Latmasken II: En svensk kioskdeckare med fokus på 40- och 50-tal

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

Av BERTIL FALK

Av någon anledning har de som i skilda sammanhang skriver om deckare ganska omsorgsfullt undvikit att studera och analysera t ex Alibi-magasinet, trots att dess berättelser författades av en rad brödfödesberoende svenska skribenter. Kanske anses dessa magasin alltför primitiva av våra förståsigpåare för att uppmärksammas. Ett undantag är Johan Wopenka, som dessutom – i likhet med en rad egensinniga forskare, som visat sig totalt okänsliga för de vindar som blåser i kulturlivet – lagt ned oerhörd möda på att kartlägga de gamla magasinen. Namn som Kjell Hjalmarsson och Iwan Hedman Morelius ger sig osökt. Bertil Falk som fullständigt struntar i om han plaskar i kioskgyttja eller läser sina poetiska favoriter Erik Lindegrens och Paul Anderssons lyrik fortsätter i alla fall här att med stor entusiasm kleta ner sig med smutslitteratur i detta andra avsnitt om ALLA berättelser som Lennart Forssberg under pseudonymen Rolf Berge skrev om Stockholmsdetektiven Latmasken och dennes feministiska 50-talshustru Vera.

– Det finns en sak som jag har emot alla förbrytare, sade Henning efter rättegångens slut. Och det är, att de håller en vaken om nätterna.
(Rolf Berge)

Redan innan Vera Lange och Henning ”Latmasken” Örn knöt hymens band hade författaren börjat anstränga sig för att bredda dramatiken inom ramen för den givna formulan. I och med att Vera och Henning blir ett äkta par, står det snart klart att Rolf Berge/Lennart Forssberg (säkerligen i samråd med förläggaren John Lorén) avsåg att, om inte direkt på ett genomgripande sätt, så i varje fall i viss utsträckning, utveckla berättelserna inom och kanske också en smula utöver formulans knäsatta ingredienser. Formulan behålls men inte fullt lika förutsägbar som tidigare. De hemliga vapnen (Nr. 25, 1951) inleds i en ny miljö: Sommaren hade kommit tidigt detta år, och de som tog ut sin semester i juni hade ingen anledning att ångra sig. Det var också ganska mycket folk ute på skärgårdspensionaten. Även Forsmans pensionat, beläget på Österkulla, den vackra lilla ön ute i havsbandet, hade flera gäster än vanligt vid denna tid på året.
Bland dem som tagit in på pensionatet märktes bland andra advokat Henning Örn och hans fru Vera. De hade egentligen tänkt resa till utlandet, men när det vackra vädret kom greps Vera av en obändig längtan ut till skärgården.
Märks inte en rejält återhållen men ändå nästan lyrisk ton i denna framställning, fjärran från normal Latmasken-narrativ? Det är en väl varierad berättelse som känns ganska fräsch.
Fantommördaren (Nr. 31, 1951) utspelar sig på en holme i Mälaren och inleds med en 80-årsfest, där jubilaren – frisk som den där omtalade nötkärnan – skäller ut sina arvingar, uttrycker förhoppningen att se dem igen när han fyller 90 och 100, vinner över Latmasken i armbrytning, krossar ett glas och faller omkull död. Allt i ett ganska så rakt och raskt kiosksvep. Bra tryck från start.
