Kvalificerat skitsnack att UFO:n följt månresor

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-1, Artikel

Gubben i månen, Ed Mitchell, i exklusiv DAST-intervju

Av Per Erik Tell

Foto: Linnea Tell och NASA

 

Den 31 januari 1971 spände Ed Mitchell på sig säkerhetsbältet, lutade sig tillbaka, andades in djupt och förberedde sig på sitt livs längsta resa.

En lätt skälvning och han pressades tillbaka av g-krafterna.

Den femte februari – för precis 35 år sedan – blev han den sjätte mannen att trampa runt på månen.

Förväntningarna på Apollo 14 var höga efter debaclet med Apollo 13 som tvingades ställa in månlandningen och endast med svårighet lyckades ta sig tillbaka till jorden.

En resa som Ed Mitchell egentligen skulle ha varit med på.

Förfader sjökapten i Stockholm

Ed Mitchell bor i södra Florida. Men han har svenska rötter. Hans morfars farfar var sjökapten och bosatt i Stockholm.

När jag träffar honom i samband med en konferens i Interlaken i Schweiz har han hunnit fylla 75 år. Det är svårt att tänka sig att denne försynta gamle man varit av ”rätta virket”, landat enorma kraftpaket till jaktplan på gungande hangarfartyg i Stilla Havet och utfört åtskilliga våghalsiga testflygningar.

Under hela sin utbildning och tjänstgöring inom den amerikanska flottans flygvapen hade han målsättningen att bli astronaut.

Den femte februari 1971 stod han vid karriärens höjdpunkt. Med ett överraskat och föga filosofiskt utrop ”oj, det här var ett stort steg” snubblade han ned för det sista trappsteget från månlandaren Antares och stod på månens stoftklädda yta.

Hur var det?

– Naturligtvis var det en enorm upplevelse, men samtidigt var vårt uppdrag så inrutat av en lång checklista och en ständig kontroll av tiden så att vi upplevde oss mer som robotar, berättar han.

Ed Mitchell och Alan Shepard använde tiden på månen till att samla in geologiska prover, sten och stoft, medan Stuart Roosa svävade runt månen i kommandomodulen.

– Vår Apolloexpedition var det första mer vetenskapligt inriktade uppdraget. Till exempel var vi först med ett hjulförsett fordon på månen.

Svårt flyga månlandare

Ed Mitchells roll på expeditionen var att flyga månlandaren. Vilket visade sig vara inte helt problemfritt. En och en halv timme innan det var dags att koppla loss månlandaren från moderskeppet dök det upp ett datafel som gav en signal om att avbryta landningen så snart den hade inletts. Av de nittio minuter som fanns för att lokalisera felet och avhjälpa det befann sig Apollo 14 två tredjedelar av tiden på månens baksida. Då var kommunikationen med NASAs kommandocentral i Houston av bruten.

– Vi lyckades programmera om datorn för hand, men insåg inte förrän senare att vi också kopplat bort landningsradarn, berättar Ed Mitchell.

Omprogrammeringen innebar att man tvingades ta bort den datoriserade nödstarten. Om astronauterna av någon anledning skulle behöva göra en nödstart fick den ske manuellt.

Döda instrument och ingen sikt

Spänningen i månlandaren steg ytterligare när man upptäckte att landningsradarn var ur funktion. Mitchell och Shepard satt med ryggen mot månens yta och den tänkta landningsplatsen vid Fra Mauro. De såg ingenting och instrumenten gav inga utslag. Inom några minuter skulle de landa.

– Våra regler förbjöd en landning utan landningsradar, så vi var tvungna att arbeta febrilt med problemet, berättar Mitchell, och man känner hur pulsen ökar bara av berättelsens nerv.

De lyckades få radarn att fungera och landningen skedde så mjukt att stödbenens fjädring aldrig trycktes ihop. Därför blev också det sista steget ned från månlandaren extra långt och föranledde Mitchells förvånade utrop.

Han minns också den första nattens svårigheter att somna:

– När vi hade lagt oss för att sova kändes hela månlandaren så ostabil, vinglig. Vi hade landat på en svag lutning i marken och man fick känslan av att allting skulle tippa över. Gravitationen på månen är bara en sjättedel av den på jorden och det gav oss en fantomkänsla av instabilitet.

