Latmasken I: En svensk kioskdeckare med fokus på 40- och 50-tal

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-3, Artikel

Av BERTIL FALK

Redan innan han pensionerades hade Bertil Falk under mödosamt samlande i många års tid med vänners hjälp lyckats få ihop alla berättelserna om Latmasken. Vilsamt vaggandes i sin imaginära hängmatta med dessa nummer av gamla Alibi-magasinet inom räckhåll har Bertil nu läst alla Lennart Forssbergs kioskisar om Latmasken i kronologisk ordning. ”Jag trodde att det skulle kännas tvångsmässigt, men det går tvärtom lekande lätt att ta sig igenom romanerna”, säger Bertil, som menar ”att om TV satte en dramaturg – med lite (inte alltför mycket) nostalgisk fingertoppskänsla för gamla kioskdeckare i allmänhet och för Latis i synnerhet – att ’dramatisera’ dessa skrönor, så kan det bli en hyfsad pilot och en rad trivsamma avsnitt.” Här följer första avsnittet av Bertils genomgång av alla berättelserna om den sömnige Stockholmsdetektiven.

60 FALL FÖR LATMASKEN

Jag är som pytonormen. Jag ligger långa tider och latar mig, men rätt som det är blir jag hungrig och ger mig ut på jakt.

(Rolf Berge)

Citatet är hämtat från den första berättelsen om Sveriges sömnigaste privatdetektiv, Latmasken jagar Falkögat (Alibi-magasinet, Nr 12, 1948). På det tidstypiska omslaget har den anonyme illustratören förevigat det ögonblick, då Falkögat iförd vit regnrock, slokhatt och svart ansiktsmask ska ”avrätta” den bundne Latmasken, som ligger på stengolvet i en källare medan ett stearinljus sprider ett vagt sken i rummet. Bakom den maskerade mördaren höjer Vera, Latmaskens fästmö, som smugit sig nedför stentrappan, den pistol hon knyckt från Jocke, en underhuggare och skurk av lägre dignitet.

Det skulle bli många berättelser om Latmasken – totalt 60 plus en utannonserad 61:a, som aldrig publicerades och som man aldrig återfunnit manuset till. Den kanske inte ens skrevs. Även om de formulabundna intrigerna blev lite kantiga i strukturen och språket inte alla gånger höll nobelprisklass, så hade dessa berättelser en alldeles speciell charm. Själva idén – en slöfock till advokat, som hellre sover och agerar privatspanare än försvarar klienter inför rätta – var lysande.

Mest originelle hjälten

Av den svenska kiosklitteraturens hjältar är den sömnige advokaten Henning Örn den mest originelle, på sin tid lika känd i vida bokslukarkretsar som sedermera verklighetens namne, stjärnadvokaten Sjöström. Och i fiktionernas värld skapade den ene Henning minst lika många löpsedlar som den andre Henning gjorde i levande livet.

När Latmasken introducerades så lät det så här: Henning Örn eller Latmasken. som han kallades både inom den trängre vänkretsen och i de kretsar, där man hade större anledning att frukta än älska honom, satte stort värde på sin morgonsömn. Han var för resten känd för att kunna sova, var; när och hur som helst när lusten föll på. Men denna hans lilla svaghet omnämndes med ett överseende leende av vännerna och med en grimas av hans fiender, vilka visste att de under inga omständigheter kunde utnyttja hans benägenhet att sova.

När det gällde kunde nämligen Latmasken hålla sig vaken både ett eller flera dygn. Han hade sannerligen inte tagit en lysande juridisk examen medan han sov. Han hade inte heller gått i sömnen, då han infångade några av de otäckaste förbrytarligorna som härjat på svensk jord. Latmasken hade använt sina ungdomsår väl. Kriminologi hade han studerat i utlandet, sin fysik hade han trimmat tillfulländning. Han hade dessutom haft tid att driva upp en advokatbyrå, som räknades till Stockholms allra mest ansedda. Numera hände det dock inte ofta att Henning Örn framträdde inför rätten för att försvara en klient. Ett par skickliga advokater, som var knutna till hans firma, fick ta de flesta målen på sin lott. Endast när det gällde fall, som starkt intresserade honom, inställde sig Henning personligen…

Eftersom nya läsare tillkom hela tiden, så varierades den här introduktionen i roman efter roman. Någon gång hade kanske sömnlusten spelat honom ett spratt under kampen mot skurkar och förbrytare. Men till sist hade han alltid tagit hem spelet, hette det i Röde Hämnaren (Nr. 21, 1948) och i Vita döden (Nr. 42, 1948) kunde man läsa följande: Ty även om Latmasken sovit bort mer av sitt liv än de allra flesta människor, så hade han under den tid, han varit vaken, också uträttat mer än många andra.

