemmafronten, där han får finna sig i att vara domesticerad. Faktiskt har han blivit snudd på toffelhjälte med åren. Upptakten till den här historien är ganska rolig. Vera har släpat med sig Henning till en släktings bröllop.
Henning kastade då och då en blick åt det håll, där Vera satt. Hon fördes till bordet av en man med sorgmodigt ansikte, som påminde något om en skadskjuten kråka. Henning kunde inte låta bli att känna sig en smula skadeglad Nu fick Vera för att roa sig! Hennes bordskavaljer verkade minst av allt underhållande.
Och Henning hade rätt i sin förmodan. Visst pratade hennes bordskavaljer, Elmer Widén, men hans konversation var inte alls munter.
– Nu börjar snart talen! sade han med gnällig röst. Jag vet precis, vad de kommer att handla om. Han talar om ungdom och kärlek och ger några råd på vägen. Hon vet minsann hur hon ska bära sig åt ändå. Hennes förre fästman stod inte ut. Han bara smet utan att säga adjö. Och då måste hon för skams skull skaffa sig en ny fästman, och så valde hon den där stackars dumbommen!
– Jag ska bara be att få påpeka att ”den stackars dumbommen” är min kusin, svarade Vera lite strävt.
– Ja, ni kan ju inte hjälpa att ni har en dum kusin, genmälde herr Widén.

Sömnbehov ger resultat

Ganska snitsigt, eller hur? Latmaskens sömn spelar förvisso ingen roll i detta drama, men hans sömnbehov leder till en upptäckt. På nachspiel hemma hos Veras bordskavaljer efter bröllopsfesten ger han sig nämligen ut på upptäcktsfärd, öppnade till sist en dörr, som stod stängd, kom in i ett mörkt rum, trevade efter strömbrytaren, men hittade den inte. Nåja, han hade en viss intuition när det gällde sängars placering. Han trevade sig fram mot bortre långväggen, där han i mörkret såg en mycket otydlig kontur av en säng.
Och nu stod han bredvid den. Han kände på sängtäcket – och plötsligt ryckte han till. Han rörde vid en hand – och den var iskall.
Hastigt rusade han upp, fick äntligen tag i strömbrytaren och tände ljuset.
På sängen låg en kvinna, och hon var död…

Över huvud taget är det första kapitlet av Viskande Demonen en av de bästa upptakterna som Rolf Berge presterat. Det kittlar! Vis av erfarenheten vet den vane läsaren, att nu tar formulan vid. Och så sker. Men ändå. Ute på plattan till Bromma flygplats byter en vara ägare på ett fiffigt uttänkt sätt. Och formulan tar sig nya, rent mänskliga uttryck samtidigt som den gängse skuggningsverksamheten i dessa romaner tillförs ett helt nytt drag. Över halva berättelsen går utan att storyn spårar över i ren repetition. Jag behöver inte uppbåda alltför mycket välvilja när jag påstår att romanen i stort sett håller hela vägen ut. Den kanske bästa av alla Latmaskenromanerna.

Dubbel formula

På omslaget till Eldpilen (Nr. 5, 1957) står författarnamnet Rolf Berge, men inne på försättsbladet står det ”Detektivroman av Ralf Gordon och Rolf Berge.” Det handlar om ännu en Harder-Örn-deckare, Eldpilen är en uppfinning, som kan betecknas som en föregångare till de kryssningsrobotar som senare skulle tas fram av supermakterna. Uppfinnaren av Eldpilen mördas och dokumentet, som avslöjar dess hemlighet blir stulet. Jag vet inte för vilken roman i ordningen som Latmasken hittar en kam med initialer på en mordplats, lindar in den i en näsduk för att rädda eventuella fingeravtryck och låter den omärkligt glida ner i fickan utan att mordutredarna från polisen ser det. Ett ständigt återkommande inslag i Latmaskens mordjakter. Lite irriterande. De misstänkta flyger med ett fullbokat SAS-plan till London. Vera och Henning tvingas anlita piloten Åke Persson, som alltid ställer upp.
Det blir en formuladeckare i dubbel upplaga. Alla skuggar och överfaller och fängslar alla utan uppehåll. Storyn står aldrig stilla men upprepar sig regelbundet och i rasande tempo. Vera och åkeriägaren Dan Bogg från Hampstead kör tandem tätt i hälarna på skurkar, Tom Harder och Latmasken. Det här med fyra frilansande brottsbekämpare som jagar ett antal sinsemellan konkurrerande skurkar mot en bakgrund av Kungsholmen och Scotland Yard gör ett surrealistisk intryck. Förutsägbar men roande om man har sinne för det absurda.

