”Kvinna med hand med mord” – kritikernas syn på Maria Langs författarskap

Nov 23rd, 2016 | By | Category: 2016-11 nov, Artikel

omslag-till-maria-langMaria Lang/Dagmar Lange skulle ha fyllt 100 år våren 2014. I samband med jubileet kom det ut en biografi, Maria Lang, vår första deckardrottning, av Lena Lundgren och Lisbet Wikner. Ett kapitel som inte fick plats i den färdiga boken var detta, där LENA LUNDGREN  har skrivit om hur kritikerna såg på hennes böcker.

Omslag till Mördaren ljuger inte ensam“Kvinna med hand med mord” löd rubriken på den första recensionen av Maria Langs debutroman, Mördaren ljuger inte ensam, som kom ut i september 1949. Recensionen var författad av Barbro Alving, som under signaturen Bang i Dagens Nyheter redan då var en av landets tongivande deckarkritiker. Bang skrev bland annat i sin översvallande recension: “Man gläds nästan häpet hela boken igenom åt den kultiverade stilen och den balanserat spirituella dialogen […] och åt det sällsynt levande persongalleriet.”

Andra dagstidningar följde efter i samma positiva anda. Svenska Dagbladets recension hade rubriken “Svenskt detektivfynd” och kritikern Per Olof Ebbinghaus skrev: “Man behöver inte läsa så värst många sidor i denna debutbok för att förstå att hon inte behöver dra växlar på läsekretsens ‘nyhetsintresse’ för att bli läst. Maria Langs bok är utan tvivel av mycket god klass och hon är själv hjärtligt välkommen åter.” I Aftonbladet konstaterade recensenten P.G. Peterson: “Utan tvivel den bästa debutanten i genren som dykt upp på mycket lång tid.”

Maria Langs första deckare väckte alltså omedelbart ett så stort intresse att den anmäldes i de största dagstidningarna, och dessutom i starkt berömmande ordalag. Idag kan knappast ens väl etablerade deckarförfattare räkna med att bli recenserade på kultursidorna i de rikstäckande dagstidningarna, och än mindre debutanter. En av flera möjliga förklaringar till denna skillnad är förstås att medan det på nittonhundrafyrtiotalet publicerades en handfull svenska detektivromaner varje höst, lagom till fars dag och julhandeln, utkommer det på tjugohundratiotalet en flod av svenskspråkiga deckare varje år.

Debutsuccé
Även bokläsarna uppmärksammade snabbt den nya deckarförfattaren, och hennes förstlingsverk sålde bra. När Dagmar Lange intervjuades av Nora Tidning i augusti 1950 uppgav hon själv att “debutsuccén” under det första året sålts i 17.000 exemplar, en ansenlig siffra för en deckare på den tiden och särskilt för en debutant. Den läsekrets som Maria Lang vann med sin första deckare fortsatte att var henne trogen, och nya läsare upptäckte hennes författarskap. Hösten 1953 berättade hon för Marianne Höök i Vecko-Journalen att “rektorslönen går åt till skatten, sedan morden började raka upp till upplagor på trettiotusen. “Maria Lang kom sedan att ge ut en ny roman varje höst. Under hela femtiotalet och sextiotalet uppnådde hennes böcker mycket höga upplagesiffror.

Omslag till Farligt att förtäraÄven de böcker som följde på debutboken möttes av positiva recensioner. När Maria Langs andra roman, Farligt att förtära, gavs ut hösten 1950, skrev Örebro Dagblad:

“Med sin andra roman ‘Farligt att förtära’ befäster Maria Lang (Dagmar Lange) definitivt den ställning som Sveriges Agatha Christie som hon faktiskt erövrade redan med sin debutroman. Hon kan verkligen konsten att iscensätta en acceptabel mordgåta i svensk miljö. Miljön är denna gång ett stockholmsläroverk och där strör Maria Lang frikostigt liken i korridorerna. Lite makabert blir det ibland, men intrigen är skickligt spunnen och man har tillfälle att kasta misstankarna åt många håll innan mysteriet klaras upp på de sista sidorna. Maria Lang kan skriva och hennes figurer får mer liv än man brukar vara van vid i detektivromaner. Skolatmosfären är virtuost fångad, men så är ju också författarinnan läroverkslärarinna i sin dagliga gärning.”