Om vi jämför de olika romanerna med varandra upptäcker vi lätt motsägelser. Om samme Latmasken som i ovanstående citat använt sin ungdom så väl och studerat så bra avslöjas i Strålmysteriet (Nr. 50, 1948) att Henning inte tillhört skolljusen. Visserligen var han begåvad, men han var också lat. Det var under skoltiden han, fick öknamnet ”Latmasken”, som sedan förföljt honom hela hans liv. Henning hade sovit bort många timmar av sin skoltid, och hans goda sömn hade också satt sina spår i både anmärkningsbok och terminsbetyg.

Alla blir imponerade

När Latmasken avslöjar rör poliser i skilda befattningar vem han är blir de alltid imponerade och gör honnör och betraktar honom med beundran. Och redan i den tredje romanen stärks hans ställning som brottsbekämpare avsevärt. Henning hade nämligen nyligen undertecknat ett avtal medpolisen – ett mycket unikt avtal för övrigt. Man hade länge från det hållet velat få honom ansluten till kåren, men Henning ville vara sin egen och själv välja sina uppdrag. Dessutom hade han ju sin advokatbyrå att sköta. Då gav man honom i stället en fullmakt, vilken förlänade honom polismans myndighet och gav honom rätt att ingripa när det passade honom själv, men däremot hade han inte någon skyldighet att ägna sig åt fall, som inte intresserade honom.

Privatspanare med fria händer

Privatspanarna i Palmefallet kan alltså med viss avund betrakta sin privilegierade kollega i det förflutnas kioskmagasin.

Bakom författarnamnet Rolf Berge dolde sig den snabbskrivande författaren Lennart Forssberg. Genom att låta Latmasken sluta det här avtalet med polisen, så gav han sin brottsbekämpare fria händer. De friheter denne tog sig i de båda första romanerna var i fortsättningen sanktionerade. Han visade fram ett legitimationskort, och det hade omedelbar effekt. Konstapeln sträckte på sig och gjorde stram honnör. I sin egenskap av smart jurist hade Henning Örn lyckats sluta ett alldeles utmärkt avtal, som senare tiders stjärnadvokater i verkligheten borde studera. Tyvärr avslöjas aldrig den exakta ordalydelsen i detta avtal, men dess effekter, då Latmasken visar upp sin legitimation, var ungefär samma som när Ali Baba sa ”Sesam öppna dig!”

Den knapphändiga personteckningen är ibland riktigt livfull: Mannen som stod framför dem, verkade ganska nervös, konstaterade Vera för sig själv. Han såg sig oupphörligt omkring, som om han väntade på någon. För övrigt hade han ett mycket originellt utseende. Kroppen var en atlets och ansiktet en tänkares. På sitt tjocka, gråa hår bar mannen en basker, och ögonen täcktes av ett par guldbågade glasögon, vilka förstorade ögonen och gav dem ett fjärrskådande uttryck. Under den stora näsan, växte en kraftig, otuktad, grå mustasch. En atlets kropp och en tänkares ansikte. Är det månne den franske skulptören Rhodins bronsstaty ”Tänkaren” som föresvävat Lennart Forssberg när han skissade denna motsägelsefulla personlighetstyp?

Det är också möjligt att Latis och hans Vera studerat Ernst Kretschmers (1888- 1964) diskutabla teorier om fysionomier. För så här kunde det låta om de underhuggare, som författaren inte spillde alltför mycket färgband på att beskriva utan som fick nöja sig med en kollektiv redogörelse. Det var en underlig samling som satt inne i den lilla biografsalongen. Man kunde se flera utpräglade skurkfysionomier men också män vilka såg ut som folk gör mest.