Testamentskludd följs av att gångbron till holmen sprängs och telefonledningarna kapas. Släkt och vänner på födelsedagsfest är fast ute på holmen. Allt är upplagt för en Latmaskenvariant av Agatha Christies berömda Tio små negerpojkar. Men Rolf Berge struntar i såna upplagda tillfällen. I ett tjusigt västgötaklimax hoppar Vera och Henning alltså i sjön med kläderna på, och de fick fortsätta bilresan in till staden i genomvåta kläder. Upplösningen är emellertid inte alls dum. Faktiskt lite fiffig. Berge fortsätter att ge Latis mer varierade äventyr att brottas med.
Skottet ur mörkret (Nr. 35, 1951) är intressant i flera avseenden. Vi finner Latmasken på ett humör som inte är det bästa, eftersom hans morgonsömn blivit störd av en systerson till Vera, vilken gästade familjen på ett par veckor. Det var ett litet piggt barn, som fann ett mycket stort nöje i att slå hårda föremål i huvudet på sovande människor eller tuta dem i örat med sin leksakstrumpet.
Detta leder i sin tur fram till en situation, som dels har betydelse för den pågående mordhistorien, dels innebär att författaren – precis som sker i amerikanska tvåloperor – sår en idé, som ska slå ut i blom i kommande romaner om Latmasken. Strukturen kompliceras på ett för Latmaskenromaner osedvanligt sätt och jag citerar hela det parti som innehåller dessa båda fenomen:
Henning var på ett ganska dåligt humör, då han kom hem till sin bostad. Vera och hennes systerson, Christer, mötte honom i tamburen.
– Jag vill gärna ha egna barn, men i så fall får vi hoppas att de inte blir lika vilda som Christer, förklarade Vera.
När hon berättade om dagens händelser, förstod Henning mer än väl att hon var trött. Allt som överhuvudtaget kan inträffa, när man har bråkiga barn i huset, hade hänt. Christer hade varit nära döden flera gånger. En gång hade han krupit upp i ett fönster och öppnat det, därför att han ville ut och flyga. Sedan höll han på att välta ut en kastrull kokande vatten i köket, men Vera räddade honom även denna gång i sista sekunden. Han hade fått tag i en av Veras hattar och klippt sönder den med Hennings papperssax, som han på ett oförklarligt sätt hittat. Och i ett obevakat ögonblick hade han dessutom kommit ut i badrummet, där Vera lagt en del tvätt i blöt. Christer tyckte att det fanns mer som behövde tvättas. Han hade hittat Veras finaste balklänning i garderoben och stoppat ner den i tvätten. Sedan hade han öppnat Hennings byrålåda och släppt ner ett antal nystärkta skjortor i badkaret, och till sist hade han kastat ned ett paket, som kommit till Henning. Allt detta skedde medan Vera lagade middag åt pojken.
– Balklänningen och skjortorna går väl an! Skrattade Henning. Men paketet kanske inte mådde bra av badet.
Har du fiskat upp det?
– Ja, det är genomvått, men du kan ju öppna det.
Henning fick det drypande våta paketet. Om det innehöll något som var ömtåligt för vatten, skulle det vara förstört nu. Han öppnade hastigt paketet och tog fram en ask, som också var genomdränkt. Men han kunde inte hålla tillbaka ett utrop, då han öppnade det.
Den innehöll en spindel – precis en sådan som den han dödat hemma hos Inga-Lisa Svan i dag.
Men den här spindeln var redan död. Den hade dött då vattnet trängde in i djurets trakéer.

