Kring King

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Artikel

Av Ahrvid Engholm

Stephen Kings bok Att skriva – en hantverkares memoarer (On Writing – Memoir of the Craft; 2000, Bra Böcker, 2002, översättning Tove Borglund Jansson) är en fascinerande blandning av självbiografi och skrivtipsbok. Som skrivtipsbok är det inte ointressant att en av världens mest bästsäljande författare finns bakom tangenterna. Och som självbiografi är det inte ointressant att en tämligen allvarlig trafikolycka drabbade författaren, mitt i arbetet med boken, en händelse som behandlas i ett Post Scriptum.

Jag tänkte inte så mycket recensera boken, som ge en inblick i vilken bild den ger av författaren och människan Stephen King. Och strössla med en del av hans råd till blivande författare. Den självbiografiska delen inleder. Det kan verka tunt med 80 sidor memoarer, men man får en förvånansvärt skarp och levande bild av Kings uppväxt. Väl valda nedslag i hans levnad gör att man tycker sig få känna honom rätt bra.

Farsan stack

Steve eller Stevie (född 1947) växte upp i en liten landsortshåla i Maine, med sin ensamstående mor och två år äldre bror David (Dave). Fadern var tydligen en drummel, som stack från familjen när barnen var små och bara efterlämnade skulder. Han nämns knappt mer än så. (Lever han fortfarande? Har han försökt ta kontakt med sin världsberömde son? Där lämnas vi i sticket.) Modern, Nellie Ruth Pillsbury King (”en av Amerikas första frigjorda kvinnor, men inte av eget val”), var en driftig låglönearbetare, som trots att det kunde vara knapert fick sönerna igenom både high school och college; Stephen tog lärarexamen i engelska.) Hon dog i cancer på 70-talet, men hann uppleva sonens begynnande succé i och med romanen Carrie.

Den unge Steve älskade skräckfilmer Och konstiga böcker med monster. Och det var ingen blygsam förälskelse! Han brukade lifta till en grannstad varje veckoslut för att se de senaste B-skräckisarna och ägde hundratals science fiction-pocketböcker. Hans bror startade också en informell skoltidning, Dave’s Rag, där lillebror Steve medarbetade och skrev rysansvärda följetonger, utan tvivel inspirerade av filmerna och böckerna.

Sportredaktör bäste läraren

Hans spirande skrivverksamhet gav honom frilansjobb som sportreporter för en lokaltidning, vars redaktör ”lärde mig mer än någon av dessa kurser [i skrivande på universitet], på mindre än tio minuter” i samband med att han med några pennstreck redigerade ned ett av den unge Steves manus. Stephen började samtidigt skriva noveller som han fick publicerade i småtidningar för obetydliga honorar, innan den större tidskriften Cavalier en dag köpte en novell för den oerhörda summan av 200 dollar.

Skrev för ”grovkorniga” blad

Under collegetiden fortsatte King skriva. (Det var på en skrivarkurs där som han träffade sin blivande fru, Tabatha, Tabby kallad.) Han fann det lättast att placera noveller i herrtidningar, men inte de fina (såsom Playboy) utan mer grovkorniga som Dude, Adam och Swank, ”såna min morbror Oren brukade kalla tutt-tidningar. År 1972 visade de betydligt mer än bara tuttarna och novellerna var på utdöende, men jag hade turen att komma in just på sluttampen.”

Han försökte också sälja till sf-tidskrifterna, men fick mest uppmuntrande refuseringsbrev (särskilt råden från Algis Budrys på F&SF uppskattades) som han hängde upp på en spik i skrivrummet, tills brevbunten blev så tjock att han fick slå in en tjockare spik.

Genombrott med Carrie

Medan han arbetade som engelskalärare och började uppfostra paret Kings två nytillkomna barn fortsatte han att skriva. Han skrev tre romaner (opublicerade fram till långt senare) före genombrottet med Carrie som han sände på vinst och förlust till en kontakt på förlaget Doubleday. Han fick 2.500 dollar i förskott för den inbundna förstaupplagan. Sedan hände något. Folk gillade Carrie, och pocketbokförlagen började slåss om pocketbokrättigheterna.

Som han fick 400.000 dollar för.

En pikant episod i den självbiografiska delen är hur King gjorde upp med sitt alkohol- och drogmissbruk.

Tabby ”trummade ihop en konfrontationsgrupp bestående av släkt och vänner och jag utsattes för en helvetesversion av Här har du ditt liv. Tabby började med att tömma ut en hel soppåse med saker hon samlat ihop i mitt arbetsrum på natten: ölburkar, cigarettfimpar, kokain i småflaskor och kokain i plastkuvert, kokainskedar inkletande med snor och blod, Valium, Xanax, flaskor med Robintussins hostmedicin, NyQuils förkylningsdroppar, till och med flaskor med munvatten. Ett år tidigare hade Tabby märkt med vilken svindlande hastighet de stora Listerineflaskorna försvann ur badrumsskåpet och frågade mig om jag drack smörjan. Jag svarade med sårad högdragenhet att det gjorde jag verkligen inte. Det gjorde jag inte heller. Jag föredrog det andra märket, Scope. Det smakade bättre, litet mintaktigt.”