Falkögat och Röde Hämnaren var två värdiga motståndare till Latmasken, men ”chefen” i den tredje romanen var flera strån vassare. Falkögat eftersträvade begränsad makt och pengar. Röde hämnaren var ute efter slantar, men ”chefen” som också han höll till i Stockholm med omnejd hade världsherravälde på sitt program. Dessa strävanden sätter naturligtvis Latmasken Ett Stort P för. Kommen så här långt i läsningen har man också fått klart för sig att Latmaskens sekreterare och fästmö Vera Lange ständigt skickas bort av sin fästman för att hon inte ska hamna i livsfara. Vilket den uppmärksamma damen ändå gör.

Mansgris med bekymmer

Vera är ingen vanlig ”damsel in distress”. Hon ger sig ut och jobbar på egen hand och tur är nog det, för annars hade Latmasken inte överlevt många nummer av Alibi-magasinet. Det är hon som antingen själv eller genom – att larma polisen alltsomoftast i den allra sista skälvande sekunden lyckas rädda Latmasken undan en säker död. Han är inte sällan en ”male chauvinist pig in distress”.

För att agera i kioskdeckare från slutet av 40-talet, så måste man nog säga att Vera är oerhört självständig och övervinner alla betänkligheter. I klart feministisk anda tar hon saker och ting i egna händer. Det såta paret får också oupphörligen anledning att rädda varandra ur minst sagt kinkiga situationer.

I Strålmysteriets första kapitel visar författaren att han kan. Det studentjubileum, där den gamle läraren ”Räven” mördas, är författat med en känsla som känns äkta. Och med den femte romanen, den spänstiga Ormgudens hämnd (Nr. 10, 1949), har Latis och hans Vera fått upp ångan rejält. Otäcka svenskar som knyckt konstföremål från en stam i Afrika mördas med svarta, läbbiga mambor. Arbetsmyran Vera lockas i bakhåll när hon i den dåtida bostadsbristens Stockholm försöker att byta sin etta mot en trea, så att hon och hennes latmask kan gifta sig. Tidsandan sätter även i övrigt sin prägel på berättelserna. Vera kan stå i kö i timtal för att köpa två bananer som fortfarande var en bristvara 1948.

Får inte vara rädda för sprutor

Med Ormgudens hämnd bakom sig fortsatte Lennart Forssberg med Giftligan (Nr. 20, 1949). På omslaget ger en glasögonförsedd man en herre med uppkavlad högerarm en injektion samtidigt som en tredje man med swingpjattsartad hatt och näsduk får ansiktet kommer in med pistol i handen. En mustaschprydd herre tittar på i bakgrunden. Det här med injektioner utsätts Latmasken och Vera ständigt för. De övermannas, binds och får en spruta så att de förlorar medvetandet. Inte alltid i den ordningen. Ibland kommer sprutan först.

Giftligan inleds i salongen till ”Paristeatern” på Söder i Stockholm där succépjäsen ”Skottet i gryningen” går för fulla hus. Publiken lever med i pjäsen utom en reslig, elegant och relativt ung man, som satt på främre parkett tillsamman med en vacker dam i vinröd klänning. Mannen hade tydligen ingen aning om vad som hände på scenen; eftersom han sov. Damen vid hans sida försökte flera gånger väcka honom, men förgäves. Men var lugn, Latmasken kommer att vakna. För på scenen drar den manlige huvudrollsinnehavaren en revolver ur fickan och sköt. Unga Ekenström spelade fantastiskt. Man såg där dödsfruktan avspeglas i hennes ansikte. Latmasken väcks av skottet. Och det visar sig att skådespelerskan får fortsätta att spela död för resten av tillvaron. Hon är mördad – ihjälskjuten. Man kan inte klaga på dramatiken. Det här spektakulära dödsfallet inträffar redan på romanens andra blad och Henning Örn får ett nytt fall att lösa.

Berättelsen har sju kapitel och det kan vara intressant att se hur de rubriceras.

1. Skottet på ”Paristeatern”.

2. Den förgiftade konjaken.

3. En livsfarlig expedition.

4. Ur vattnet och i elden.

5. Nya försåt.

6. Rakt i fållan.

7. Den stora överraskningen.

Den här kapitelindelningen är typisk för de kioskdeckare som förläggaren John Lorén i Göteborg vecka efter vecka, år efter år försåg ungdomar, beväringar och andra läslystna i slukaråldern med. Det var ofta samma stil och snits på romantitlarna som på kapitelrubrikerna. Inte sällan var de utbytbara.