Dubbeldynamit

Ett långt citat, men rena rama dubbeldynamiten i sagan om Latmasken. Det finns ytterligare skäl att uppehålla sig vid Skottet ur mörkret, där en nyckelmening låter så här:
Han snörvlade och förde pekfingret under näsan. Beteendet bankas omkvädesvägen in i skallen på läsaren och visar sig ha betydelse för fallet. Till allt detta kommer att Skottet ur mörkret visar upp vad som troligen är världens mest triviala mordmotiv. Trivialt, men för den skull inte alls omöjligt. Berättelsen är i övrigt inte märklig. Snarare lite rörig, där den utvecklar sig i formulans meanderslingor. Men med allt som här nämnts intar den här romanen en speciell plats i Latmaskenserien. Det handlar om ett vändkors och krafttag i ansträngningen att förnya sig, omstrukturera och skapa framförhållning.
Det är därför inte överraskande att mordmetodiken varieras i Mord genom ombud (Nr. 41, 1951), där författarens strävan efter nya miljöer för Vera och Henning till modebranschen med ett fjärrstyrt mord inför öppen ridå på en mannekänguppvisning. Inte helt originellt, men en ny erfarenhet för Latmasken.

Mangelbod ger miljö

Demonen i bilhuvan (Nr. 50, 1951) är en mellanbok, men inte helt ointressant. I sin jakt på nya miljöer åt Latmasken har Berge till exempel hittat en mangelbod. Mangelbodarna var fortfarande aktuella på 50-talet, men är numera närmast att beteckna som lämpade för museibruk.
Tillfångatagen hamnar Henning ombord på s/s Palencia med destination Panama. Det är den gamla vanliga visan med en maskerad ligachef.
Fem lysande kranier (Nr. 3, 1952) publicerades sju månader efter Skottet ur mörkret och med två mellanliggande Latmaskenromaner. Nånstans på vägen har Vera uppenbarligen blivit på smällen, om hon nu inte redan var det när hon uttryckte sin önskan att få barn, om än inte lika vilda som systersonen Christer. Hennings hemliv hade under de senaste månaderna undergått en viss förändring. Två nya personer hade gjort sin entré i hushållet. Den ena var fröken Karlsson, en äldre, pålitlig dam, som avlastade en stor del av hushållsarbetet från Vera. Och den andre var Staffan Henningsson Örn, ett litet näpet knyte, som krävde en hel del av mors och fars intresse och tid. Hennings största nöje var att sitta och mata pojken med flaska, eftersom Vera blivit sjuk efter förlossningen och inte fick lov att amma själv.

Vill förnya sig

Den som betvivlat författarens avsikt att förnya sig måste nu medge att Rolf Berge verkligen är på gång med sitt förnyelsearbete. Berättelsen, som inleds med en kupp mot en juvelerarbutik, är inte heller så dum. Redan i början låter Berge Latmasken på ett fiffigt sätt få upp ett spår efter ”solskensförbrytarna” med de lysande dödskallarna.
Hämnaren som kom igen (Nr. 7, 1952) håller samma klass. En för mord oskyldigt livstidsdömd förbrytare släpps efter arton år. Storyn är bra. Upplösningen är också bra, men kan gissas som ett av flera alternativ. För den som inte är uppmärksam kan upplösningen rent av te sig överraskande.
Här dyker en ”innovation” upp. För första gången (så vitt jag kan se) hänvisar nämligen författaren till händelser i den närmast föregående deckaren. Den förmente mördaren som släppts efter 18 år får syn på en tidningsrubrik som lyder
LATMASKEN KNIPER SOLSKENSFÖRBRYTARNA
och i en fotnot hänvisas till Fem lysande kranier.

Entusiasm à la Latmask

Författaren är nu i sitt esse. Med Spöktåget (Nr. 14, 1952) når han nya ”litterära höjder”. Hans beskrivning av Veras och Hennings vintersemester på ett högfjällspensionat är nästan entusiastisk med Latmaskenmått mätt.
Det blev en idealisk dag för en skidutflykt. Både Vera och Henning var goda skidlöpare, och de kunde också åka fort, om det knep, men i dag hade de ju beräknat tiden och visste att de skulle vara framme vid turiststugan före skymningen, även om de höll en mycket måttlig fart. Om det verkligen var sant att stugan inte längre fanns kvar, så fick de göra sig en igloo – det hade de varit med om förr. Kylan var inte svår. När solen lyste, tärde dagsmejan till och med på snötäcket och gjorde föret lite trögt.
De hade som sagt ingen brådska utan njöt av färden över den snötäckta högslätten. Terrängen var verkligen inte svår. Det förundrade dem båda, att detta inte var en turistled, men det kunde ju förklaras av att routen låg så långt borta från bebyggelsen och att man inte måste passera här för att komma mellan några bebyggda centra.
Då och då såg de spår av vilt på skaren. De befann sig i rena ödemarken. Och denna ödemark befann sig i Sveriges rike. Men ett land med knappt sju miljoner invånare och så stor ytvidd måste ju ha stora ödemarker inom sina gränser.

Inte märkvärdigt, lite kantigt, men ändå rena rama vildmarkspoesin för att dyka upp i en Latmaskenberättelse. I den här historien accentueras för övrigt en redan i tidigare avsnitt förmärkt tendens att skicka sonen Staffan Henningsson Örn tillsammans med hushållerskan/barnjungfrun till mormor och morfar i Småland när paret Örn jagar bovar eller semestrar. Mamma och pappa är så upptagna av att jaga diverse ligor, att hade det inte varit för barnjungfrun, så riskerade grabben att växa upp som ett nyckelbarn i 50-talets Stockholm.