King bestämde sig för att han inte ville bli som den alkoholiserade författaren i The Shining eller någon annan romanfigur, och lade av med sprit, kokain och – munvatten. Han var rädd för att hans kreativa inspiration skulle skadas, men så skedde inte. Han älskade skrivandet för mycket.

Han berättar att det fanns böcker under hans värsta drog- och alkoholmissbruk som han inte ens minns att han skrev. Han minns över huvud taget inget från författandet av Cujo, och King konstaterar att det är synd. Han gillade den boken och hade velat minnas hur det kändes att skapa den.

Nära döden i trafikolycka

Att skriva är engagerande, nyttig och välskriven. Vi får exempelvis hela historien om trafikolyckan där King fick ben och höft krossade och flera andra icke obetydliga skador. Han kördes på av en vårdslös förare som bråkade med sin hund. Om denne bråkat bara aningen mer hunden skulle Kings ena ben ha fått amputeras, om han alls skulle ha överlevt.

Jag saknar egentligen bara en sak i boken: diskussioner om Kings arbete med film/TV-världen. Det är få författare som fått så mycket gjort i TV- och filmversioner. King har till och med själv regisserat ibland. Här hade det varit kul att få läsa litet om hur King jobbat mot olika mediaföretag, hur hans kreativa idéer till sådana dramatiseringar ser ut, och om han särskilt funderar på att skriva böcker så att de skall fungera bra vid filmatisering.

Författande är tankeöverföring

I Att skriva kallar Stephen King författande för tankeöverföring, och det är en ganska bra liknelse. Tankarna hos en författare överförs med hjälp av papper, men oberoende av tid och rum, till hjärnan hos en läsare. Det är nästan som magi. Och det fungerar.

Han fäster mycket vikt vid författandets grundläggande hantverk. Det är viktigt att läsa mycket och att skriva varje dag. King själv brukar få ur sig 2.000 ord (ca 12.000 tecken) om dagen, vilket blir en roman på tre månader. Nybörjare rekommenderar han att skriva minst 1.000 ord (6.000 tecken) om dagen.

”Välj det första ord du kommer att tänka på, om det är lämpligt och målande nog”, skriver han.

Krångla inte till det!

Det är ingen bra ide att söka efter ord och krångla till det. Stilistiska extravaganser kan man ta med om de fungerar, men annars kan man glömma dem. Han rekommenderar William Stunks korta bok The Elements of Style, där vi bland annat lär oss att undvika passiva verb och adverb. Passiva verb otydliggör och adverb är onödiga och krånglar till beskrivningar. Framför allt skall man undvika adverb till anföringsverb.

”- Ge tillbaka det! vädjade han ynkligt fungerar lika bra utan ’ynkligt’. Pronomen med oklar bakgrund ”är lika hala och opålitliga som personliga juridiska rådgivare”.

Passivum otydliggör och adverb tror King beror på att författaren är blyg. Man vill inte riktigt öppna sig och man vill krångla till. ”Att skriva handlar om att låta rädslan och tillgjordheten fara”, noterar han. Olämpligheter och fel kan man fånga upp i senare revideringar. King brukar skriva minst tre utkast, varav Tabby läser första, 6-8 vänner läser andra och det tredje förhoppningsvis är slutversionen (före förlagsredaktörens bearbetning). Mellan utkasten filar han bort onödiga ord och annat dökött. Han minns rådet från Budrys: ”Andra manus = första utkast -10%.” Hemingway talade om att man skall ha ihjäl sina älsklingar (kill your darlings), ta död på sina älsklingsformuleringar.

Reviderar efter sex veckor

Hur han arbetar med revideringar framgår rätt tydligt i ett appendix, där man får se två manusversioner med revideringsmarkeringar och kommentarer. King brukar låta en manusversion få ligga och ”mogna” i sex veckor innan han tittar på den igen för att revidera. Under mellantiden kan han börja på ett annat skrivprojekt eller skriva noveller.

Man skall vara försiktiga med slitna metaforer, t.ex. ”slåss som en tiger”. Bra metaforer höjer däremot berättelsen, som exempelvis Chandlers ”en cigarett som smakade som en rörmokares näsduk”.

Man skall aldrig ”berätta något som man istället kan visa” – show, don’t tell, som det också heter (ungefär ”gestalta, referera inte”). King gillar inte att lägga upp färdiga intriger i förväg. Han utgår från personer och situationer. När personerna stoppas in i en viss situation utvecklas berättelserna av sig själv, menar han.