Knarket stort redan på 40-talet

Den som tror att narkotikaproblem lyste med sin frånvaro i Stockholm och Sverige i slutet av 40-talet har fel. Jag hade själv kompisar som sysslade med smörjan och som gick en alldeles för tidig död till mötes, Giftligan handlar just om narkotikahandel. Det tycks som om folk har fått alldeles fri tillgång till kokain och morfin och heroin och all den där smörjan. Men varifrån kommer den? Vi har inte en enda ledtråd. Vi vet bara att det måste vara en liga. Och Latmasken konstaterar att aldrig någonsin hade sådana mängder av förbjudna droger distribuerats bland stadens befolkning som just nu. Man hade funnit människor berusade av kokain eller morfin, men ingen gav klart besked om varifrån de fått de farliga drogerna. Eller också fick man svar som detta: – jag antastades av en gubbe där och där, och han frågade om jag ville köpa ”vitt”.

Naturligtvis vimlar det av ”cliffhangers” i dessa deckare. I De levande skeletten (Nr. 26. 1949) tänder Latmasken en tändsticka i en korridor och får se en syn, som nästan kom blodet till stelna i hans ådror. Borta i korridorens andra ända stod en sällsam gestalt, klädd i svart rock och hatt och svarta byxor. Men ansiktet var en grinande dödskalle och händerna ett benrangels. Så slutar kapitel ett och kapitel två är inte sämre. Det slutar så här: Vera svarade fortfarande inte. Hon kunde inte hindra en av männen att sticka spetsen på en injektionsspruta i hennes arm. Konturerna började lösas upp för hennes ögon. så småningom blev allt svart, och hon gled in i medvetslöshet.

Skurkarna är maskerade eller spöken

Det härmed maskerade skurkar som uppträder som spöken är vanligt förekommande. Redan i den därpå följande romanen, Den gröna demonen (Nr. 40, 1949), möter Henning ett liknande fenomen i form av en maskerad ligachef. I dessa båda sistnämnda deckare visar sig den maskerade ligachefen i bägge fallen vara en kvinna. När jag själv fem år senare gjorde min enda insats i Alibi-magasinet med Den maskerade ligachefen (Nr. 51, 1954) så var upplägget detsamma. Betecknande är att skurkarna sällan eller aldrig arbetar ensamma. Det handlar om ligor som har chefer. Det är ingen tvekan om annat än att jag hade påverkats av mina föregångare och då inte bara av Rolf Berge.

Kvinnosynen som speglas i Latmaskenberättelserna är som sagt 40-talistisk. Även om Vera av sin fästman lärt sig åtskilliga tjuvknep och grepp, som hon skulle få användning av om hon råkade i farliga situationer, så var hon i alla fall bara en kvinna, heter det. I Kedjemördarna (Nr. 32, 1949) får också Vera sannerligen veta vad hon går för: Veras ögon blixtrade då hon lade på luren. Jaså, Ekstedt vågade inte ge henne några upplysningar! Trodde han att hon skulle missbruka dem? Vad hon avskydde karlar som aldrig kunde sticka under stol med sin ringaktning av hennes kön, heter det och längre fram:

– Det är i varje fall inte jag, och om det är ni ska ni nog få stå till svars innan kvällen! röt överkonstapeln. Nu är ni så god och ger er i väg.

Vera förstod att några diskussioner inte lönade sig. Det var egentligen bara när Henning var med, som herrarna på polishuset behandlade henne med någon större respekt.

I denna något mer komplicerade Latmaskenhistoria, befriar Vera sin Henning en gång ur ett badrum där han låsts in naken och räddar honom senare till livet när han inspärrad och fastbunden av skummisar håller på att bli innebränd. Frågan är om inte Vera är huvudpersonen i den här romanen, även om också hon blir ett lättfångat byte för en av kedjemördarna.

Ett brott mot mönstret

Berättelserna om Latmasken har hittills varit medvetet utförda hafsverk, där händelseförloppet i alla avseenden är förutsebart. Det såta paret Latmasken och hans Vera fångas binds, befrias, fångas igen, befrias och skurkarna åker fast. Romanerna skulle fram snabbt och Forssberg få sina honorar. Men i första kapitlet till den nionde romanen Mördaren har alibi (Nr. 5, 1950) höjs kvaliteten. Kapitlet som heter ”Ett dramatiskt sammanträde” är väl uppbyggt, har goda karakteriseringar och snudd på ett ”det stängda-rummet-mord”. Styrelseledamöterna i A/B Förenade Varor sitter i sammanträdesrummet medan de hör sin ordförande, direktör Blom, blågräla med sin svärson i rummet intill. Man hör en dörr slå igen och det blir tyst. Inget händer. Till sist går företagets advokat, Latmasken, ut i rummet intill och där sitter Blom tillbakalutad i sin stol. Hans ansikte var vitt, och under stolen fanns en blodfläck.

