Lasse-Maja: Tjuven som lyckades bli bestsellerförfattare

Mar 19th, 2010 | By | Category: 2003-4, Artikel

Det är inte vanligt att småtjuvar ihågkommes med något minnesmärke. Helt annorlunda är det med stortjuvar – sådana som kungar, presidenter och fältherrar. Ju mera de roffat åt sig, desto fler och större minnesmärken reses över dem.

Lasse-Maja tillhörde småtjuvarnas skara, trots att han under sin livstid kallades stortjuv. Minnesmärket blev ingen påkostad staty, utan en sten som står utanför Ramsbergs kyrka. Men ett minnesmärke blev det trots allt. Tänka sig att den vanartige Lars Larsson skulle hedras på detta sätt, just utanför den kyrka där han två gånger fick utstå kyrkoplikt. Vad han skämdes första gången han stod på knä på skampallen i kyrkogången. Han var då endast 17 år gammal.

– Detta var en av mina bittraste dagar, står att läsa i hans Äventyr. Alla kände mig ju! Jag vågade av blygsel ej upplyfta mina ögon. Slutligen fick jag absolution av prästen.

Kyrkoplikten innebar att prästen inför hela församlingen ställde frågor till syndaren på tjuvpallen, som denne skulle besvara. Så här kunde det låta.

– Erkänner du, att du med ditt tjuvnadsbrott dig icke allenast emot Gud svårligen försyndat, utan ock i Hans Församling stor förargelse åstadkommit?

Svar: ja.

– Betygar du med ditt tjuvnadsbrott dig icke allenast emot Gud svårligen försyndat, utan ock i Hans Församling stor förargelse åstadkommit?

Svar: ja.

– Betygar du däröver en hjärtlig ånger, avleder ditt brott och söker tillgift för att åter i Församlingens gemenskap upptagas?

Svar: ja.

– Lovar du att hädanefter, igenom Guds nåd, taga dig tillvara både för detta och för andra brott, samt att dig om ett Christligt leverne beflita?

Svar: ja.

Tjuven hade fått sitt straff och församlingen sitt skådespel – något att gotta sig åt och något att prata om i bygden. Men detta var bara början beträffande Lars Larsson som med tiden kallade sig Molin.

Luras om fädernet

Men låt oss börja från början. Lars föddes år 1785 och växte upp i Ösarhyttan i Ramsbergs socken. Han var son till sockenskräddaren Lars Olsson. I sina skrifter stoltserar han med sitt ursprung – son till en hederlig bergsman. Om han skrivit son till en f.d. bergsman skulle det ha varit med sanningen överensstämmande. Samma år som Lasse föddes fråntogs fadern bergsmanstiteln och blev åter skräddare som han var innan giftermålet med Lasse-Majas mor. Men han var i alla fall kommen från en välbärgad bergsmanssläkt, där morfadern var den förmögne Mosis-Olle och en av mostrarna självaste Gruvmor i Stråssa.

Gruvmor levde i välstånd på en bergsmansgård och hennes systerson i knappa omständigheter på ett torp. Men en del hade de dock gemensamt. En järnhälsa. Gruvmor blev över 90 år, och Lasse-Maja 60 år.

Gammal trots umbäranden

Men om man betänker att den legendariske äventyraren tillbringat nästan halva sitt liv i fuktiga fängelsehålor, så var det en fantastisk prestation att uppnå denna ålder. Ännu en likhet fanns dem emellan. Båda hade säkert velat byta kön, om de bara kunnat. Gruvmor till man och Lasse-Maja till kvinna. Lasse var nämligen transvestit, vilket förklarar hans stora lust för kvinnfolkssysslor och kvinnfolkskläder.

Något läshuvud var inte pojken Lars, han kunde aldrig skriva. Läskonsten lärde han sig först på gamla dar på Carlstens fästning.

Något större intresse för andliga övningar tycks han inte ha hyst under sin uppväxttid. Nej, man skall ägna sig åt det man har håg och fallenhet för, då blir resultatet bäst, så tycks Lars ha resonerat. Lasse-Majas håg stod till kvinnfolkssysslor. Han lärde sig karda, spinna, sy, baka, laga mat etc.

