Krigets fortsättning med andra medel – mediala maktspel hos Jan Guillou

Jul 26th, 2013 | By | Category: 2013-07 juli, Artikel

Av GUSTAV KÄLLSTRAND, kulturforskare och verksam dels vid Tema Q (Kultur och samhälle) vid Linköpings universitet och dels som 1:e intendent på Nobelmuseet. Han disputerade hösten 2012 på en avhandling om Nobelpriset i pressen i början av 1900-talet. I Dast har han skrivit om Chuck Hogan och Guillermo del Toro.

Jan GuillouJan Guillous författarskap går ut på att skildra vilka regler och lagar som finns för den mänskliga tillvaron. I sina böcker ställer han upp spännande scenarier som han sedan går igenom utifrån förutsättningen att människor, samhälle och kultur fungerar enligt regler som är så starka att de kan kallas lagar. Spänningsmomentet i Guillous böcker ligger därför inte i själva handlingen, utan helt och hållet i  intrigens konstruktion. De är snarare tankeexperiment än äventyrsböcker.

I de två sista (?) böckerna om Carl Hamilton, Madame Terror (2006) och Men inte om det gäller din dotter (2008) är det media som står i centrum för handlingen, och Guillou låter den mediala logiken driva handlingen framåt. Beskrivningen av hur Guillou använder media som element i handlingen fungerar som exempel på hur Sveriges just nu mest sålde författare skriver böcker kan beskrivas som en slags teoretiska laborationer i social fysik.

Omslag till Madame TerrorMadame Terror handlar om hur Palestina införskaffar en toppmodern rysk ubåt, som används för att slå ut den israeliska flottan. Intrigen bygger på en tankeväckande fråga: vad skulle hända om Palestina bekämpade Israel inte med terrorism utan med regelrätt krigföring och konventionella vapen?

Journalister viktigaste vapen
Det viktigaste vapnet i den palestinska arsenalen visar sig vara varken den högteknologiska ubåten eller den specialutvecklade teknik som gör det möjligt att skapa tredimensionella bilder i realtid av omgivningen, vilket gör fartygen mer eller mindre oövervinnerligt. Nej, det viktigaste är de två “inbäddade” journalister från al-Jazeera som finns med under hela operationen.

Journalisternas roll är att förmedla den palestinska versionen av anfallet. Den högsta befälhavare för ubåten, Mouna al-Houseini, intervjuas framför den palestinska flaggan målad på ubåtens torn, och förklarar vältaligt att ubåten, U1 Jerusalem, tillhör den palestinska flottan, att Palestina är ett ockuperat land och att man därför enligt gällande internationella regler har rätt att vidta militära åtgärder för att häva ockupationen.

al-Houseini, titelns Madame Terror, försöker därmed etablera ett språkbruk, där den springande punkten är att begreppet “Palestina” inte ska per automatik associeras med begreppet “terrorism”. U1 Jerusalems militära operationer ska skapa en plattform för diskussion om Israel-Palestina­konflikten där sidorna ses som juridiskt likställda.

Romanen skildrar därför en ganska extrem form av mediehändelse. Med detta avses en händelse som utspelas i offentligheten, men vars huvudsakliga publik inte är närvarande utan betraktar en medierad variant av den. Händelser i media är dock alltid kommenterade, och ska man därför arrangera en lyckad mediehändelse bör man tänka på att ta makten över dessa kommentarer. Genom att ta med sig två egna journalister på den palestinska ubåten försäkrar man sig om att “rätt” budskap ska nå ut.

Konsekvensen för romanens dramatik blir därmed att det som i de flesta äventyrsromaner skulle vara spänningsmomenten, stridsscenerna, blir ganska ointressanta. Om ubåten inte lyckas med sina militära uppgifter så fortsätter inte den verkliga handlingen. Det mediala agerandet är krigets fortsättning med andra medel, och det är detta krig som Guillou egentligen skriver om.

I slutändan lyckas strategin. Boken slutar med att al-Houseini håller tal i den amerikanska kongressen där hon möts av stående ovationer. När hon inte längre är en terrorist blir hon plötsligt en hjälte.