Tre Latmaskar i följd

Latmaskens nya giv (Nr. 11, 1957) blev den tredje Latmasken från slutet. Alla de tre sista berättelserna har Latmasken i titeln. Kanske var det den sjunkande försäljningskurvan, som fick John Lorén att lite desperat satsa på Latmaskens popularitet för att sälja bättre, men denna marknadsföringsinsats kom för sent. Serietidningarna, som började komma i slutet av 40-talet, och pocketböckerna tog marknadsandelar. Antagligen var formulan i kioskdeckarna lite väl tunn för de alltmer välutbildade årskullarna, som fick tillgång till allt fler sofistikerade berättelser.
Ändå är det förvånansvärt när man ser i amerikanska deckarserier på TV hur pass lika de i grunden många gånger är dessa Latmaskare. Skalar man bort det inflationistiska nyttjandet av tandlösa biljakter, upprepningsartade slagsmål och annat formulagods, så är själva kärnan fullt användbar för avsnitt i en TV-serie.
Den nya given består i att Latmasken under inflytande av en läkare fått för sig att sömn endast var nyttig när man fick den i mycket små portioner, vilket fick honom att utbrista: Den som kallar mig Latmasken hädanefter klipper jag till! Hädanefter vill jag heta Kvicksilvret eller någonting sådant. Storyn är inte så dum och överkonstapel Helge Vestergren får anledning att filosofera över tidens gång:
– Allt är uppochnervänt! suckade Vestergren och i somras hade vi vinter och i vintras var det nästan sommar. Jag har läst någonstans om vegetariska lejon, och nu propagerar Latmasken för att man ska sova bara tre timmar om dygnet.
Det som gör den här formulastoryn “spännande” är en mystisk beslöjad kvinna, som griper in och befriar Vera och Henning när det ser som mörkast ut. Berättelserna är nu mycket korta. Loren fyller Alibi-magasinet med allsköns noveller men upplagan fortsätter att falla. Och Latmaskens entusiasm för tre timmars sömn visar sig vara en dagslända.

Det abrupta slutet

Latmaskens skugga (Nr. 16, 1957) inleds med att hans flirt med korttidssömn leder till sömnrubbningar. Han ordineras vila utomlands utan Vera. Inte oväntat mördas mannen som han delar sovvagnskupé med och Latmasken fastnar i Köpenhamn. Det jagas och jäktas och skuggas och är en tam Latmask utan höjdpunkter.
Latmasken på kidnapparjakt (Nr. 21, 1957) utgör slutet på Latmaskens karriär. Den är inte märkvärdig. Vi kan konstatera att sonen Staffan Henningsson Örn aldrig fick växa upp och bistå mamma Vera och pappa Henning i deras brottsbekämpande verksamhet. I dag borde han vara 45 år gammal. Vera och Henning bör vara folkpensionärer om de inte hamnat på hemmet eller långvården.
Slutet på parets karriär låter så här:
– Vet du vad jag vill göra nu? frågade han. Gissa tre gånger.
– Flyga till Månen! gissade Vera.
– Nej, inte riklig’
– Slå världsrekord i tyngdlyftning.
– Du får gissa en gång till.
– Sova? sade Vera.
– Hur kunde du gissa så fel? Sova vill jag alltid, så alldeles fel var det visserligen inte, men just nu, innan jag somnar, så tänker jag ge dig en kyss.
– Nej. minst tre vill jag ha! förklarade Vera.

SLUT

I nummer 34. 1957 av Alibi-magasinet utannonserades Den försvunna morianen av Rolf Berge. Den utgavs aldrig och inget manus har hittats. Den kanske inte ens blev skriven. Alibi-magasinet hade nått vägs ände men återuppstod fyra decennier senare för en kort tid, återupplivad av Torsten G. Widholm vid Mälaröbörsen Förlag AB.