Han talar om berättelser som fossiler som ligger i marken. Det gäller att upptäcka och gräva upp dem. Berättelsen kommer att friläggas i takt med att man gräver. (Min egen uppfattning är något avvikande. Jag tror att det är bra att ha ett visst hum och intrigen i förväg, för att veta varåt berättelsen skall barka. King verkar omedveten om att han faktiskt skapar en implicit intrig när han bygger situationer och personer: person A i läge B genererar handling C, så att säga.)

Dialog och byta stycke viktigt

Dialog är viktig. Man skall inte rabbla självklarheter, som personerna ifråga aldrig skulle yttra. Det gäller att hitta de där små orden som passar in och är typiska för personerna och ledigt vardagstal. King ser stycket och inte meningen som skönprosans viktiga enhet.

Stycken bör vara koncisa och ändamålsenliga. Ett stycke börjar vanligen med en kärnmening, som säger vad som händer, följd av förklarande och förstärkande text. Man får använda inkompletta meningar som ”bryter” mot grammatiska regler. Det viktigaste är att formuleringen fungerar.

Styckeindelningen sätter berättelsens tempo, som i sin tur ”baseras på en känsla av rytm i författarens inre … resultatet av de tusentals timmar som författaren lagt ned på att skriva”. King tror inte överdrivet mycket på skrivarkurser, även om han både lett och gått på sådana.

De kan ibland vara till viss nytta, men fungerar mest som social samvaro; kritiken kurskamrater ger brukar vara flummig och överdrivet snäll.

Usel blir inte ens habil

Han menar att en hopplöst usel författare aldrig kan bli ens habil. Behärskar man inte från början grundverktygen är det omöjligt att lära sig det. Han menar också att en bra författare aldrig kan lära sig att bli genial, ty det geniala kommer från outgrundliga högre sfärer. Däremot kan en habil författare lära sig att bli bra: kan man skriva någorlunda kan man också lära sig att skriva bättre. Men det kräver envishet och mycket arbete.

Man bör skaffa sig ett skrivrum, till vilket man kan stänga dörren, dra ut telefonjacket och där skall man bara koncentrera sig på att skriva.

Var sann mot dig själv

Man kan skriva om vad som helst, ”bara du berättar sanningen”. Med det menar King att man skall vara ärlig mot sin inre bild och sina intressen och erfarenheter. Man kan skriva om sådant man kan eller är särskilt insatt i eller har jobbat med. ”Speciellt jobb. Folk älskar att läsa om jobb. Gud vet varför, men så är det.” Man bör skaffa sig levande, inre bilder av personerna och försöka ta reda på hur de är, hur de beter sig, hur de talar, etc. Då kommer de snart att leva ett eget liv, och tala om för en hur berättelsen skall fortsätta; ”bra berättelser mer eller mindre skapar sig själva.”

King identifierar berättelsens tre delar: historien som för handlingen från A till B, beskrivningen (av personer och miljö) som ger en känsla av närhet, och dialogen som gjuter liv i personer. Vad gäller beskrivningar skall man inte fläska på. Det är meningslöst att beskriva en persons kroppsform och kläder. Man skall nöja sig med ”ett par väl valda detaljer som för stå får helheten.” Carrie mobbas i skolan och har ”dålig hy och ett popoffergarderob.” Då kan man enkelt föreställa sig resten.

Skriv för din idealläsare

Man bör ha en Ideal-Läsare som man tänker sig att allt skrivs för. King skriver för Tabby som alltid får läsa första utkastet och inte drar sig för att peka ut fel och brister.

King är inte så förtjust i återblickar. Han vill helst börja berättelsen från början, även om han inser att han inte alltid kan undvika att slänga in en del information som återblickar; fast det mesta av bakgrund och det som hänt tidigare ”inte är särskilt intressant”. (Han beundrar dock J K Rowling för hennes lättsamma och opretentiösa sätt att smyga in bakgrunden i varje ny bok.

Hon är “absolut mästare i att ge bakgrundsinformation … dessutom är Harry Potter ’kul’, ren och oförfalskad berättelse från början till slut.”) ”Research” – att forska fram bakgrundsfakta som man behöver) är bra, men efterforskningar ”hör hemma så långt i bakgrunden som möjligt”. Icke desto mindre kan King själv följa med Kentuckypolisen i några dagar för att få en bild av hur den arbetar.

Men King menar att mycket bakgrund kommer från författaren själv, från episoder i hans liv, hans misslyckanden och rädslor. När han lade av med sprit och droger öppnades ögonen på Stephen King och han insåg plötsligt hur många av hans berättelser utgått från honom själv. Hur kan skrivit om misslyckade, alkoholiserade författare försatta i traumatiska situationer. Men det finns en skillnad:

Kön av misslyckade författare har Stephen King lämnat för länge sedan!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22