Det är inte svårt att föreställa sig vad en sådan olycka skulle ha inneburit.

Apollo 14 framgång för NASA

Men Apollo 14 blev i motsats till expeditionen före en framgång för NASA.

Ed Mitchell hade från början varit uttagen till besättningen på Apollo 13, men på grund av hälsoproblem hos gruppchefen Alan Shepard byttes hela besättningen ut. Istället kunde Mitchells kunskaper utnyttjas när Apollo 13 tvingades koppla om elsystemet från månlandaren till kommandomodulen.

– Jag jobbade i timmar i månlandarsimulatorn i Houston för att räkna ut hur de skulle göra däruppe, berättar han.

I ett rum vid sidan avarbetade astronauten Ken Mattingly som också skulle ha varit med ombord på Apollo 13, men som fick stanna hemma på grund av mässlingen. När Hollywood släppte filmen om Apollo 13 är det bara den febersjuke Ken Mattinglys arbete som uppmärksammas.

Tom Hanks bad om ursäkt

– Tom Hanks har bett om ursäkt över att jag blev kvar på golvet i redigeringsrummet då filmen klipptes, skrattar Mitchell.

Är det en religiös känsla att skåda jorden ur ett perspektiv från rymden?

– Det var en storslagen upplevelse. En känsla av hur allting hänger samman, från planeter till molekyler i rymdskeppet eller i min och mina kamraters kroppar. Många skulle nog kalla det en religiös upplevelse.

Men Ed Mitchell är inte religiös. Han säger sig vara agnostiker och vill hellre se sig som en vetenskaplig filosof.

– Det är skillnad. Jag vill försöka förstå hur livet hänger ihop, säger han.

Bildat forskningsinstitut

Så efter turen till månen lämnade han året efter NASA och bildade det fria forskningsinstitutet No-etic Science. Han har under alla år letat förklaringar till den övernaturliga esoteriska känsla han upplevde i rymden.

– Några kallar det utanför-kroppenupplevelse. Den finns dokumenterad inom praktiskt taget alla kulturer. Jag har funnit den i indiska sanskrittexter och hos alla medicinmän, mystiker och shamaner över hela världen.

– Jag tror att vi med den moderna kvantmekaniken närmar oss förståelsen av det mänskliga medvetandet, säger han.

I hemlighet genomförde Ed Mitchell under månfärden en serie försök med telepati med vänner på jorden. Resultatet gav inga enhetliga svar på frågan om tankeöverföring fungerar över stora avstånd.

I samband med månlandningarna har det dykt upp uppgifter om att astronauterna bevakats av främmande föremål. Hur ser du på det?

– Det är falskt. Det har inte förekommit några som helst möten med ufo i samband med rymdflygningar som jag känner till. Det är helt enkelt skitsnack, säger han och avvisar påståendet kategoriskt.

Pentagon bekräftar utomjordingar

Ed Mitchell har heller aldrig själv sett någonting som han inte har kunnat förklara. Trots det är han övertygad om att jorden faktiskt haft besök av ET, extraterrestrials, utomjordiska rymdskepp.

– Jag kan inte avgöra av egen erfarenhet, men jag har ställt frågor till högt uppsatta personer inom bland annat Pentagon och de har bekräftat för mig att vi haft sådana besök, säger han.

Och tillägger:

– Det är trovärdiga källor.

Ett exempel som Mitchell nämner är den inom ufo-världen smått legendariska så kallade Roswellincidenten där ett flygande tefat sägs ha kraschat en bit från staden Roswell i New Mexico.

Han hävdar att han träffat personer med förstahandskunskap som bekräftat för honom att någonting otroligt faktiskt inträffade i Roswell.

– Allting har noggrant mörklagts. Men jag tror att vi får veta sanningen en dag, säger han – månfararen Ed Mitchell som paradoxalt nog själv är uppväxt i Roswell, New Mexico, och som under 33 timmar för 35 år sedan hade förmånen att själv vara en ET, besökare från en annan planet.

 

Fotnot: Ed Mitchell har gett ut boken The way of the explorer om sitt liv.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22