Saliggör skallmätare

Stockholm har i Spöktåget skjutits i bakgrunden till förmån för fjällvärlden och München, men i Dödsdimman (Nr. 19, 1952) är Kungliga Hufvudstan i fokus igen. Omslaget är obetalbart. Vera dänger en stol i skallen på en grobian med en brottslingsfysionomi, som skulle få salig skallmätaren Ernst Kretschmer att formligen klättra på väggarna i ren salighet.
Johan Wopenka skriver i På smekmånad med Gröna Skräcken att Alibi-magasinet på många sätt är det roligaste och mest underhållande av de svenska kioskpublikationerna, och den som i dag lockar flest samlare – trots de ofta pinsamt amatörmässiga omslagen. Jag delar inte Wopenkas negativa uppfattning. Omslagen är enligt min mening varken amatörmässiga eller pinsamma utan tvärtom det mest adekvata uttrycket för svensk kioskpulp i bildväg som över huvud taget existerar. Sant är att vi haft oerhört professionella och drivna illustratörer av populärlitteratur i Sverige, såsom Löthman, Gunnar Widholm, Birger Ohlsson, Gunnar Lindwall, B. Ljungdahl, Eugen Semitjov, Björn Karlström för att nämna några. De enda som numera uppmärksammats i nämnvärd grad är Bo Wilson och framför allt Bertil Hegland.
Den för mig anonyme (hjälp mig!) tecknaren som John Lorén använde till Alibiomslagen var också han (eller hon) driven. Skuggor i byxvecken ligger på rätta ställena, situationerna är dramatiska, ibland spektakulära. Tecknaren (eller om det nu var Lorén själv) hade fingertoppskänsla vid valet av dramatiska nyckelsituationer. Jag kan ha fel, men vill påstå, att denne tecknare ensam skapade och representerade en svensk helyllestil för pulpbruk i motsats till de mera akademiskt flyhänta illustratörerna.

Omslag värda kultstatus

I USA hade säkerligen teckningarna i kombination med romanerna fått samma kultstatus som exempelvis Bob Kanes tecknade serie Läderlappen tillerkänts. Det som förleder Johan Wopenka är förmodligen oförmåga att uppskatta det drag av töntighet, som kännetecknar både Alibiomslagen och Bob Kanes konst, en camp kitschighet som hårdexploaterades i de amerikanska TV-serierna innan Batman strömlinjeformades av tecknaren Neill Adams, vilket sätter sin prägel på senare tiders Batman-filmer. Kanes tecknarstil kännetecknades av en enkel men ingalunda konstlös brutalism av samma karaktär som präglar Alibiomslagen. Kane har också inspirerat ”finare” konstnärer, som t ex vår egen Öivind Fahlström, vilket accentueras av verket Sitting (1962) på Moderna Museet.
Alibi-magasinet trycktes i två färger på lös (i motsats till hård), vit pappkartong, vilket innebar färgerna rött-grönt-vitt eller blått-rött-vitt. Skickligt utnyttjade illustratören denna begränsning genom att på olika sätt framhäva omslagskartongens grundfärg. Till skillnad från Alibimagasinets författare, som kvalitetsmässigt pendlar omkring lite här och var i tillvaron, så håller illustratören precis som Kane med sin Batman – samma höga/låga (stryk själv i enlighet med smak) nivå från nummer till nummer och det gäller alltså inte bara Latmaskenberättelserna.
Med Dödsdimman håller författaren sin nya fana högt. På ett helt annat sätt än under de tidigaste berättelserna om Latis vinnlägger sig Berge om att skapa stämning och nya häftiga händelser. Man anar en nästan amerikansk fräs i den här storyn. Dödsdimman liksom tidigare Spöktåget är båda utslag av den flirt som Berge inte så sällan utsätter science fiction för. Det är inte sf, men nya häpnadsväckande och dödsbringande uppfinningar är ett vanligt inslag i berättelserna. Spöktåget handlar om en metod att få människor att se ett tåg komma rusande fram genom vildmarken långt från bebyggelse och miltals från närmaste järnväg.
Gemensamt för de flesta inslag av denna typ i Berges berättelser är att uppfinningen går förlorad. Den behövs inte längre när den fyllt sin funktion i berättelsen. Endast dödsdimman fick för alltid förbli en hemlighet. Vera hade nämligen förstört formlerna ombord på det brinnande norska fartyget, och Nykvist hade dem inte i huvudet. Förresten fick han en chock vid överfallet på Hamngatan, och han simulerade inte då han påstod, att han aldrig haft någon portfölj med sig. Han kunde helt enkelt inte minnas detta.
För att undvika att slita ut ordet ”fiffig”, så får jag uttrycka det som så, att dramats upplösning är smart.