I bröstet, på hjärtats plats, satt en smal, vass kniv. Den hade ränts in med all kraft, trängt igenom kläderna och rakt in i hjärtat.

Tio vittnen som hört grälet, dörren smälla igen och den uppkomna dödstystnaden, kan gå ed på att svärsonen mördat svärfadern. Kapitlets stora brist är att läsaren redan här får fingervisning om att svärsonen troligen inte alls är mördaren, en godbit som kunde ha fått vänta. Det här är ett genomgående drag hos berättelserna om Latmasken. I samma ögonblick, som Latmasken åtar sig att försvara en misstänkt mördare vet man mestadels att personen i fråga är oskyldig.

Den mördade Blom är en humorfri tyrann och det ger författaren tillfälle att visa sin humoristiska ådra, vilket inte skett i nån skönjbar omfattning tidigare. När sammanträdesdeltagarna samlas låter det så här:

– Alltid förste man på plan, sade han lite ironiskt. Nå, vad säger du, om vi skulle försöka lura gubben att skratta i dag?

Hm, mumlade Andersson. Det påstås, att han bara skrattade en gång i livet; och det var när hans fru dog.

Det är bisarr humor i samma genre, som det där att Bismarck bara skrattade en gång i sitt liv och det var när han såg Vaxholms fästning vid infarten till Stockholm, Det livar upp det även i övrigt välskrivna kapitlet, där Forssberg spelar ut den humorfrie tyrannens beteende mot omgivningens mer lättsamma attityd till tillvaron.

Cliffhangers värdiga ett TV-avsnitt

Ännu ett spektakulärt knivmord inträffar och även om berättelsen därefter fortsätter enligt formulans alla regler – både Latmasken och Vera fångas i vanlig ordning av skurkar – så är storyn inte så dum. Stämningen förhöjs aven hemlig kokainklubb i närheten av Humlegården, lite vit slavhandel, då den fängslade Vera skickas med smuggelbåt till Algeriet för att säljas till ett harem osv. Det leder till en upplösning, som inte direkt håller John Dickson Carr-klass, men som i alla fall förklarar varför mördaren har alibi medan morden utförs. Ge storyn till ett proffs som med fast men varsam hand kan skriva dialoger och hantera cliffhangers, så sitter berättelsen som gjuten för ett TV-avsnitt.

Gamla tiders ungdomsböcker och deckare brukar – och det ofta med all rätt – utpekas som fullkomligt infekterade av rasism. Latmaskenberättelserna har i de tio första romanerna inte innehållit några rasistiska drag. Det närmaste Latmasken kommit fenomenet har handlat om att vissa människor, som det heter, har typiska kriminella utseenden eller brottsliga fysionomier. Men här kommer det. Henning kände igen honom. Hans minne för utseenden var gott, och under sin mångåriga kamp med de skumma elementen i Stockholms undre värld, hade han vid några tillfällen kommit i kontakt med ”Spanjoren”, heter det i Den dödes hämnd (Nr. 15, 1950). Och fortsättningen lyder: en svarthårig sälle, som antagligen inte hade en droppe spanskt blod i sina ådror. Den mörka hyn och det svarta håret var ett arv från den tattarsläkt han härstammade från på mödernet, medan de blå ögonen vittnade om det germanska inslaget i hans blod. Här skymtar det opålitliga halvblodet, en vanlig skurk i äldre böcker. Jag vill skynda mig att tillägga att Gestapo redan i den första Latmaskenberättelsen används som symbolik för skurkaktighet. Brottslingarna i Latmaskenhäftena är till 99 procent ”hederliga” svenskar, inte sällan från överklass och övre medelklass. Företagare, aktieägare, läkare och andra som i 40- och 50-talens Sverige hade högt status.

Om Spanjoren heter det längre fram att han är reslig och har ett vårdslöst sätt att röra sig och hans klassiskt rena drag vittnade om grymhet. Spanjoren och hans vänner slåss två gånger med Latmasken, som båda gångerna blir övermannad. Vera får gripa in och rädda Henning, när de står i begrepp att mörda honom.