Omslag till En skugga blottNär deckare nummer fyra presenterades i september 1952 framgick det av kritikernas formuleringar att Maria Lang vid det här laget hade etablerat sig som Sveriges deckardrottning. Aftonbladet konstaterade: “Maria Lang har kommit med sin fjärde detektivroman ‘En skugga blott’ (Norstedts), numera i det allra närmaste ett evenemang för den lärda damens stora publik.” Och i Svenska Dagbladet skrev Per-Olof Ebbinghaus under rubriken “I toppklass”:

“Maria Lang har ofta jämförts med de deckarskrivande anglosaxiska damerna. Det torde inte råda något tvivel om att hon har Agatha Christie att tacka för mycket, men trots allt är beroendet inte av något djupare slag. Den svenska författarinnan har nämligen arbetat sig fram till en egen teknik och en egen stil som kan sägas ligga väl i paritet med det bästa utländska och i varje fall ganska högt över det i deckargenren, som f. n. produceras på den svenska marknaden. Det är faktiskt ‘En skugga blott’ ett utmärkt bevis på.”

När Maria Lang debuterade 1949 var den manliga dominansen i det närmaste total på den svenska deckarmarknaden. Utifrån den situationen är det värt att notera att Expressens anmälan av 1952 års Langdeckare bar rubriken “Yrkeskvinnlig mordkommitté”. Recensenten Hans Ullberg skrev i sin recension: “Yrkeskvinnors klubb kan när som helst sätta upp en sektion Detektivromanförfattarinnor. Bara med ledning av höstens boklistor bör tre namn kunna inregistreras. Två av dem kan för övrigt också beredas tillträde till yrkeskategori Bibliotekarier, eftersom både Maria Lang och debutanten Elise Dufva valt att insvepa sina figurer i det kära damm som härrör från välpackade bokmagasin.” Att tre kvinnonamn nu hade trängt sig in på listan över svenska deckarförfattare var uppenbarligen så uppseendeväckande att det motiverade ett omnämnande redan i rubriken över recensionen.

Svenska storhetstiden
Under åren 1945–1965 inföll den svenska pusseldeckarens storhetstid. Sara Kärrholm uppger i sin avhandling Konsten att lägga pussel att åren kring 1950, den period när Maria Lang debuterade, kan “beskrivas som en etableringsfas. 1953 har produktionen av svenska detektivromaner kommit igång ordentligt med närmare 20 publicerade titlar. Efter 1961 tunnas sedan utgivningen ut igen. […] En del av guldålderns stora författarnamn fortsatte att producera deckare efter 1961, men det är bara den produktion som sträcker sig fram till 1965 som i detta sammanhang räknas till guldåldern. Den svenska pusseldeckarens guldålder var på väg att ebba ut under 60-talets första hälft och den var överskriden vid 1965, då första delen av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös ‘Roman om ett brott’ gavs ut, även om det fortfarande gavs ut och lästes svenska pusseldeckare i mindre omfattning. Sjöwalls och Wahlöös deckare kom att markera en förändring i deckargenrens svenska utformning.”

Antalet svenska författare av pusseldeckare ökade alltså kraftigt under femtiotalets guldålder. Det var framför allt fyra författare som utmärkte sig framför de andra genom att deras verk ansågs ha en särskilt hög kvalitet. Det var Stieg Trenter, Maria Lang, Vic Suneson och H-K Rönblom. Dessa fyra kallades därför av kritikerna för “de fyra stora”. De var dessutom de deckarförfattare som nådde de största upplagorna. Enligt en uppgift från bokförläggare Åke Runnquist på Bonniers förlag nådde under femtiotalet var och en av Sunesons deckare en upplagevolym på cirka 10.000 exemplar och Rönbloms cirka 20.000 exemplar. Stieg Trenters och Maria Langs böcker brukade komma upp i ca 40.000 exemplar.