Kioskvältare med stil

Nästa kioskvältare från Berges penna är Vålnadens hämnd (Nr. 24, 1952). Återigen har Berge en hyfsad idé. En hundraårig förbannelse utlöses när greve Edvard Falksporre mördas av sin sen länge döde farfars far med en kniv som stulits ur grevens vapensamling nåt halvår tidigare. Här får vi plötsligt veta att Henning Örns Juridiska Byrå startades redan år 1848, men sen haft flera ägare innan Latmasken tog över. Det märkliga var att byråns alla handlingar fanns bevarade och att firman skött en viss Fredrik Falksporres affärer och bland annat upprättat flera testamenten. Lägligt för Latis. I den här storyn befinner sig Vera och Henning hemma hos kommissarie Ragnar Ekstedt och dennes hustru på middag när Edvard Falksporre mördas. Ragnar Ekstedt är vid sidan om Vera och Henning en av de fyra-fem-kanske-sex personer, som ofta eller sporadiskt varit inblandade i de flesta Latmaskenäventyren alltsedan första romanen Latmasken jagar Falkögat.
Det kan vara på tiden att jag nämner tre av dem. Överkonstaplarna Vestergren och Lövberg samt perukmakaren Pettersson. Polisens uppgift är mestadels att larmad av Vera rycka ut och rädda Latmasken ur dödens grepp. Och det är i perukmakarens ateljé som Vera och Henning förvandlas till oigenkännlighet när de jagar bovar. Så också här, då Vera besöker denne en av Skandinaviens skickligaste maskörer. Hon lämnade ateljén förvandlad till karl. Perukmakaren hade personligen tagit sig an henne och inte nöjt sig med att hyra ut passande manskläder. Han hade också med fina tekniska hjälpmedel förgrovat hennes drag, målat en mörk skäggbotten på henne och utrustat henne med ett par snobbmustascher. Dessutom präntade han i henne betydelsen av att röra sig karlaktigt. Och eftersom Vera hade goda skådespelareanlag, var det ingen som anade att den medelålders mannen med den kullriga ryggen i själva verket var en ung dam medförtjusande figur.

Vera spelar karl och dricker snaps

Sedan gick Vera på en restaurang, åt en biffstek och tog en snaps. Hon gjorde sina beställningar med grov röst. Det var inte första gången hon spelade karl, och de manliga tonfallen hade hon övat in under Hennings ledning.
Övertydligt som vanligt, och det är nog en av anledningarna till att många har svårt att läsa de här kioskdeckarna vid mogen ålder. Övertydligheten i framställningen hade säkerligen att göra med förlagets och författarens uppfattning om läsarna, som antogs vara unga män och kvinnor med låg bildning och utbildning, hemmahörande i arbetarklass och lägre medelklass.
Den lindrigt begåvade överkonstapeln Lövberg kan knappast betecknas som en fiende till Latmasken, men han anser att Latis i alltför hög grad inkräktar på den polisiära verksamheten och ogillar att hans chef, kommissarie Ekstedt, fraterniserar med Henning och låter honom härja fritt med egen polisbricka. Fast i Vålnadens hämnd blir Ekstedt också sur på Latmasken, vilket ger lite extra schwung åt framställningen.
Utöver dessa fyra personer (plus en pilot) som mer eller mindre regelbundet återkommer i Latmaskenberättelserna var det först med unge Örn Junior och dennes barnsköteska, som handlingen tillfördes nya med verkande i periferin. Morfar och mormor hör vi bara talas om på avstånd.
Förklädd överfaller i alla händelser Vera en man som smyger i buskarna kring godset Falkesta och följande händelse utspelar sig.
– Så lägger vi andra handen på ryggen, sade hon. Jag vill inte riskera något överfall. Den här släpper jag inte tills vidare. Men jag ska fästa ihop era händer på ryggen med ett par handklovar, som min man gett mig. Han har förbindelser med polisen.
– Just så, svarade busen, i det han med ett elegant knep gjorde sig fri från Veras tumgrepp och tog i stället hennes båda händer i ett fast tag. Det roade mig bara att se, hur långt du skulle gå, älskling! förklarade Henning.
Tyvärr har jag ingen lust att kyssa dig nu, men när du blivit flicka igen, får vi se hur jag gör.
– Jag skulle kunna mörda dig! muttrade Vera med sin vanliga kvinnoröst. Du kände igen mig, men jag kände inte igen dig. Och ändå antar jag, att det är Pettersson, som maskerat oss båda. Vad han måtte ha skrattat.

Sublimt så det förslår?

