Lange fick inte spilla blod i bosättningsmagasinet

Jan 16th, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

Av Björn Vinberg

I London kan man gå på Jack Uppskärarpromenader med verbala guider och på “the streets of San Francisco” promenerar man i uppförsbackar på Sam Spades och Dashiell Hammetts gator. Och i Nora vandrar man naturligtvis i Maria Langs fotspår. Det har Björn Vinberg gjort. Han för dessutom fram för dagsklimatet inopportuna och deckarpolitiskt inkorrekta åsikter om både Maria Lang och Helena Poloni.

NORA (DAST) En het afton i juni traskade vi i Maria Langs, alias Dagmar Langes, fotspår i den trevliga staden Nora i västra Västmanland.

Vi som traskade var fem vuxna och en tonårsflicka.

Guide var Ulla Carlsson och hon kan bara beskrivas som en pärla bland litterära vägvisare.

Vi fick bra personhistoria, rejäl information och trevliga anekdoter. Och vi vallades på flera mordplatser. Doktor Lange var exempelvis god vän med Fritiof Sandberg i bosättningsmagasinet och fick hans tillstånd att mörda inte bara på hans bakgård utan även i hans verkstad bara det inte spilldes blod.

Nätter i kolmörker

En annan mordplats var pigkammaren i kronofogdens museivåning. Präktigt mörkrädd uthärdade författarinnan ändå flera nätter i kolmörker för att ta in atmosfären. Och där ute på Norasjon rodde kriminalkommissarie Christer Wijk den morgon när han fann dagens brud brutalt mördad.

Maria Lang skrev efter levande modeller. Vem var då Christer Wijk? Och var lilla Dagmar möjligen hemligt förälskad i sin modell?

Svar:

– Nej, kommissarie Wijk är kanske den ende som saknar all förankring i verkligheten.

– Ja, hon blev nog en smula kär i sin länge polis som hade bruna, kloka och genomskådande ögon, slätt svart hår, hög panna och en ironiskt-vänlig krökning på läpparna.

Upplagor som Trenter

Om någon kvinna av kvinna född i detta land är värd titeln “Deckardrottning” är det väl Maria Lang. Hon gjorde formidabel debut 1949 med Mördaren ljuger inte ensam.

Hon fick upplagor som bara Stieg Trenter och Vilhelm Moberg varit i närheten av och hon fick åtminstone i början goda recensioner.

43 deckare

Lange skrev 43 detektivromaner innan hon dog 1991. Mot slutet var kritiken inte lika god. Det blev liksom ett mode att hacka på Maria Lang, kunde vi fåkunniga deckarkonsumenter förstå. Wijk hade exempelvis inte magsår och han hatade inte tjyvsamhället.

Och författarinnan skrev inte “procedur” utan “pussel” vilket är en allvarlig förbrytelse allt sedan 1964, i deckarlitterära kretsar.

Första kvinnan av format

Men ändå: Dagmar Lange var vår första kvinnliga deckarförfattare av format.

Varför, undrade jag när vi i skymningen stod och beundrade hennes byst (jo, jag vet att det ser tokigt ut i tryck men föreställande skulptur av ansikte heter faktiskt “byst”) vid Norasjöns strand, varför heter inte det nya kvinnliga deckarpriset Maria Lang-priset?

Varför i alla glödheta herrars namn heter det Poloni-priset? Varför inte Langepriset? Helena Poloni/Ingegerd Stadener seglade i kölvattnet på Maria Lang/Dagmar Lange med några böcker i slutet av 50-talet. Hennes Skoga heter Brunnsköping, hennes Miss Marple ‘r Astrid Brunelius. Är det där vi har ägget, att polisen är kvinna och inte man?

Spelar det då ingen som helst roll att författarinnan är epigon?

Att Stadener var epigon hade inte gjort något om hon varit bättre än dem hon epigoniserade.

Men hon var inte bättre, inte ens lika bra.

Varför Poloni? Varför inte Lange?

Björn Vinberg på vandring i Nora onsdagen den 27 juni 2001.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22