Skicklig i kvinnogöromål

Allt det där kom honom väl till pass i framtiden. Att spela pajas i kvinnokläder och röra sig som en kvinna var också roligt, tyckte den finlemmade torparpojken. Ja, Lasse-Maja blev så skicklig i kvinnfolksgöromålen att han kunde ta plats som husmamsell som omväxling mot tjuvandet. Sysslorna utfördes till full belåtenhet. Det förargliga var bara, att han måste raka sig och var det då någon som råkade titta i nyckelhålet… Sen var det slut på den sejouren.

Förresten hade nog inte Lasse-Maja stannat alltför länge på den tjänsten. Omväxling var hans livsluft. Någon Svensson med ordnade arbetstider kunde han aldrig ha blivit.

Ibland hade Lasse-Maja helt andra syften med kvinnfolkstjänsterna. När det var marknad i Värnamo, brukade välbeställda bönder efter någon lyckad affär lämna in sina välfyllda plånböcker till krogvärden för inlåsning. I marknadsvimlet kunde man aldrig gå säker får tjuvar. Ett år var det förutom värden endast en fager och rask piga som hade nyckel till det stora kassaskåpet. På kvällen, när det var dags att få igen plånböckerna, visade sig skåpet vara tomt. Och den fagra och raska pigan syntes inte till…

Jämförd med Robin Hood

Lasse-Maja har ofta jämförts med Robin Hood – han som stal från de rika och gav till de fattiga. Med andra ord en sorts social utjämning. Nåja, så helt med den saken var det inte alla gånger för Lasse-Majas del. Det var ju de rika som hade något att stjäla. De fattiga fick rejält betalt, när de gjort Lasse-Maja någon tjänst. Oftast att ge honom mat och logi under hans flykter från fängelsehålor och fångkärror. Med åren blev det allt mer riskfyllt att gömma stortjuven.

Inte heller började han sin yrkesbana så oegennyttigt. Han snattade eller rättare sagt stal från sina föräldrar. År 1799 dog morfadern, Mosis-Olle i Håkansboda, och trots att det var flera om arvet blev det en hel del som kom på sockenskräddarens och hans hustrus lott. Säkert både efterlängtat och välbehövligt. I Lasse-Majas äventyr står att läsa:

De räknade silvermynten

– Mina föräldrar erhöllo ett arv efter mina morföräldrar. 40 påsar blanka specieriksdaler, en mässingskruka med mindre silvermynt. Allt detta förvarades i ett skåp, vartill min far hade nyckeln. De räknade dem i min närvaro. Ack! Vad de lyste i mina ögon…

Lasse hade redan valt sitt umgänge bland likasinnade. Smeden Anders Andersson i Dunderboda gjorde falska nycklar åt honom och ”nu var ingen nöd för penningar”!

En period av livets glada dagar följde, med dansstugor, lekar, picknicker och kortspel. Lasse tog litet ur varje påse och gömde pengarna i en gammal källarmur. Allt gick bra en lång tid, men påsarna blev lättare. Efter en tid upptäcktes stölden. En klok gumma tillkallades. Lasse mutade med tre riksdaler och löfte om mer.

– Käringen svarade illmarigt nog: ”Jag vet, att du har tagit penningarna, men det gör ingenting, jag skall väl hjälpa dig.” Kaffet kom och med det tjänstefolket. Sedan hon väl förplägat sig, vänder hon upp och ner på koppen och börjar profetera. Alla stå högst uppmärksamma. Hon vrider omkring koppen ytterligare och säger omsider: ”Jag ser, att den som tagit penningarna är här uti rummet”, då rodnade jag, är du så full av fan, att du tänker ljuga på någon annan; ty att hon skulle utpeka mig kunde aldrig falla i min tanke, i synnerhet för tre riksdalers mutor. Slutligen säger käringen likväl:

”Den som tagit pengarna, står där borta vid dörren” och pekade i detsamma på mig.

Aha tänkte jag, nu är bäst att packa sig sin väg, och bums på dörren.

Yrkesbanan påbörjad

Därmed hade Lasse börjat sin yrkesbana.

