Länder levde länge på landsflyktings lag

Mar 13th, 2010 | By | Category: 2004-4, Artikel

Av Lena Bergman

Holländaren Hugo Grotius var en av 1600-talets store lärde, men fick gå i landsflykt – drottning Kristina gjorde honom till svensk ambassadör – och länge levde länder på hans lagar.

Ute i världen vet bildade personer vem Hugo Grotius är. Faktiskt vet man rätt mycket om honom. Men frågar man i Sverige får man i bästa fall ett tveksamt svar: Nog har jag väl hört namnet, men jag har glömt vem det var. Ändå är Hugo Grotius en av den västerländska kulturens största, en man av stor betydelse.

Hugo Grotius tillhörde den ansedda holländska patriciersläkten de Groot – Grotius på latin – vars anor var kända flera generationer tillbaka under medeltiden. När därför Jan de Groot, ansedd och högt bildad borgare i staden Delft, 1583 döpte sin förstfödde son till Hugo, var det ett namn som flera gånger tidigare burits av släktens medlemmar.

Sinne för karriären

Jan de Groot hade sinne för vad som kräves av en ung man som skulle göra karriär och fullfölja stolta familjetraditioner. Därtill fick hans söner en mycket vårdad uppfostran, något som var av vikt i renässansens och humanismens Europa. Äldste sonen Hugo avslöjade sig snart som ett verkligt underbarn. Vid nio års ålder skrev han formsköna dikter på latin. Dessa trycktes tre år senare. Samtidigt skickades den unge Hugo till det då ännu rätt nya universitetet i Leiden, där han mycket fort kom på jämställd fot med tidens lärde bland humanister och teologer.

Han var inte mer än femton år gammal då han förde lärda diskussioner med de gråhåriga professorer som varit hans lärare. Som sjuttonåring mottog han holländska generalstaternas uppdrag att författa fäderneslandets historia! Den kom ut tre år senare.

Hugo Grotius studier för att kunna skriva detta verk gav det tjugoåriga lärdomsljuset uppslag till nya historiska arbeten som kom ut slag i slag. Men Jan de Groot, hade inte tänkt sig att bara utbilda Hugo till universitetslärd. Han ville se honom som praktisk jurist. Juridiken hade blivit särskilt betydelsefull i de holländska städerna med deras politiska självständighet och blomstrande handel. I början av 1600-talet finner vi också Hugo verksam som jurist i hemstaden Delft.

Regeringsmedlem

Men där fick han inte vara länge. Knappt trettioårig kallades han av Rotterdam att bli dess syndikus, en ansvarsfull post. Samtidigt blev han Rotterdams representant i generalstaterna, alltså medlem av holländska regeringen.

Men Hugo Grotius glänsande vetenskapliga begåvning förnekade sig inte under arbetet som praktisk jurist. Han utvecklade en sjudande aktivitet på alla lärdomsområden. Nya latinska dikter flöt ur hans penna. Han översatte han grekiska tragedier till latin, slutförde ett stort astronomiskt arbete och publicerade nya resultat av historiska forskningar. Men framför allt framträdde han som en av tidens mest betydande auktoriteter på två områden som hade brännande aktualitet just då, teologi och internationell rätt.

Internationell rätt var något som behövdes. Ännu omkring 1600 fanns inget fast system att hålla sig till. Reformationen och de geografiska upptäckterna hade sprängt den mellanstatliga moralkodex som katolska kyrkan tidigare fastslagit. Hansans makt över världshandeln var slut.

Avhandling i rättsvetenskap

Sjörätten blev ett problem mellan rivaliserande stater. Hugo Grotius fascinerades av problemet. Tjugotvå år gammal hade han skrivit en bok om rätten att ta byte i krig, Det dröjde innan den publicerades, men några år senare gav han ut ett avsnitt av den under titeln Mare librum (Havets Frihet). Den var inte bara en avhandling i rättsvetenskap utan också en politisk programförklaring till den holländska sjöfartens förmån. Holländarna blev förtjusta men engelsmännen rasade.

Grotius hade oerhört anseende som vitter författare, historiker och jurist. Den sjörätt han lanserade gjorde honom mycket populär bland holländarna, som i högsta grad gagnades av den. Men på den tiden fanns också ett område som nästan ingen bildad människa kunde undgå att ta ställning till. Teologin! Den blev ödesdiger för många.

Religion – dåtidens politik

Striden mellan olika religiösa konfessioner i 1600-talets början spelade en roll som kan jämföras med kampen mellan olika politiska ideologier i vår tid. Särskild spänd var situationen i Holland eftersom landet var delat i tre stridande konfessioner: katoliker, kalvinister och arminianer. De sistnämnda var en protestantisk grupp som huvudsakligen förekom i Holland. Där var de ganska talrika på Grotius tid. De hade sitt främsta stöd hos den intellektuella eliten.