Vilket inte hindrar Latmasken från att självsäkert mästra sin Vera. Det blir rent kosmiskt, vilket knappast var avsikten.

– Spanjoren klarar jag, försäkrade Henning. Det är inte första gången jag slåss med honom. Håll du bara revolvern skjutklar, så är det ingen fara…

Lite väl magstarkt av en herre som två gånger gått på Spanjorens pump. Henning uppträder med andra ord som en riktig mansgris. Allt detta till trots, så är Den dödes hämnd en av Rolf Berges bästa deckare. Jag vill inte avslöja upplösningen, men det handlar om ett mord som inte är ett mord, om en mördare som inte är en mördare. Och hämndanledningen till att mordet trots att det inte begås ändå utförs är lysande. Vilken deckarförfattare som helst skulle vara stolt över den överraskande upplösningen . Det är inte ett töntigt mysterium utan en pusselgåta i toppklass. Om inte för annat så för den sakens skull är Rolf Berge en prick i himlen. Var håller beslutsfattarna på TV egentligen hus?

Utlandsintrig välgörande

Nästa roman Det gröna giftet (Nr. 23, 1950) är en thrillerbetonad äventyrsroman. Intrigen är inte alls pjåkig och det är den ditintills mest välskrivna av berättelserna. De många och omständliga slagsmålen har kortats och det faktum att romanen delvis utspelar sig i Pyrenéerna och i London och inte enbart i Stockholm med omnejd har verkat välgörande på händelseförloppet. Även om de gängse inslagen finns kvar, så har de tonats ned och är inte längre lika repeterartade.

En intressant flygplanskapning ingår. Som vanligt handlar det om en liga, denna gång en liga som tillverkar det gröna giftet, ett narkotiskt preparat som injiceras av offren som finns över hela Europa. Denna verksamhet sammantvinnas med ett tvistemål om ett kontrakt mellan två företag. Sammanhanget står till att börja med inte helt klart, men Latmasken löser fallet och läsaren har alla chanser i världen att själv komma på lösningen. I sin inkarnation Rolf Berge har Lennart Forssberg nu verkligen spottat upp sig. Händelserna på ett slott i Pyrenéerna visar sig ha en avgörande betydelse för lösningen på det pusselartade mysteriet. Prick nummer två för Rolf Berge i deckarhimlen.

Romanerna har blivit bättre, författaren lösgör sig inte helt från formulan men tänjer i alla fall på gränserna. Handlingen är inte längre likadan till förblandning och förväxling från roman till roman. Samtidigt kan man se en långsamt stigande tendens i antalet romaner. 1948 kom fyra Latmasken, året därpå hade siffran stigit till fem, 1950 skulle det bli sex. Där han sitter och mördar via Latmasken har Lennart Forssberg tydligen fatt nåt som liknar blodad tand. Han tycks ha tagit fasta på sin uppgift. Trots att han nu producerar fler Latmasken så stiger kvaliteten.

Men denna uppryckning varar inte länge. Med Stålmasken (Nr. 31. 1950) är det åter dags för en maskerad skurk och berättelsen innebär också ett återfall i den mer formulabundna strukturen. Det är tyvärr också den jönsigaste av alla Latmaskenromanerna till dato. Latmasken bär sig utomordentligt idiotiskt åt, stoppar t.ex. en tidsinställd bomb som han vet kan explodera när som helst i fickan för att åka till Djurgården och kasta den i vattnet. Romanen innehåller flera dumheter i den stilen. En typisk replik i romanen håller samma undermåliga klass: Jag ville bara titta på dig en smula. Det är inte alla som haft Latmasken till fånge. Yttrandet är minst sagt komiskt med tanke på att ALLA Latmaskens motståndare i häfte efter häfte hållit honom fången inte bara en utan mestadels två gånger.

Marknadsföringsmiss av John Loren

Med Latmasken går under jorden (Nr. 35, 1950) ingår Latmasken för andra gången i romantiteln. Här kan det finnas anledning att reflektera. Latmasken blev med tiden populär. Alibi-magasinen sålde bra. Hade magasinet kanske sålt ännu bättre om Latmasken varit med i titeln varje gång han framträdde? Själv lärde jag mig, att jag när jag såg Alibimagasinet i Pressbyråns kioskfönster, så var det författarnamnet Rolf Berge som gav signalen att det kommit en ny berättelse om Latmasken. Troligen var det många Latmaskenfans, som på samma sätt prickade in Latmasken utan att behöva köpa Alibi-magasinet varje vecka. Det finns anledning att förmoda att förläggaren John Lorén för sent upptäckte att han på den här punkten gjort en marknadsföringsmiss.