Nostalgisk återblick

Därmed har vi gått igenom alla Latmaskenromanerna. De utspelar sig i en tid, då handfängslen fortfarande kallas handklovar, där taxibilarna inte har radio och det inte finns några finansvalpar med yuppienallar i ständig kontakt med fondmäklare. Avundsjukt ser jag hur väl korrekturlästa dessa enkla pulpmagasin är jämfört med de deckare, som jag själv inte – trots kontraktsklausuler – fått läsa korr på ordentligt.
Jag minns John Lorén som en hederlig förläggare, som lät mig dels ta del av de förslag till ändringar han hade och dels bad mig att göra om slutet på Den maskerade ligachefen (Nr. 51, 1954), så att det blev ”lyckligt”. (Jag placerade ligachefen på sinnessjukhus i stället för den livstids fängelsedom, som jag ursprungligen satsat på och det föll John Lorén väl på läppen. )
På samma sätt bör samarbetet mellan Loren och Latmaskens författare Lennart Forssberg ha byggt på ömsesidig respekt och ömsesidigt förtroende och delgivning och med tiden måste de ha lärt känna varandra innan och utan. Med Latmasken är det så, att formulans grundpelare aldrig störtar samman. Det handlar alltid om ligor och maskerade, hemliga eller okända ligachefer. Aldrig om enskilda personer, som ensamma utför ett brott. Det rör sig om hierarkiskt uppbyggda brottskollektiv.

Nio års berg- och dalbana

Trots att Vera påstås vara ett under av iakttagelseförmåga och Henning beskrivs som känd för sin uppmärksamhet, så blir de båda systematiskt överraskade, övermannade, in fångade, nedsövda, bakbundna två, tre, fyra gånger i varje roman. Slagsmålen är legio. I nio år fick de hålla på, så det måste ha varit nånting, som fick oss läsare att köpa dessa skrönor där kvalitet och idéer åkte berg- och dalbana. Det som under läsningen av de 60 berättelserna – trots att jag vet förutsättningarna – har retat mig är emellertid de förfuskade uppslagen, idéerna som kunde ha blivit nåt, men som mynnar i ett slagsmål eller nån annan form av blaha. Och den minst utnyttjade av alla outnyttjade idéer är den mest lysande av dem alla. Detta att Latmasken är en riktig sömntuta. Egentligen är det bara en enda gång som denna hans specialitet har en viss betydelse för handlingen. Det är i Dödens minut, där han svävande i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet upplever ett pågående mordförsök i ett intilliggande rum.

Med stor behållning

Så är det och så var det. Det som gläder mig är att författaren hade idéer, som ibland var bra och som vid en del tillfällen också slutfördes på ett hyfsat sätt. Vad jag upptäckt, men inte hade klart för mig på den tid då det begav sig, är att vakna och hyperaktiva Vera, där hon kämpar för sin och kvinnans självständighet sida vid sida om sin Latmask, är en betydligt intressantare person än Latmasken själv. Lennart Forssberg i inkarnationen Rolf Berge borde kunna få en stjärna av P1-feministerna både i gamla Radio Ellen och nya Freja.
Jag har varit kritisk, men jag har försökt att vara rättvis mot denne gamle favorit. Och sanningen är den att jag har läst varenda skröna – ja, även de knaggliga – med stor behållning. Fast jag inte längre är en liten påg utan en gubbjävel med folkpension och ATP, så har jag faktiskt i långa stycken ryckts med precis som förr i tiden. Med andra ord: jag är inte helt förtappad på min ålders höst.
Så ett enfaldigt leve för Latmasken och Rolf Berge!

BREVIDLÄSNING:
Wopenka, Johan: Sveriges meste kioskförfattare skrev 117 deckarmagasin (Jury, 1997)
Wopenka, Johan: På smekmånad med Gröna Skräcken (BJW-förlaget, 1995)

EN BERGE UTAN LATMASKEN
Den som köpte Rolf Berges Den underjordiska ligan (Nr. 28, 1954) i hopp om att få läsa en Latmasken-story blev besviken. Med hjälp av Johan Wopenkas På smekmånad med Gröna Skräcken ser jag att det handlar om en nyutgåva av Någonstans i underjorden (Detektivmagasinet, Nr. 49, 1940) av Bert Ruune, ett namn som i likhet med Rolf Berge var en pseudonym för Lennart Forssberg. Troligen är omslaget också från början av 40-talet. Det är i varje fall inte av den som vanligtvis gjorde omslagen till Alibi och Latmasken.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22