Filosofiskt grundtema
Denna smått cyniska slutscen är ett uttryck för ytterligare ett filosofiskt grundtema i Guillous romanvärld, nämligen skillnaden mellan verkligheten i sig och hur den uppfattas. Samma händelser kan få helt olika betydelse beroende på vem som berättar om den, det är därför kampen om berättelsen blir så viktig. Men på en individuell nivå finns ett liknande dilemma. Handlingar i sig är inte lika viktiga som hur de bedöms av andra.

I böckerna om Carl Hamilton löper detta som en moralfilosofisk röd tråd, och i den sista delen av den ursprungliga romansviten, En medborgare höjd över varje misstanke, ställs det på sin spets: det dödande som i ena fallet kan belönas med medalj kan under andra omständigheter bestraffas med livstids fängelse.

Mellan handlingen i sig och dess betydelse finns alltså ett mellanled av tolkning. Det som skapar ordning i Guillous värld är att denna tolkning inte är godtycklig, utan följer vissa regler. Makten över verkligheten får man inte genom sina faktiska handlingar, utan genom att ta makten över tolkningen. Att känna till vilka reglerna är alltså viktigt, och i de fall Guillou skildrar direkt livsavgörande.

I Madame Terror och i Men inte om det gäller din dotter består detta tolkningsfilter av medier, och lagarna dessa följer är den mediala logikens. Det finns en intressant spänning i denna skildring. Samtidigt som Guillou raljerar över den medierade verkligheten så andas böckerna en slags optimism. Vet man bara hur världen fungerar kan man kontrollera den.

Omslag till Men inte om det gäller din dotterMedias makt
Men inte om det gäller din dotter kan läsas rakt av som en berättelse om medias makt. Budskapet är enkelt: ju bättre man hanterar media och mediala faktorer desto bättre lyckas man.

Handlingen drivs hela tiden framåt av mediala händelser. Den börjar med att säkerhetspolisens förhörschef Ewa Tanguy intervjuas i kvällspressen, för att ge lite välbehövlig goodwill åt Säpo. Det visar sig dock vara ett misstag. När att Tanguy och hennes chef försöker använda media för sina egna syften, tar de inte hänsyn till att kvällstidningen har sina egna syften. Istället för att berätta om den verklighet Ewa Tanguy beskriver i intervjun, skapar de en egen verklighet, där hon framställs som en terroristjägare som använder “sexuell tortyr” mot tillfångatagna muslimer för att få dem att erkänna.

Därmed har Guillou visat den grundidé som fanns även i Madame Terror: media skildrar inte verkligheten utan sin version av verkligheten.

Misstaget straffar sig. Följden av reportaget är att Ewa Tanguys dotter, Nathalie, kidnappas av en saudiarabisk prins och förs till ett slott i Saudiarabien. Detta visar sig också vara del i en medial strategi. Nathalie är känd över hela världen och hon används nu som propagandavapen. Hämnden mot Ewa Tanguy är inte att hennes dotter ska mördas utan att hon ska uppfostras till en “god muslim”, och att denna uppfostran ska gå att följa vida videoklipp på Internet.

Ytterligare en extrem mediehändelse, med andra ord.

Nu mobiliseras dock Guillous hjältar. Barnets far, den före detta främlingslegionären Pierre Tanguy leder den militära fritagningen, men den är i sig, precis som U1 Jerusalems anfall mot den israeliska flottan, tämligen ointressant. Istället är det hjälpen från Carl Hamilton som visar sig avgörande, och den är inte militär. Han bidrar istället med spelet bakom kulisserna. Den tredje hjälten är ekoreportern Erik Ponti, som fyller samma funktion som al-Jazeera i Madame Terror, alltså som inbäddad reporter. Genom hans reportage från den intagna borgen i öknen blir fritagningen en mediehändelse.

För att lyckas med fritagningen behöver man hjälp med två saker: militär utrustning från Ryssland och politisk sanktion från Frankrike. Redogörelsen för hur man får denna hjälp är en uppvisning i manipulation av de mediala villkoren.

Hjälpen från Ryssland får Carl Hamilton efter att i ett personligt möte med Vladimir Putin ha lovat att hylla Putin och den ryska nationen i en serie framträdanden i den ryska offentligheten efter fullgjort uppdrag. Den franska hjälpen är något mer komplicerad.