Väldiga aktiviteter

Nåja. Vålnadens hämnd är i övrigt som en genomgång av Latmaskenformulan. Det jagas och skuggas, överfalls och fjättras och befrias i en aldrig sinande ström av aktiviteter.
Blödande Liljan (Nr. 31, 1952) visar Rolf Berge i sjusärdeles uppsluppen stämning, där Vera utdelar gliringar. Författaren kastar loss redan från start med ett skämtsamt tonläge, som upprätthålls tills folk börjar hittas mördade med knivar stickande fram ur kroppen. Spåret leder till Paris och för att komma dit, så anlitar Latmasken den femte personen som sporadiskt har anlitats av honom i tidigare berättelser, nämligen piloten Åke Persson, privatflygaren som gärna stiger upp mitt i natten och agerar taxiflygare då Henning Örn kallar.
Blödande Liljan är en rolig och trivsam äventyrsberättelse, där Vera och Henning irrar omkring i ett veritabelt spökhus i Paris av Blå Tågetkaraktär, kidnappas och förs till en maskerad ligachef i Franska Ekvatorialafrika, rymmer och nödlandar i ett flygplan som exploderar i öknen, varpå de blir tillfångatagna av en kamelkaravan, som består av slavhandlare. För att nämna några av ingredienserna. Det har förvisso hänt en hel del sen Latmasken jagade Falkögat i den första romanen 1948. Den här berättelsen är besläktad med de pojkböcker med gröna ryggar som kom ut på B. Wahlströms förlag under 30- och 40-talen.

En riktig femetta

För att vara en Latmask är Hämndmysteriet (Nr. 41, 1952) en riktig femetta. Olika brott utförs men tycks inte ha nånting gemensamt. Utom en sak. Vera slår huvet på spiken när hon fastslår att i alla tre fallen har det mera varit fråga om att skada någon än om den egna vinningen. Ett svårt hot mot riktas mot Veras och Hennings ömma punkt. Deras son kidnappas: Ja, ni behöver inte vara orolig för hans liv. Opålitliga skvallerbyttor kan råka illa ut för mig, men ett barn i er sons ålder skvallrar inte, och föresten är jag barnkär. Han är, som sagt i gott förvar, men om ni företar er någonting, som jag inte gillar, så kommer ni aldrig mer att återse pojken. Ja, jag upprepar att det inte är någon fara för hans liv. Han kommer bara att föras ut ur landet och långt bort till en annan världsdel.
Han kommer att adopteras av hyggliga människor, som varken har en aning om er eller min existens.
Det är en i stort sett väl genomförd berättelse, även om de något tröttsamma inslagen med slagsmål och övermanningar finns med i vanliga ordning. Men varför knussla. Hämndmysteriet är en höjdare – i sin genre.

Stämningsfyllt med hypnotism

När våruppvisningen på Modehuset Blanche i Stockholm drar i gång med mordet på supermodellen Anette mitt för näsan på Vera i Den gröna elden (Nr. 47, 1952), så behöver hon i alla fall inte oroa sig för sonen Staffan, som för närvarande tillsammans med barnsköterskan vistas hos Veras föräldrar i Småland. Liksom i ett par tidigare romaner använder sig författaren här av hypnotism. Det är en ganska trevlig variant av Latmaskenformulan med ”stämningsfulla” inslag. Lamaskens polisiäre mentor, kommissarie Ragnar Ekstedt, är för dagen inte chef på mordkommissionen och hans plats fylls ut av överkonstapel Oskar Lövberg, som ogillar Latmasken. Men här får vi vara med om en sorts försoning mellan de två. Och författaren bjuder på ett par hyfsade överraskningar.
Svindlarkungen (Nr. 4, 1953) inleds med ett “Tragiskt intermezzo” på Råby kapplöpningsbana utanför Stockholm. Rolf Berge galopperar alltså in på Dick Francis’ domäner. Fast det är Dick Francis på formulabundet latmaskenvis. Upptakten är bra, men storyn spårar ur rakt in i det gängse jagandet och jäktandet.