Under fyrtiotalet brukade svenska deckarkritiker i sina recensioner ställa nyutkomna svenska deckare mot verk av de stora anglosaxiska deckarförfattarna, till exempel Agatha Christie, Dorothy L Sayers och John Dickson Carr. Efterhand som Stieg Trenter under andra halvan av fyrtiotalet etablerade sig som Sveriges främste i detektivromansgenren kom i stället hans romaner att fungera som en norm för kritikernas bedömning av kvaliteten i andra svenska deckarförfattares alster. När Maria Lang slog igenom kom även hon att ses som mönsterbildande för den svenska deckargenren. Kärrholm skriver: “Så småningom kom Trenter och Maria Lang att stå för två lite olika inriktningar inom den svenska detektivromangenren. Trenter stod för den mer fartfyllda deckaren med detaljrikedom och sinnrika upplösningar, medan Lang skrev romantiska stämningsfulla deckare med intresse för de psykologiska motiven. Båda lade emellertid stor vikt vid den logiska knuten, pusslet.”

Under en följd av år kunde alltså Maria Lang glädja sig åt att hennes årliga deckare resulterade i både höga försäljningssiffror och positivt inriktade recensioner i de stora dagstidningarna. Det betyder inte att det saknades kritiska synpunkter på innehåll och stil i hennes verk. De speciella kännetecken på en Langdeckare som hon utvecklade och som skilde hennes böcker från andra svenska deckare kunde också uppfattas negativt och vändas emot henne av recensenterna.

Kritik mot kommissarien
Omslag till Tragedi på en lantkyrkogårdEn punkt som ofta kritiserades var Maria Langs beskrivning av hur hennes stilige hjälte kriminalkommissarie Christer Wijk utförde sitt detektivarbete i romanerna. Han uppfattades som passiv, senfärdig och oprofessionell. Den kritiken kom även från recensenter som i övrigt brukade vara positivt inställda till Langs deckare. Ett exempel är Bangs anmälan av Maria Langs sjätte roman, Tragedi på en lantkyrkogård, som kom ut hösten 1954. Bang skrev i sin recension:

“Som helhet verkar kriminalhistorien lite förströdd, och allra förströddast är dess värre kriminalkommissarie Christer Wijk. Han är för fin, den karlen, och för tålmodig. Medan han har saker och ting på känn så ramlar historien på utom räckhåll för honom, och när det hela är slut så upptäcker man att det mesta i fråga om avslöjanden har skett genom explosiva utbrott och bekännelser av ett antal personer, inte direkt genom hr Wijks aktivitet. Det är direkt snopet, när nu kommissarien ändå får sin julhelg förstörd.”

Bangs kritikerkollega i Svenska Dagbladet hade gjort samma iakttagelse och skrev i sin i övrigt positiva anmälan av Tragedi på en lantkyrkogård:

“I det rent kriminaltekniska har hon aldrig varit så särdeles framstående. Det är typiskt att i hennes trevliga och i var bok återkommande människogalleri finns det bara ett svagt nummer, och det är själva hennes detektiv, som på alla sätt spelar en underordnad roll. Han har aldrig verkat mer obetydlig än i Maria Langs nya bok, där han inte på märkbart sätt bidrar till problemets lösning; strängt taget finns det inte heller något problem att lösa.”

Maria Lang kritiserades också tidigt för sin romantiska, enligt vissa kritiker sentimentala, stil och framför allt för sina frekventa skildringar av romanfigurernas kärleksliv. Det ligger nära till hands att uppfatta denna kritik som speciellt riktad mot ett (alltför?) kvinnligt sätt att skriva en deckare.  Som kvinnlig pionjär bland de svenska deckarförfattarna var ju Maria Lang den som introducerade passion och erotiska förvecklingar som teman i en deckarintrig. Hon lät också ofta kärleksrelationerna mellan de olika rollfigurerna få en framträdande plats i handlingen, något som knappast förekommit tidigare i svenska detektivromaner.

