Kulturen betraktad som idrottstävling

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

En sak som förvånar mig (tja, har jag egentligen anledning. att vara förvånad?) är den besatthet som en del människor har av priser.
Vi har ofta i DAST notiser om en rad olika priser som delas ut i en strid ström. Antalet organisationer och akademier som delar ut priser tycks bara bli fler och den inflationistiska tendensen är så påtaglig att vi skulle kunna fylla DAST med nomineringar, slutresultat och kringsnack enbart inom DAST:s olika bevakningsområden. Det gäller allsköns genrer från film till science fiction.
Förutom de inhemska avarterna så kastar vi i Sverige som bekant vara blickar mot diverse högstämda litterära priser i Frankrike, England och Tyskland och så vidare. De skandinaviska ländernas varianter ej att förglömma.

Litterära rövslickare

Att det förekommer en hel del rävspel i akademiska och ”kulturella” kretsar är väl dokumenterat. Sydsvenskans Richard Guston i Paris kunde den tredje maj i år rapportera om det litterära rövslickeriet i Frankrike. Under rubriken Infernaliskt intrigspel när litteraturpris ska delas ut konstaterar han att Frankrike har 550 litteraturpriser med Goncourtpriset som flaggskepp. En inflationistisk armada av priser.
Med anledning av att Franiçois Nourissier (förlagsredaktör och kulturjournalist) skrivit sina memoarer noterar Richard Guston följande: ”Den begåvade gamle mannen har emellertid massor av elakt skvaller att berätta.
Som till exempel att när det kalla kriget var som allra kyligast kunde knappast någon konservativ författare vinna ära och berömmelse i Frankrike. Då lutade det litterära Paris kraftigt åt vänster, den intoleranta salongsmarxismen förhånade alla som hade ett gott ord att säga om USA och amerikansk kultur.
Det var bättre att stå på Sartres sida även när han hade fel än att säga emot mannen som tackade nej till Nobelpriset. Nourissier är en storborgare som länge var livrädd för vänstern. Han tillstår att han slickat mer än en kommunistisk röv. Den som blev mest slickad tillhörde Louis Aragon.”

Likadant hos oss?

Men Guston rapporterar etter värre saker: ”Det är mycket som står på spel när Goncourtakademin fattar sitt årliga beslut, alltid höstens dominerande händelse i Paris. De stora förlagen skyr inga ansträngningar för att försöka manipulera akademin. Dess president utsatts för påtryckningar mer eller mindre dygnet runt.
Intrigspelet är infernaliskt. Det brukar utspela sig i en handfull eleganta salonger och på bättre bistroer på Vänstra stranden inom gångavstånd från Luxembourträdgården och Sorbonne.”
Nå, men lilla Sverige då? Vi är väl till skillnad från fransmännen oförvitliga? Glöm det. Den som tror att irrelevanta argument, vänskapskorruption, svågerpolitik, intolerans, privata antipatier och det för tillfället rådande litterära klimatet (om vad som är bra och dåligt och vilken genre som för ögonblicket är inne) inte har någon betydelse när priser delas ut i vårt land kan ta sig i häcken, alldeles oavsett om den är renslickad som Aragons eller oslickad.

Redan de gamla grekerna …

Det pågår en ständig skrivarolympiad och liksom idrotten har sin doping, så har den litterära världen sitt mygel. Vem vinner 1500 meter science fiction? Vem skräms mest i skräckgenren? Tar seriemördaren poäng i seriestarten? Vem pissar längst i marxisleninistisk spänningslitteratur’? Kompisgängen och kotterislafset finns även hos oss.
Det här tävlingsraseriet har sina rötter i det gamla Grekland där tragiker som Choirilos, Pratinas och Frynichos och komediförfattare som Kratinos, Antifanos och Philemon för 2300-2500 år sedan tävlade om att vinna förstapris med sina tragiska trilogier och lustspel vid de årliga olympiska festspelen. Den moderna komedins fader, Menandros, som jag skrev om i förra numret av DAST vann med sitt bevarade lustspel Dyskolos (Surkarten eller Fy för den sure) pris vid vinpressningsfesten år 317 före Kristus. Kanske var det bra för hans rykte att han vann pris. Hans på sin tid mindre uppskattade kollegors verk finns tyvärr bevarade i än mindre grad än hans.
Om nu detta med att dela ut priser för bästa si och snyggaste så etc har något värde, så har det värdet under årens lopp kraftfullt devalverats på grund av den inflationistiska tendensen. Vi ska inte heller glömma det meningslösa kringtjafset som präglar Nobelpriset, Oscarsgalan och Eurovisionsschlagern, gigantiska kalkonjippon, där folk struttar omkring i olika utklädslar som inte har något att göra med de kulturprodukter som belönas. Filmmakare, förläggare, konstnärer, arkitekter etc hävdar dock att det rent kommersiellt är bra att få ett pris,

