Kväv och hacka sönder kvinnostymparböcker!

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

Av JAN ERIC ARVASTSON

Är det tillåtet med kriminalromaner och filmer?
Ja, det tycker vi ju. Men det finns en vidrig avart, som med svenska förläggares och filmdistributörers goda minne nu väller in i allt större antal, företrädesvis från det stora landet i väster.
Goda kriminalhistorier i roman- eller filmform har någonting att ge. De förmedlar spänning som motsvarar ett behov. De har därutöver ofta en sensmoral att dela med sig av. Kanske att brott lönar sig inte, osv. Eller också berättar de om konflikterna bakom, infrastrukturen så att säga, på ett intressant sätt.
De bästa kriminalböckerna och filmerna sysslar mindre med själva mordet än omständigheterna omkring. De är mera intresserade av att visa och beskriva vad som ledde till den här oåterkalleliga handlingen än hur själva dödandet gick till. En del radikala kriminalförfattare sysslar inte ens med mord, de tycker det finns annat som är intressantare.
De är få.
De flesta av oss – jag själv hör dit skildrar ganska mycket brottsplats, talar om hur mordet genomförts, spekulerar i vem mördaren kan vara och hans mer eller mindre morbida tankegångar.
Jag gör en svepande generalisering och säger att den sortens böcker tycker vi är värda att skriva och läsa; dem månar vi om; de bjuder på spänning och kan lära en någonting om livet. De är litteratur.

Lättflytande dynga från USA

Men den sort – den samlande rubriken skulle kunna vara ”Kom, läs och betitta den senaste seriemördarens allra perversaste aktiviteter” – som nu rinner likt en lättflytande dynga över hit från USA i allt stridare takt – saknar alla upplyftande värden. Den är, hur skickligt den än är gjord rent tekniskt, inte litteratur utan meningslösa perversiteter. Dessa böcker och filmer sysslar inte med varför brottet begicks utan hur det begås.
Bort!
Om det t ex ska vara så att någon människa dör av en plastpåse över huvudet så behöver det inte visas hur mördaren grymt plågar offret med plastpåsen, till och med låtsas befria henne genom att ta bort den ett par gånger, för att sedan dra på den igen gång på gång, och le hela tiden medan han gör det. I detalj visas hur någon stympas, skändas eller marteras av dödsångest. Att föra fram sådana vidrigheter har aldrig varit meningen med kriminalromaner, vågar jag påstå.
Mördaren i de här historierna är så gott som alltid sinnessjuk, och därför har författarna och filmarna en förevändning att i detalj visa sig åt de perversa metoder som han använder för att plåga livet ur sina offer. Som i 98 av 100 fall är oskyldiga kvinnor, ur stånd att bjuda det minsta motstånd.

Grymt och motbjudande

Poängen i den här ”nya” sortens deckare är alltså inte att avslöja och fånga in en brottsling utan att med största möjliga detaljrikedom avslöja hur en mördare hämningslöst plågar och torterar sitt offer. De är grymma och motbjudande. Mycket mer än ”vanliga” deckare kan de också ge impulser, tror jag, till en rad av de plötsliga meningslösa mord som svenska myndigheter i dag står så överraskade och förvirrade av. När läsarna redan köpt en sådan smörja i bokhandeln, eller löst biljett till en sådan film, är det för sent.
Den svenska filmcensuren, som ska vårda om den goda filmen, bör slå ner på den här sorten innan den når en publik. För den är värde lös; har inget annat syfte än kittla aningslösa människor och ge blodspengar åt smaklösa Hollywoodproducenter. Häromdagen såg jag att Sigourney Weaver var med i en sådan film. Synd på en så god aktris. Jag minns en bok, ganska nyligen, Och han älskade dem alla, där det skildrades hur en man plågade ihjäl en rad kvinnor som han fått att falla för sig. Allt på ett förfinat och kvasikulturellt sätt. De gustibus non disputandum, heter det. Men här behöver vi inte respektera tycke eller smak, för det finns inga att respektera hos de här böckernas upphovsmän.
Svenska Deckarakademin har tagit till uppgift att uppmärksamma god kriminallitteratur. Om akademin vore mindre tandlös och ville göra en insats mot stymparböckerna, borde den redan ha instiftat citronpris att utdelas till de författare som skriver sådant och – framför allt – till de svenska förläggare som tar hit och låter översätta den här formen av avskyvärdheter och spekulationer i människors dödsångest.

Jan Eric Arvastson är journalist och kriminalförfattare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22