Äventyrsberättelse med tryck

Ubåtspiraten (Nr. 11, 1953) är en så bra latmask att man till och med förlåter alla slagsmål och tillfångataganden. Dels handlar det om en äventyrsbok med ett sjuherrans tryck i stil med Willy på äventyr-serien i gamla Allers. Men när Latmasken löser problemet, så har han rejält på fötterna och den vakne läsaren har själv möjlighet att se vartåt det lutar. (Själv sov jag – kanske inspirerad av Latmasken och blev rejält överraskad.) I den här berättelsen möter vi också en av de sporadiskt återkommande figurerna i Latmaskens liv, nämligen inspektör Fred Barnley, som Vera och Henning brukar fraternisera med när de jagar skurkar i Storbritannien.
I Kapplöpning med döden (Nr. 17, 1953) upptäcker Latmasken att den sekreterare han anställt (Ingrid Pihl) sen han gift sig med sin tidigare sekreterare inte är en tjusig robot utan har mänskliga drag. Det är en ganska hyfsad historia, inte direkt en toppnotering.
Ett tag fanns olika färger med i romantitlarna: Röde hämnaren, Vita döden, Den gröna demonen, Det gröna giftet, Grönögda apan och Den gröna elden. Med Röda bokens hemlighet (Nr. 24, 1953) så upphör denna faiblesse för färger. Här gör sig i alla händelser världens problem gällande. En argentinsk Nobelpristagare kommer till Sverige. Med sig har han en tjock anteckningsbok med röda vaxdukspärmar. Där finns lösningen på ett problem: den globala livsmedelskrisen. Argentinaren mördas och in griper den expert på sju sorters snarkningar som vi så väl känner till.

Latmasken – den bäste – gör tabbar

Då och då gör Latmasken en tabbe, som ställer till problem för polisen. Så sker också i den här berättelsen där det inledningsvis låter så här: Även den bäste kan emellertid misslyckas någon gång, och det var just vad Latmasken gjort nu. Genom ett ganska onödigt ingripande i en affär hade han försvårat polisens arbete och nästan ställt till med att boven slunkit ur fällan. I fortsättningen vandrar den röda boken ur hand i hand och hamnar till sist hos den mördades svenskfödda hustru. Upplösningen är inte dum. I likhet med de flesta Latmaskenberättelser kan den här historien med varsam hand omvandlas till ett deckaravsnitt i en TV-serie. Faktum är att om man skalar bort alla onödiga slagsmål och liknande händelser, som ansågs nödvändiga för att tillfredsställa läsarna, så är snittet på många Latmaskenberättelser inte sämre än i många TV-deckare.
Då är vi framme vid Döden går i ringen (Nr. 32, 1953). I den får vi veta att Vera gärna går ut och roar sig även om Henning föredrar att sitta hemma och lata sig. Hon såg alla teaterpjäser av betydelse, alla intressanta filmer, och det fanns knappast något evenemang på Operan eller Konserthuset som förbigick henne. Denna kväll var det emellertid Henning som mest gladde sig åt att komma ut, medan Vera helst skulle velat stanna hemma vid sin stickning. Latmasken är pigg som en mört och vill gå på en boxningsmatch. 1952 hade Ingemar Johansson under uppseendeväckande förhållanden boxats vid OS i Helsingfors och 1953 blev han proffs. Boxningsintresset var på frammarsch, så det var inte så konstigt att Rolf Berge placerade Latmasken i pugilisternas värld. Det är verkligen inte alltid Toppen Jansson går en match, och den här gången vet man inte hur det blir. Negern, som de skaffat hit, är en av de allra svårast, han siktar visst på världsmästartiteln. Ett bakvänt déjà vu så här i efterhand inför matchen Johansson-Machen tre år senare. Men där stannar alla jämförelser. För inte nog med att matchen är så tråkig att Latmasken somnar. Dessutom dör Toppen Jansson förgiftad mitt under slagväxlingen.
Storyn är som en bläckfisk eller snarare en sån där flerhövdad drake, som det växer ut dubbla huven på varje gång ett huggs av. Rörig, men ganska kul.