Medmänniskor manipuleras

Då sluter nämligen publiken upp. Det handlar alltså ytterst om att manipulera sina medmänniskor. I stället för att vägleda så gäller det att leda konsumenterna i ”rätt riktning”. Det finns ingen som uppmanar kulturkonsumenterna att tänka själva och på egen hand botanisera. Alla vill vara med och leda oss lättledda lyssnare, tittare, läsare och övriga blindstyren i passande riktning.
I stället för konkurrens mellan produkter får vi en konkurrens framsilad av akademier. Eller av kritiker, som anlägger sina högst privata preferenser som rikslikare för vad som är godkänt och som i sin oerhörda inbilskhet inte har vett att förstå att den produkt de skriver upp eller skriver ned faktiskt kan upplevas på en rad olika sätt av andra konsumenter med helt andra referensramar. I förlängningen av marknadsläget står slutligen konkurrensen mellan olika förstapristagare.
Jag har tidigare har i DAST skändat några högstämda pekoralister i Svenska akademien, den officiella elitstruktur som tilldelats uppgiften att utportionera Nobelpriset i litteratur.
De positiva sidorna av detta pris är för det skrivna ordets del att litteraturen uppmärksammas på ett globalt plan.
För Sveriges del är vinsten en massa PR utomlands, för tydligen uppskattar våra medmänniskor kalkontillställningar. För den i allmänhet redan välbesuttne författaren ger priset extra lök på laxen på ålderns höst, till glädje för barn och barnbarn som mänskligt att döma snart ska få ärva.

Oläst Pasternak

För de förläggare jorden runt som råkar ha pristagaren i sitt stall innebär det kassaklirr oavsett om det handlar om en tradig prosaist eller en obegriplig poet (och tro mig, jag gillar både en tradig prosaist som William Faulkner, den kanske ende deckarförfattare som fått Nobelpriset i litteratur, och en obegriplig poet som Öivind Fahlström, som aldrig fick Nobelpriset, fast jag kan inte skölja ned dem på samma sätt som jag sveper en Sjövall-Wahlöö).
Vidare tar den stora allmänheten vägledning i vad som är kulturpolitiskt korrekt läsning. Det är till exempel därför som det står så många olästa, ja, till och med oöppnade exemplar av Boris Pasternaks Doktor Zjivago i bokhyllorna runtom i vårt land.

En del kulturarbetare och kulturkonsumenter är emellertid så hypnotiserade av denna verksamhet att deras liv snarare roterar kring prisutdelningarna än kring de kulturprodukter som det handlar om. Det finns också en sorts strävan både inifrån (de som producerar kultur) och utifrån (de som konsumerar kultur) att höja statusen på det man gillar. Jazzen föddes som bekant i New Orleans bordeller. 1900-talets tonale gigant, den i likhet med Mozart övermusikaliske amerikanske altsaxofonisten, sexatleten (tre damer i stöten) och superknarkaren Charlie Parker, spelade en form av jazzmusik som hade sina rötter på lönnkrogarna i hans hemstad Kansas City under förbudstiden.

Kultursvansarna

Sedan kom jazzens svans som ville göra jazzen fin. Jazzen slets upp ur gyttjan och motades in på konsertestraden där den raskt dog sotdöden, Bordellerna, lönnkrogarna och klubbarna på 42nd Street var förutsättningen för den levande musiken.
Kultursvansens omfamning innebar dödskyssen. Jazzen som tidigare förnyat sig systematiskt vart tionde år skuffades raskt undan av den fräscha rock and roll-musiken. Det här kan drabba alla levande genrer med sjabbigt ursprung och det mesta som vi i dag kallar kultur har inte sällan ett sjabbigt ursprung.
Deekargenren är i dag hårt ansatt av renrasiga och renläriga Sturmbahnführar från finkulturen. Science fiction – en genre som under årtiondenas lopp hårt drabbats av subkulturella dumheter i form av interna fanfejder – har på något sätt trots försök i motsatt riktning lyckats stå emot anstormningen av finkulturens SS-trupper. Science fiction har (som litteratur) i stället drabbats hårt av den verklighet som på olika sätt överträffat dikten.

Sic transit gloria mundi

Jag skrev för en del nummer sedan i DAST om den märklige författaren Per Westerlund, som försökte att bestiga Kanchenjunga och som skrev en bok om detta som borde vara en mindre klassiker, åtminstone i klättrarkretsar. I dag är han helt bortglömd. Hans grav i Nyköping hade jämnats med marken när jag försökte hitta den våren 1999.
Sture Lönnerstrand, som i likhet med Westerlund också han fascinerades av Indien där han levde i flera år, fick aldrig röna den uppskattning han var värd under sin livstid. Jag hann intervjua honom för DAST innan han avled. Ändå kom jag för sent. Artikeln som tyvärr publicerades först flera månader efter hans död ledde emellertid till att flera förläggare visat intresse för att publicera hans verk. Lönnerstrand vann visserligen pris en gång i början av 1950-talet för sf-romanen Rymdhunden – men beskylldes då för plagiat! Felaktigt och orättvist naturligtvis.