De starkaste kritiska synpunkterna framfördes i tidningen Expressen. Där skrev Hemming Sten i november 1957 att Maria Lang kallats “den svenska deckarlitteraturens Agatha Christie” men att “Agatha Christie gudskelov inte är lika intresserad av unken budoarerotik som Maria Lang.” Sten fortsatte i sin recension:

Omslag till Kung Liljekonvalje av dungen“I den nya romanen ‘Kung Liljekonvalje av dungen’ (Norstedts, 13:50) har Lang skärpt sig betydligt i dessa avseenden. För det första – och det kanske är mest glädjande – så saknas Puck och Einar Bure – och vi slipper alltså de påtvungna nyckelhålstittarna på deras sängkammarliv.”

Omslag till Farliga drömmarMen Hemming Stens tillfredsställelse över Maria Langs uppstramning i författarskapet blev inte långvarig. Året därpå, i november 1958, recenserar han i Expressen Langs nyutkomna deckare Farliga drömmar i dräpande ordalag under rubriken “Farliga klichéer”:

“Det rent pekuniära värdet av Maria Langs samlade deckarproduktion är till dags dato ungefär 3 miljoner kronor. Hennes upplagor blir större år från år. Samtidigt har, tycks det mig, kvaliteten oavlåtligt sjunkit.

Bottenrekordet når Maria Lang med höstens roman, ‘Farliga drömmar’. Den har samma svagheter som tidigare böcker, bara starkare accentuerade. Hennes fallenhet för klichéer är den här gången bedövande – på några få rader hinner hon låta huvuden bulta, fötter vackla, fiender ses i vitögat, valplatser överges, murar är manshöga, ögon kisar konspiratoriskt. Man blir sannerligen inte tjuvpojksaktigt road, varken av dessa eller av de berättartekniska klichéerna med t ex valhänt gjorda inre monologer. Miljön är både rövarromantisk och litterär. Intrigen bygger på osannolika sammanträffanden och lösa hypoteser, som ställer läsaren utan chans vid problemlösningen.

Ingen kan begära att Maria Lang ska publicera en deckare om året vid sidan om alla övriga aktiviteter. Varför inte använda några år på nästa deckare, i stället för att släppa ifrån sig hafsverk som i längden inte kan tillfredsställa ens de läsare vilkas beundran gör dem benägna för mycket generöst överseende?”

Omslag till Ofärd i huset borÄven andra recensenter kritiserade anhopningen av schabloner i Farliga drömmar, men boken blev ändå en stor publikframgång. Vi vet också att Maria Lang inte lydde Hemming Stens råd om att ta en skrivarpaus. Nästkommande höst var hon punktligt tillbaka i bokhandeln med deckaren Ofärd i huset bor (1959). Nu renderades hon ett nådigt erkännande av tidigare kritiska recensenter i Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Gunnar Unger skrev i Svenska Dagbladet:

“‘Ofärd i huset bor’ – titeln är tagen ur ‘Valkyrian’ och boken följaktligen skriven av Maria Lang. Den gör ett mer sympatiskt intryck än föregångarna. […] Missromantiken hålls över huvud taget inom tillbörliga gränser och det erotiska slisket är helt borta. Författarinnan har stramat upp sig. ‘Ofärd i huset bor’ är inte särskilt spännande, men den är tämligen sobert skriven, välkomponerad, vederhäftig och långt ifrån ointressant. Man kan befara att Maria Langs trogna läsekrets kommer att känna sig en smula desorienterad och erfara en lätt besvikelse.”

Ny generation författare
Under sextiotalet framträdde en ny generation av deckarförfattare på den svenska bokmarknaden. Det innebar också att nya former av deckare introducerades, främst polisromanen som ofta hade samhällskritiska inslag, men också agentromanen och den psykologiska thrillern. Stieg Trenter och Maria Lang fortsatte att skriva traditionella pusseldeckare som sålde i stora upplagor, men deras böcker upphörde att fungera som kritikernas måttstockar och rättesnören för andra deckarförfattare. När Stieg Trenter avled år 1969 var redan den svenska pusseldeckarens guldålder över.
Maria Langs deckare fortsatte att recenseras varje höst med ömsom ris och ömsom ros. De kritiker som hade svårt för Langs litterära och romantiska stil kritiserade återkommande hennes böcker för att vara verklighetsfrämmande och schabloniserade, och de mer positivt inställda recensenterna brukade berömma hennes miljöskildringar.