Polisen blir funktionell

I takt med att Latmasken i roman efter roman numera begär misstag, som får poliserna att fnysa, så börjar också, polisen att funka på ett mera självständigt och tillfredsställande sätt än i tidigare latmaskar. I Döden går i ringen är det således polisens eget spaningsarbete som räddar Vera och Henning undan ett öde som förefaller värre än döden. En galen läkare tänker nämligen skära av deras nervbanor och använda dem som levande obduktionsobjekt vid sina experiment med omfördelning av diverse organ.
Mullvadsmännen (Nr. 40, 1953) inleds med en rasande fru Vera Örn, som spottar ur sig en domedagspredikan som heter duga: I går när vi var på teatern, satt du och snarka under mellanakten och hela sista akten så att folk fnittra. På restaurangen satt du och nicka med huvudet, och när vi kom hem somna du innan du hunnit säga godnatt. När jag steg upp tidigt i morse, för att vara i tid på realisation, sov du. Jag stanna borta hela förmiddagen och åt lunch ute för att vara säker på att slippa se dig när jag kom hem. Men klockan tre då jag kom in i ditt rum, satt du i sängen och gnugga dig i ögonen och fråga om jag gick i sömnen eller varför jag annars ställde till med så mycket oväsen mitt i natten. Jag fick dig i väg till kontoret, men när jag ringde dig efter ett par timmar så meddela din sekreterare att du satt i en mycket viktig konferens och inte ville bli störd. Vad det betyder vet jag, som varit din sekreterare, innan jag var dum nog att gifta mig med dig Du hade låst in dig i rummet med dyschan, och där låg du och snarka. Då fick jag nog. Och nu slår jag inte ut längre. Jag tänker ta nattåget hem till mamma och pappa, och Staffan tar jag med mig.
Sagt och gjort. Henning blir gräsänkling och kastas rakt in i ett lite annorlunda äventyr av amorös natur, som slutar med stor förskräckelse. Fast om han trodde att Vera var ute ur leken så bedrog han sig.
Många av Latmaskens äventyr utspelar sig delvis i underjordiska gångar, både i Stockholm och på andra håll. Så även i Mullvadsmannen, som visar sig vara en riktigt charmerande rövarhistoria med två unika ickebrottslingar. Därtill kommer en fullkomligt grotesk strid mellan två monster. Och det är lite science fiction över det hela också. Upplösningen är visserligen typisk, men så gott som omöjligt att gissa sig till. Det här är nog den snurrigaste Latmasken – än så länge, men ganska kul.
Rolf Berge hän-ger (inte häng-er) sig inte direkt åt några målande beskrivningar av Stockholmsmiljöer à la Trenter i sina berättelser om Latmasken. Det handlar i stället om upprepning av en rad gatu- och förorts namn i samband med biljakter och skuggningar. Som i Bläckfisken (Nr. 47, 1953): Färden gick in mot staden. Vid Fridhemsplan svängde förbrytarna av mot Västerbron. Och färden fortsatte förbi Långholmen, där de troligen kände lokaliteterna, och vidare över Liljeholmsbron och söderut. Ett stycke följde de Södertäljevägen och vek …. “
Bläckfisken får väl betecknas som en mellan-Latis. Den hemliga ligachefen visar sig vara av samma slag som i flera av de senare berättelserna. Håller Berge på att tappa stinget?
Det återstår att se.

LATMASKEN ROMANTITLARNA

1.) Latmasken jagar Falkögat (12/1948)
2.) Röde hämnaren (21 /1948)
3.) Vita döden (42/1948)
4.) Strålmysteriet (50/1948)
***
5.) Ormgudens hämnd (10/1949)
6.) Giftligan (20/1949)
7.) De levande skeletten (26/1949)
8.) Kedjemördarna (32/1949)
9.) Den gröna demonen (40/1949)
10.) Mördaren har alibi (Nr. 5,1950)
***
11.) Den dödes hämnd (15/1950)
12.) Det gröna giftet (23/1950)
13.) Stålmasken (31/1950)
14.) Latmasken går under jorden (35/50)
15 .) Flygande skorpionerna (49/1 950)
***
16.) Eldkåpan (3/1951)
17.) Döden kommer med posten (9/1951 )
18.) Grönögda apan (17/1951 )
18 ) De hemliga vapnen (25/1951)
19.) Fantommördaren (31/1951)
20.) Skottet i mörkret (35/1951)
21.) Mordgenom ombud(41 /1951)
22.) Demonen i bilhuvan (50/1951 )
***
23.) Fem lysande kranier (3 1/52)
24.) Hämnaren som kom igen (7/1952)
25.) Spöktåget (14/ 1952)
26.) Dödsdimman (19/1952)
27.) Vålnadens hämnd (24/1952)
28.) Blödande liljan (31/1952)
29.) Hämndmysteriet (41/1952)
30.) Den gröna elden (47/1952)
***
31.) Svindlarkungen (4/1953)
32.) Ubåtspiraten (11/1953)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22