Hjälp från staten
Redan innan fritagningsoperationen har Ewa Tanguy vädjat i den franska pressen om hjälp från staten. Detta kan hon göra eftersom Nathalie faktiskt är fransk medborgare. Hon vänder sig inte till presidenten själv, utan till den nyblivna presidenthustrun, Carla Bruni. Tanken är att denna naturligtvis inte kan avfärda detta vädjande utan kommer att lova att be sin man att göra vad han kan. En sådan vädjan har fördelen av att inte vara officiell, och därför inte på något sätt bindande för presidenten.

Denna vädjan i fransk TV är en slags höjdpunkt i det mediala spelet. Ingen väntar sig att Carla Bruni ska göra någonting, men det handlar om att plantera en händelse i pressen som sedan kan användas för att legitimera ett senare beslut. Skillnaden mellan vad som händer i verkligheten och vad som händer i den medierade verkligheten är här milsvid.

Nästa led i den franska strategin kommer först när fritagningen är genomförd. Då får president Sarkozy ett telefonsamtal där han meddelas att den franska främlingslegionen genomfört en lyckad fritagning av ett antal gisslan i Saudiarabien. Äran för fritagningen är hans om han vill ha den.

Det vill han givetvis. Boken slutar med en stor ceremoni på Orly, flygplatsen strax söder om Paris, där den fritagna Nathalie kastar sig i armarna på den leende presidenten inför tre miljoner fotoblixtar. Bredvid dem står en leende Carla Bruni. Läsaren kan konstruera sin egen mediala berättelse om vad som har hänt – presidentens hustru har efter Ewa Tanguys vädjan talat med sin make och denne har visat handlingskraft och skickat sina bästa soldater. Något i den stilen.

Löpsedelsberättelse
Det är en typisk löpsedelsberättelse som skapats, och den är genomkonstruerad. Lockelsen i Guillous historia ligger i just detta, att få följa med bakom kulisserna. Det är som att läsa om en konspirationsteori, fast berättad ur konspiratörernas synvinkel. Till skillnad från en vanlig deckare handlar Men inte om det gäller din dotter om att hitta sanningen, utan om att konstruera en lögn.

Böckerna handlar alltså om det offentliga samtalet och om hur det fungerar. Filosofen Jürgen Habermas dröm om en kommunikativ demokrati är dock långt borta. I denna, möjligen utopiska, modell ska det offentliga samtalet präglas av öppenhet och lika villkor. Guillous skildring blir i jämförelse dystopisk.

Guillou försöker göra denna dystopi hanterbar. Och det gör han genom att anta att även denna medialiserade värld måste fungera enligt vissa logiska principer. Känner man bara till dem borde man kunna utnyttja dem till sin fördel. Denna inställning närmar sig det positivistiska. Guillous hjältar skulle säkert skriva under på August Comtes credo om “att veta för att förutsäga för att handla”.

Tilltron till lagbundenheten är stor i Guillous böcker. Formuleringar av typen “allt gick precis som förväntat” eller “det gick nästan för bra” är talande. Så fort man följer de uppsatta reglerna måste saker och ting gå som förväntat. Varje händelse följer på den närmast föregående med en naturnödvändighet lika tvingande som gravitationen, och handlingen spelas upp med lika mycket överraskningsmoment som ett dominospel.

För en författare av spänningsromaner kan detta naturligtvis ses som en svaghet, men då glömmer man att det finns en fascination i att titta på dominobrickor som faller. Spänningen ligger i att banan de färdas längs kan vara konstruerad på överaskande sätt.

Centralt dilemma
Avslutningsvis kan man peka på ett centralt dilemma, vilket fortsätter den moraliska spänningen från tidigare Hamiltonböcker. Hur ska man se på den typ av självpåtagen rättfärdighet som uttrycks i Men inte om det gäller din dotter? Manipulering av media framstår som någonting i princip dåligt, men när det används av ”goda” människor så går det bra? Frågan brukar gälla rättfärdigandet av våld, men Guillou skiftar problemet till missbruk av det offentliga samtalet.

Det är i kritiken av Guillou vanligt att påpeka att hans böcker befolkas av superhjältar. I princip är det ju dock inget problem – superhjältehistorier kan vara nog så intressanta. Bäst är de dock när de, som i Alan Moores Watchmen (1986–1987) eller Frank Millers Batman: The Dark Knight Returns (1986) sätter ljuset på superhjältens etiska dilemman och visar hjältarna som människor, med mänskliga svagheter.

En roman om Hamilton där han försöker göra sig fri från de tvingande omständigheter som gör honom till en hjälte efterlyses därför!

 

 

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22