Omslag till Vem väntar på värdshuset?Hösten 1972 kunde Maria Lang glädja sig åt att årets bok Vem väntar på värdshuset? recenserades av Sven Sörmark i Aftonbladet under rubriken “Maria Lang som bäst”:

“Maria Lang är ovanligt koncis både i stilen och intrigen den här gången, och så har också hennes höstbok ‘Vem väntar i värdshuset?’ blivit en av hennes allra bästa.” Bang stämmer in i hyllningskören med sin recension i Böckernas värld: “Maria Lang är en besvärlig människa. Det är ju tacksammare, och anses mer begåvat, om man som kritiker kan dissekera fram svagheter, vara lite härsken. Det har hänt också med Lang, bakåt i tiderna. Men i år har man inte en chans. ‘Vem väntar på värdshuset?’ måste tveklöst benämnas topprestation.”

År 1979 gick Dagmar Lange i pension från sin halvtidstjänst som lektor på Ahlströmska skolan och flyttade från Stockholm till Nora för gott. Men för författaren Maria Lang var det inte tal om någon pension. I stället kunde hon nu ägna sig åt sitt författarskap på heltid.

Flytten hem till Nora innebar ett förändrat fokus i Maria Langs författarskap. De välgjorda och varierade miljöskildringarna i hennes böcker brukade framhållas av recensenterna som hennes stora styrka även när romanerna i övrigt kritiserades för brister i intrig, stil eller personporträtt. Nu deklarerade Maria Lang bestämt att hon skulle koncentrera sig på att i sina deckare skildra intressanta platser och byggnader i Nora, som en form av litterär dokumentation av hembygden. Till detta kom att persongalleriet i de senare deckarna till stor del kom att utgöras av verkliga Norabor, släktingar och bekanta till författaren själv.

Det förändrade perspektivet i Langs deckare uppskattades inte av recensenterna. Allt fler av kritikerna ansåg också att Maria Langs författarskap med åren kom att präglas av allt mindre verklighetsförankring och av allt större idétorka. Ett typiskt exempel på en recension av Maria Langs senare deckare skrevs av KG Fredriksson och publicerades i Aftonbladet den 14 december 1983:

Omslag till Fyra fönster mot gården“Maria Lang har nu under ganska många år arbetat sig bort från sina första ganska känsloladdade och på sitt sätt intressanta romaner mot det totala litterära utslocknandet. Det som stackars buddhister får kämpa sig igenom flera reinkarnationscykler för att uppnå har hon dock lyckats med inom ramen för ett författarliv i och med ‘Fyra fönster mot gården’. Här har hon nämligen lyckats med konststycket att skriva den fullständigt poänglösa kriminalromanen, med en obefintlig miljöskildring, obefintlig människoskildring, till och med obefintligt kändisskvaller och obefintligt fjompande kring Christer Wijk. Samt en obefintlig intrig kring det slitna temat med den fatala skönheten som kommer tillbaka till sin lilla hemstad och verkar som en katalysator på de stackars männens känslor. Man kan också observera att hennes böcker kraftigt minskar i omfång år från år, nästa steg blir möjligen att hennes uppenbarligen obligatoriska årliga roman ges ut med idel blanka sidor. De läsare som ännu förblivit henne trogen skulle förmodligen inte märka det?”

Fredriksson avslutade sin skoningslösa dom över Maria Langs långa författarskap med att fråga sig hur det kommer sig att läsarna ändå accepterar hennes böcker. “Är det så enkelt som […] att man köper Maria Lang för att hon var bra för trettio år sedan”?