Aldrig bejakad insats

Priser i all ära, men om inflationen fortsätter finns det snart fler priser och ivriga prisutdelare än det finns pristagare. Med Sture Lönnerstrands, Per Westerlunds, tecknaren Allan Löthmans och många andras öden för ögonen inser vi på DAST att det vimlar av intressanta författare och illustratörer som aldrig rönt någon större uppskattning från omvärlden. Man måste därför fråga sig: vilka av de som målar, skriver, ritar hus etc. är det som i dag negligeras och som under sin livstid kommer att förbli ouppmärksammade? Varför har t ex Sam. J. Lundwalls livslånga superinsats för sf-litteraturen aldrig bejakats?

Kulturpolitisk inkorrekthet

Frågor av den karaktären gör att vi på DAST anser att det är oerhört viktigt att inte missa någon av alla aktörerna inom det bevakningsområde som är DAST:s. Att intervjua och skriva om dessa människor och deras insatser är minst lika viktigt, ja, viktigare än att dela ut priser till de redan etablerade, som ligger rätt anpassade i den för tillfället rådande tidsandan, som har kompisar i lämplig maktposition och som inhöstar belöning efter belöning.
Detta ståndspunktstagande är förvisso inte kulturpolitiskt korrekt för i så fall skulle alla andra göra likadant, men det gör de inte.

Tillfälliga trender

De flesta följer tanklöst det minsta motståndets lag och glider med strömmen. Kultur, konst, litteratur etc. är i vår tid nämligen till stor del en fråga om kändisar, kommers och priser och handlar åsiktsmässigt om innetrender.
Det betyder att det tidlösa lämnas därhän på bekostnad av senaste modet. Det är troligen en av anledningarna till den märkbara tendensen i dagsläget att tala illa om puzzeldeckare.
Vi på DAST sätter en ära i – är det inte varje hederlig bokälskares plikt? – att vända upp och ned på det mesta och ställa oss frågan: varför måste det vara så här? Att ständigt ompröva det bestående och fråga sig: kan det inte vara så här i stället eller rentav tvärtom? Är det inte dags att ta nya tag? Bör inte akademier av skilda slag lägga ner sig själva när de blir en kulturbelastning, så att vi kan börja om från scratch? Helt enkelt vitalisera det som gått i stå. Genom att lägga ned deckarakademin, som visat tendenser att dra ner deckargenren till finkultursnivå, skulle akademiledamöterna kunna mörda slentrianen och bana väg för ifrågasättande och nytänkande. Eller är det för radikalt?

Luft och ljus

Låt vara att det kortsiktigt och individuellt blir smärtsamt för enskilda individer att ta sig i kragen, men handen på hjärtat, ligger det ändå inte på sikt i allas intresse att något görs i stil med vad August Strindberg sa på sin tid med anledning av att det drogs en rad esplanader i Stockholms utkanter:
”Här rivs för få ljus och luft.”
Jag inser naturligtvis att det är för mycket begärt att institutioner som delar ut priser ska begå självmord. Tvärtom, de påminner om amöbor och den yttersta vänstern. De fortplantar sig med eller utan delning.
Därtill finns det alldeles för många människor som är kåta på att sitta med i prisutdelande församlingar. De vill naturligtvis inte frånkänna sig den makt de har och den svindelkänsla maktmissbruk förmedlar.
I stället kan vi förvänta oss att utvecklingen blir ungefär som på aktiemarknaden, där uppfinningsrika personer ständigt skapar nya instrument för hantering av marknaden. Det är derivat och optioner och terminer och Gud vet allt.

Allt vid det gamla

Prisinflationen har nämligen nått den punkt att tiden snart är mogen för skapandet av akademin för utdelandet av pris till bästa prisutdelande akademi.
Därmed har jag klarat av ytterligare en skröna av kulturpolitiskt inkorrekt karaktär om sakernas tillstånd i Sverige, ett land där snille och smak inte sällan gett vika för dumhet och smaklöshet och snillrikhet bytts ut mot snillfattigdom.
Jag är inte inbilsk. Genomslagskraften hos en skröna som denna är försvinnande liten. Men den som planterat ett träd har inte levt förgäves, säger kineserna. Kanske någon nickar instämmande och kanske det finns författare som med risk för att missa det där stipendiet Du vet vågar säga vad hon eller han innerst inne tycker.
BERTIL FALK e-post: bfalk@Sbbs.se

PS. Medan detta skrevs avslöjades på P1 att EU instiftat ett nytt filmpris, så det är bara för våra filmare att putsa sina DV-CAM-are och lägga sig i startgroparna i väntan på startskottet.
Ja, Harre Gud. DS.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22