Grotius, med sin bildning, kände sig mycket tilltalad av arminianernas trosriktning med deras nästan moderna krav på tolerans och frihet från fanatism. Han blev också en av deras mest humana och vidsynta anhängare.

Teologiska skrifter för fred

Med sina teologiska skrifter ville han verka för fred mellan de stridande kyrkosamfunden. Men den tidens katoliker och kalvinister såg toleransen som brottslig och förrädisk. Då Grotius skrev ett modest försvar för gudstjänstordningen hos armianerna utsattes han för häftig polemik och blev därmed partiman mot sin vilja. Stora delar av nationen började ta avstånd från honom för den sakens skull.

När det sedan drog ihop sig till politiskt oväder i Holland och det kalvinistiska partiet ensamt ryckte till sig makten var det slut på turen som dittills följt ”Oraklet från Delft”. Några av arminianernas ledare avrättades, andra fick livstids fängelse, bland dem Hugo Grotius.

1618 spärrades han in i slottet Loevestein och hans egendom beslagtogs. Då ingrep en kraftfull kvinna i handlingen. Fem år tidigare, 1613, hade Grotius gift sig med senatorsdottern Maria van Reigersberg och de fick fem barn. Maria borde ha brutit samman inför olycksödet, men hon visade sig ha handlingskraft, mod och intelligens nog att bemästra den svåra situationen. Först gällde det alltså att skaffa tillbaka Grotius egendom så att hon och barnen inte svalt ihjäl. Konfiskeringen av Grotius egendom var visserligen laglig enligt Rotterdams författning, men Maria lyckades hitta på ett gammalt frihetsbrev för staden Delft, som visade att konfiskationen var olaglig.

Vann segsliten process

Hon började en segsliten process mot de styrande som slutade med att de tvingades lämna tillbaka alla egendomar till henne. Men redan innan Maria vunnit processen hade hon arbetat för att skaffa sin man så drägliga fängelsevillkor som möjligt. Hon såg till att han fick de böcker han behövde för sitt vetenskapliga arbete. Och mer till. En dag år 1621, när Grotius som vanligt fått en laddning böcker, bars lådan ut igen, men inte tom. I den låg statsfången Hugo Grotius.

Han var åter på fri fot men kunde för stås inte visa sig i sitt hemland. Han flydde till Paris men släppte aldrig hoppet att få komma hem. Att det inte lyckades berodde inte på Maria van Reigersberg. Hon arbetade outtröttligt för att få livstidsdomen hävd.

Det mest uppmärksammade verket

I Paris levde Grotius ytterst fattigt och den lilla hjälp han fick var snålt tilltagen. En landsflyktig arminian i det katolska Frankrike var tåld men knappast mer. Under denna svåra tid lyckades Grotius fortsätta sin forskarverksamhet på olika områden. 1625 tillkom också hans mest uppmärksammade verk, första upplagan av De Jure Belli Ac Pacis (Om krigets och fredens rätt), en bok som det trettioåriga krigets Europa fick stor användning för.

Nu blev Grotius en stor man för den tidens människor. I Europa fann man det genant att denne man knappt hade bröd för dagen. I Frankrike planerade man att utse Grotius till franske kungens bibliotekarie. Danske kungen, Christian IV, tänkte göra honom till professor vid Sorö akademi. Men det blev inte något av dessa planer. Det blev den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna som anställde Grotius som svensk ambassadör i Paris.

Nu hade Grotius ett drägligt liv igen. Hans förnämsta insats under denna tid låg inte i alla depescher han skickade till drottning Kristina utan den syntes i hans forskning. Som vanligt visade han sig vara före sin tid. På 1640-talet, då Europa var som värst sönderkrigat, arbetade han på att finna en formel för allmän kyrklig fred. Och enligt den svenske docenten Folke Dovring hann Grotius 1639 med att arbeta om sin oerhört viktiga Inledning till det holländska rättsväsendet, som han börjat författa i fängelset i Holland. År 1645 kallades Grotius till Stockholm av drottning Kristina. På återfärden led han skeppsbrott vid Rugen, Grotius räddades visserligen men den lunginflammation han fick gjorde snabbt slut på hans liv.

Hans testamente lät Maria – inte sönerna – disponera Grotius boksamling. När drottning Kristina, med sedvanlig bildningstörst, ville köpa Grotius efterlämnade böcker mötte det inget hinder. Bokskatten flyttades till Sverige, där drottningens holländske bibliotekarie, Isaac Vossius, som varit Grotius personlige vän, inrangerade den i det kungliga biblioteket. Så småningom skingrades Grotius boksamling genom kungliga gåvor och slottsbranden 1697.

En del av samlingen har på olika vägar letat sig till universitetsbiblioteket i Lund.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22