Svar på kritik
Omslag till Använd aldrig arsenikDagmar Lange brukade säga till sina vänner att hon struntade i vad kritikerna skrev om hennes böcker. Hon fick också själv många direkta positiva reaktioner i form av läsarbrev som visade att många i hennes trogna läsekrets gjorde detsamma. Men nog måste det ha sårat den forna deckardrottningens stolthet att bli avfärdad av allt fler recensenter som förlegad och förbrukad när hon fortfarande hade ambitionen att skriva flera nya deckare. Ett dräpande svar på tal till sina kritiker gav Maria Lang i romanen Använd aldrig arsenik 1984. Där presenteras den person som blir bokens mordoffer som en “försmädlig deckarkritiker från huvudstaden”, något som direkt för tankarna till Maria Langs antagonister. En av dem som kände sig träffad var Bo Lundin, som recenserade romanen i GT under rubriken “Lang skriver smörja”. Lundin skrev:

“Det är riktigt roligt att träffa mordoffret i Maria Langs deckare för året, ‘Använd aldrig arsenik’. Han är nämligen ledamot av den av Lang djupt avskydda Deckarakademin, deckarkritiker i storstadspressen, lektör för bibliotekens sambindning och minst sagt kritiskt inställd till Almi Graans – d v s Maria Langs författarskap. Och alltihop det där är ju jag också.

Nå, jag är inte ensam om att ligga lik: Lang har använt sin kära anagramteknik och satt samman offrets namn av tre verkliga: såväl Jan Brober(g) som K Arne (Blom) och Bo (Lundin) har varit negativa mot hennes deckare genom åren och offret heter följaktligen Bjarne Bork. Han är dessutom våldtäktsman och allmänt motbjudande, vilket Lang fint antyder hör samman med hans förtjusning i deckare av Chandler och Hammett.”

Raymond Chandler och Dashiell Hammett var de främsta författarna av hårdkokta deckare. Det var en deckargenre som Maria Lang avskydde, vilket också hade lett till att hon avsade sig sitt medlemskap i den svenska Deckarakademin.

Omslag till Se Skoga och sedan...Hösten 1990 utkom romanen Se Skoga och sedan…. I Örebrotidningen Nerikes Allehanda skrev Karl G Fredriksson en lång artikel som mer handlade om Maria Lang som författarfenomen än om den nyutkomna boken. Där liknade han Maria Lang vid ett författarmonument som på senare år “utsatts för en pinsam vandalisering, för att inte säga skövling”. Fredriksson ansåg att Maria Lang själv delvis var skyldig till denna vandalisering av monumentet, genom att fortsätta att ge ut romaner av undermålig kvalitet. Men den större delen av skulden ansåg han låg på förlaget Norstedts. Förlaget hade ju ändå det yttersta ansvaret för publiceringen. Fredriksson kunde tänka sig två möjliga förklaringar till att förlaget fortsatte att låta Maria Lang publicera sig. Den ena var att det fortfarande var lönsamt för förlaget att ge ut även dåliga verk av henne. Den andra förklaringen var att förlaget kände en sådan omtanke om en gammal kär författare att man inte kunde förmå sig att refusera henne.

Maria LangI en intervju i tidningen Bergslagsposten gick Maria Langs förläggare Lars-Erik Sundberg i svaromål mot KG Fredrikssons angrepp på Norstedts förlag.

“Undrar hur recensenter och Lang-vänner skulle reagera om vi plötsligt började refusera en författare som varit oss trogen i över 40 år? Det är ‘hårdfjällat’ att plötsligt säga till Maria Lang att nu får det vara nog, du duger inte längre, säger förläggare Lars-Erik Sundberg. Maria Lang har många läsare, främst bland äldre människor. De föredrar en deckarstil som inte är realistisk, utan ett pussel.[…] Att plötsligt säga upp en av förlagets största namn vore ohöviskt. Hon har fortfarande trogna läsare som förväntar sig en Lang-deckare lagom till julen varje år.”
Bergslagspostens intervjuare avslutade artikeln med en sammanfattande kommentar till Sundbergs uttalanden: “Maria Lang lär nog få hålla på så länge som hon orkar, trotjänare som hon är.”

Men Se Skoga och sedan… kom att bli Maria Langs sista boktitel. Året därpå, 1991, kom det inte någon ny Langdeckare i höstens bokutgivning, och den 8 oktober avled Dagmar Lange.

———————–

I dag kan hon beskådas som staty av Rune Johansson utanför sin bostad i Nora, bilden till höger, foto Lena Lundgren.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22