Först verkade han som sockentjuv, vilket inte var det sämsta. Ett verkligt storkap gjordes, när brukskassan i Gammelbo stals. Allt emellanåt utsträcktes färderna till Stockholm. Den som vill veta mer om Lars Larsson-Molins bravader kan läsa hans egen skildring, Lasse-Majas äventyr, i nytryck från 1976. En riktig nöjsam läsning, den dag som idag är. Dessutom rekommenderas Edvard Matz bok Legenden om Lasse-Maja. Förutom historier om den förslagne tjuveri får man en god inblick i dåtidens sociala förhållanden för samhällets bottenskikt.

Äventyr i tretton år

I tretton år kunde Lasse-Maja leva tjuvens äventyrliga liv, men sedan var det slut på det roliga. Efter en livstidsdom färdades han för sista gången i fångkärran. I femtio långa mil mellan Stockholm och Marstrand satt han fastkedjad i den skakiga kärran. Han lär inte ens ha försökt fly under transporten. Men däremot sjöng han en visa, vilken han själv diktat och som han alltid sjöng i livets prövostunder:

Eja! Eja! Låtom oss lustiga vara!

Kom fiskal, en polska ska vi ta.

Pengar friskt, och sen på dem ej spara.

Kära länsman, rör på benen bra.

Vi äre bröder, käre vänner alla

tjuvar och herrar, pöbel och pack.

Vartill påle, järn och halsband kalla?

Jag för min del säger gärna tack!


Fängsel och galler

endast för vilddjur må passa,

vi äro män som älska rörelse.

Illa det går med kedjor

kring benen att svassa.

 

Lustigt, en skål för allmän befrielse!

Måtte som Jeriko alla fästningar falla

och profossen dem sällskap ge,

när en tjuv sin pipa låta skalla

likne han Josuabasunerne.

 

Lasse-Maja var en mäkta populär person, pengar kastades ner i fångkärran när den körde genom städer och byar. Knappt 28 år gammal inträdde livstidsfången Lars Larsson-Molin från Ösarhyttan i Carlstens fästning. Livstid på den tiden var verkligen livstid. Var det nu någon som blev benådad och fick lämna fästningen, så var han oftast både fysiskt och psykiskt knäckt. Men här visade sig Lasse-Majas storhet. Istället för att knäckas, växte han psykiskt. Hur detta kunde ske i de fuktiga och stinkande fängelsehålorna är en gåta.

På Carlstens fästning fick Lasse-Maja användning för sin kokkonst. I sina Äventyr skildrar han det på följande sätt:

– Efter hand utövade jag matlagningskonsten först i vaktmästarens kök; läckerheter funnos där ej men maten blev smaklig. Sedermera antogs jag till kock hos place-majoren Ehrenstolpe; mat fick jag nu nog. Tillika var jag hovmästare och inköpte alla behov, men måste, ehuru ledsamt, varje natt inlåsas i fängelset. Även kallade de mig ibland tjuv.

Försökte fly – en gång

Lasse-Maja hade det alltså relativt bra som fånge. Men friheten lockade. En gång, men bara en gång gjorde han ett flyktförsök misslyckat. Sedan ägnade han sig istället åt att författa nådeansökningar och diktera sina memoarer. År 1833 utkom Lasse-Majas besynnerliga öden, som blev en stor framgång. Då satt författaren ännu på fästning. Sju år därefter var det dags för en andra upplaga, som fick titeln Den byxlöse äventyraren. Mera lockande, ansåg förläggaren Adolf Bonnier. Däri hade han rätt. Boken blev en succé, en bestseller, 1800-talets största. Det är den svenska självbiografi som genom tiderna gått ut i flest upplagor. Till bokens framgång hörde att den kom att räknas till de förbjudna för bättre mans barn.

Omsider slog i alla fall frihetens timme för Lasse-Maja; i juni 1839 lämnade han Carlstens fästning. Obruten efter 26 års fängelsevistelse!

Sina sista år tillbringade Lasse-Maja som en hederlig människa. Ofta underhöll han kroggäster med berättelser ur sitt äventyrliga liv och ju oftare de berättades, desto vidunderligare blev de. Särskilt fascinerades de av hans liv som kvinna.

– Ni ska tro, kunde han säga, att jag var ingen ful flicka, svart, vackert hår hade jag, och tänder så vita att mången velat ge hundra riksdaler därför.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22