I Latmasken går under jorden begår Latmasken och Vera en rad lagöverträdelser och får finna sig i att både jagas av skurkar samt vara efterlysta av polisen. Berättelsen är ingen höjdare men upplösningen är småfiffig och kunde ha blivit riktigt bra om författaren ägnat storyn lite mer skärpa och eftertanke vad beträffar utformningen. Det står klart att Forssberg i alla fall försöker att variera sig under bibehållande av formulans krav. Ett uttryck för det är att han söker sig bort från Stockholm och till nya miljöer.

Med Flygande Skorpionerna (Nr. 49, 1950) är Latmasken i sitt esse igen. Det är som om en annan författare för pennan. Den beskäftighet som inte sällan kännetecknar de första nio romanerna och som t.ex. karakteriserar Stålmasken är som bortblåst. Historien är spännande, slagsmålen föredömligt korta och berättelsen har ett fint flyt. Även om knivar och skjutvapen fortfarande används i mordaffärerna, så introduceras nya originella mordmetoder. De science fictionartade flygande skorpionerna, som bara finns vid en liten sjö i Afrika kommer till användning vid flera mordförsök och en donna med orientaliskt utseende försöker ta död på Latmasken genom att låta en åsna slicka hans fotsulor, så att han håller på att skratta ihjäl sig.

Även här utspelar sig stora delar av handlingen utanför Stockholm, framför allt i Närke. Upplösningen sker i Belgiska Kongo. Det blir mer H. Rider Haggard och Tarzanfilmer med exotiska negrer och trumvirvlar och människooffer än deckare. Formulan har skjutits en aning i bakgrunden till förmån för nya idéer. Det går inte att undvika misstanken att flera författare var inblandade i Latmaskenhistorierna. Signaturen Rolf Berge var i så fall ett hus- och kollektivnamn. Men enligt förläggaren John Lorén, så var det Lennart Forssberg som låg bakom signaturen.

Det finns en liten språklig egenhet som återkommer regelbundet i Latmaskenromanerna. I stället för ”föregående kväll”, ”denna kväll”, ”denna dag” osv. så heter det systematiskt ”i kväll”, ” i dag” etc. I Eldkåpan (Nr. 3. 1951 ) heter det exempelvis:

Advokat Henning Örn hade verkligen gått till sängs tidigt i kväll. Redan klockan nio kom han hem efter ett gräl med sin fästmö … eller Den läkare, som i natt rest från staden hade angett dödsorsaken som hjärtförlamning. Denna otympliga egenhet är den enda systematiskt genomförda anomalin i språket. Även om meningarna ibland kan vara kantiga, så sitter subjekt och predikat där de ska vara och även om det är uppenbart att handlingen språkmässigt i vissa berättelser förs framåt i klumpaktiga språng, så löper den som på räls i andra.

Motvapen mot atombomben

Eldkåpan inleds på ett intresseväckande sätt i Norrland. En läkare mer eller mindre tvingas ut i skogen för att under mystiska förhållanden operera en vacker kvinna, som han känner igen. När han kommer hem väcker han Latmasken i Stockholm, men dör under telefonsamtalets gång innan han hunnit berätta vem flickan han opererat är.

Intrigen utvecklar sig och det visar sig att åtta kapitalister finansierar en kemist som nu gjort sitt livs upptäckt, och det betyder varken mer eller mindre än att atomkriget för framtiden kan bli omöjligt, eftersom han lyckats finna motvapnet. Ett vapen som bara kan användas till försvar, inte till anfall. En förbrytarliga som leds av den maskerade ligachefen Eldkåpan har kommit på detta. Snälla nån! Var det kanske Latmasken som inspirerade USA-presidenten Ronald Reagan till Star Wars-projektet?

Denna deckare som börjar riktigt bra slirar redan i andra kapitlet ner på betänklig nivå. Tendensen att variera formulan håller emellertid i sig. Latmasken blir t.ex. överfallen bakifrån med en batong, men till omväxling vinner han kampen. Fast på sidan 24 är det klippt. Henning slogs som ett lejon, men mot fyra starka, slagsmålstränade män hade han ingen chans. En serie batongslag regnade mot hans huvud. Henning hade en skalle, lika hård som en Sudannegers. Den hade fått otaliga törnar i sina dagar och tålt de flesta. Men inte ens en negerskalle står ut med att bombarderas med gummibatonger hur länge som helst. Han övermannas och fängslas i vanlig ordning. Författaren slänger in en spänningshöjande effekt, men tyvärr. Latmasken beter sig som en fullkomlig idiot och som läsare blir jag förbaskad för att flera möjligheter till en hyfsad story gång på gång spolieras. Men berättelsen spottar återigen upp sig – nu på actionsidan – och det korta slagsmålet på det hala däcket till ett fartyg som kränger i storm är riktigt kul. Efter ytterligare en djupdykning tar handlingen fart och plötsligt uppstår ett ”det låsta rummet”-mord. Gåtan med det låsta rummet visar sig emellertid vara rent blaha: Därefter hade han placerat den döda kroppen därinne och sedan med ett särskilt instrument vridit om nyckeln i låset. Men upplösningen är faktiskt bra.

Ett missat paradigmskifte

Det är med blandade känslor jag lämnar berg- och dalbanehandlingen i Eldkåpan för att ta mig an Döden kommer med posten (Nr. 9, 1951). Trots otympligheter är det en berättelse, där försöken till förnyelse är påtagliga i flera avseenden. Och här handlar det sannerligen om kvinnans frigörelse. Vera Lange inte bara slår upp sin förlovning med Latmasken. Hon går också ut med en annan kavaljer och dras raskt in i en mordaffär, där hon genast griper in på egen hand. Formulan finns på plats men storyn friskas upp med en rad överraskningar och Vera behandlar sin före detta fästman så det står härliga till. Två olika kriminalfall tvinnas samman och Latis vet varken ut eller in. Det blir Vera som med lagom blandning av tur och skicklighet triumferar på slutet. Och Latmasken säger till Vera: Nu vet jag att jag inte kan undvara dig. Och det är väl bäst att vi gifter oss innan du hinner kasta ringen i ansiktet på mig en gång till.

Därmed är det upplagt för ett paradigmskifte i det såta parets liv, men tyvärr missar förläggaren John Lorén och författaren Lennart Forssberg ett upplagt tillfälle till ett häftigt bröllop med vidhängande halsbrytande bröllopsresa. I nästa roman, Grönögda apan (Nr. 17, 1951) tar man på sidan 6 veta att Latmasken och Vera kommit hem från en behaglig men ganska händelselös bröllopsresa. Från och med nu delar Vera och, Henning i alla fall säte och säng. Efter att ha varit förlovade i 17 avsnitt kan de se fram emot ett stormigt och äventyrsmättat äktenskap.

Berättelsen visar återigen att författaren anstränger sig för att skapa överraskningar inom ramen för formulan. Handlingen har sitt ursprung i en Shangri-la-liknande dal i Tibet och den för Latmasken och Vera till Paris. Efter bröllopet har Latmasken återfallit i ett äldre beteendemönster som luckrats upp allteftersom häftena fortskridit. Han vill inte ta med sig Vera på sina utflykter.

I sitt stilla sinne övervägde Vera alla hämndaktioner från skilsmässa till total utfrysning. I vilket fall skulle Henning dyrt få umgälla det här när han kom hem, heter det och längre fram: Förr i världen upplevde vi alla äventyr tillsamman, men nu sedan vi blivit gifta, har han fått för sig, att jag ska sitta hemma och hålla maten varm åt honom när han kommer hem efter någon rafflande upplevelse. Men det har jag inte alls lust med.

Så Vera tar som hon tidigare gjort saker och ting i egna händer. Det är främst en äventyrsroman och upplösningen är inte så pjåkig. Och med skurkarna fast kan Vera konstatera:

– Jag har funderat på att begära skilsmässa, förklarade hon, men jag har hittat på ett bättre straff. Du kommer inte att få sova en blund på hemresan. Jag ska prata och prata och prata så att du inte kan sova.

– Prata på du älskling, sade Henning och somnade.

Han vaknade först då planet landade på Bromma.

Därmed har vi gått igenom den första tredjedelen av Latmaskenberättelserna.

Fortsättning följer i nästa nummer av DAST.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22