Kreugerkraschen och den Schweiziske kriminalöverkonstapeln

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Artikel

Av Per Erik Tell

Många förlorade sina besparingar när Ivar Kreuger kraschade i slutet av 30-talet.

För Kreugers egen del är slutet känt.

Mindre känt är kanske att en schweizisk kriminalöverkonstapel Studer fick en del extra jobb på grund av den svenska industrimannens konkurs.

Den schweiziske småföretagaren och suputen Wendelin Witschi från Gerzenstein slutade nämligen sina dagar med ett skotthål strax bakom örat efter en rad misslyckade spekulationer, bland annat i kreugerpapper. Snabbt fångades Erwin Schlumpf in. Han var en känd småtjuv som dessutom förälskat sig i framlidne herr Witschis dotter. Han till och med erkände mordet men var han verkligen mördaren?

Ett delikat problem för kriminalöverkonstapeln att lösa. Vilket han också gör.

När jag fiskade upp Friedrich Glausers Kriminalöverkonstapel Studer från 1938, Gebers (originalets titel: Wachtmeister Studer – i flyhänt översättning av Emil Langiet) ur bananlådorna på loppmarknaden i Everöd och prutade under månglarens pustande ned inköpspriset till två kronor, då visste jag inte att det var ett stycke europeisk deckarhistoria jag hittat.

Författaren Friedrisch Glauser föddes i Wien i Österrike 1896 av schweizisk-österrikiska föräldrar, men flyttade tämligen ung till Bern. Innan Glauser skrev sin första av sina totalt sex deckare såg han till att grundligt ha lärt känna livet.

Det här korta livet hann han med att vara morfinmissbrukare, tjänstgöra i belgiska gruvor och i franska främlingslegionen, jobba som portier i Paris, fängslas för att ha förfalskat recept, genomgick terapi och dessutom tillbringade han en tid på mentalsjukhus.

Under det politiskt mörknande 30-talet producerade han i rask takt sina sex deckare. Alla genomsyrade av Glausers egna existensiella grubblerier, pendlande mellan självmordsförsök och akut psykhjälp, främlingslegioner och kokain, och naturligtvis, en längtan efter den ”sanna kärleken”.

En kritiker lär ha yttrat:

Kanske var det just därför han producerade enastående litteratur!

Hans förstlingsverk hette Gourrama och förutom att den behandlar Glausers tid som främlingslegionär i Gourrama i Marocko, upptäckte man några år efter författarens död att den också hade klara homosexuella anspelningar. Sedan kom Wachtmeister Studer, Die Fieberkurve, Matto regiert, Der Chinese och Krock & Co.

Om några av dom andra är översatta till svenska vet jag inte. Men åtminstone Der Chinese finns på danska, har jag sett på utmärkta antikvariat.net.

Han dog som 42-åring, strax utanför Genua i Italien, men begravdes i Zürich.

Att Friedrich Glauser spelat en stor roll för den tyskspråkiga deckarvärlden är otvivelaktigt. Dom tyska deckarförfattarna i föreningen Syndikat röstade för en tid sedan fram hundralistan över dom bästa tyskspråkiga deckarna och efter två verk av en annan schweizare, Friedrich Dürrenmatt, kom Glausers Wachtmeister Studer som god trea.

Dessutom delar samma Syndikat årligen ut ett särskilt Friedrich Glauser-pris.

Så visst bör det vara lite skammens rodnad på kinderna när man erkänner att man aldrig hört talas om karlen!

Kriminalöverkonstapel Studer då? Hurdan är han? Jo, en tämligen jovialisk, lätt flegmatisk figur, som har ganska stora likheter med sin mer kände ”kusin” Maigret. Istället för pipa tänder han dock för tänkandets skull med jämna mellanrum en ”brissago” – vilket jag har förstått är en cigarr av sämre kvalitet.

Maigret är ju en vanedrinkare och inte heller Studer säger nej till en toddy. Även om den som kommunalnämndsordföranden i Gerzenstein, Aeschbacher, blandar kan tyckas i tuffaste laget:

”Aeschbacher slog socker i botten på det ena glaset, fyllde det till hälften med vatten, rörde om och slog sedan i en försvarlig dos ur var och en av de tre flaskorna: konjak, whisky, gin … ”

Å andra sidan är Studer vid tillfället svårartad förkyld, lungsäcksinflammationen galopperar, så varför inte, han sveper tvenne sådana här toddy innan han framför sitt anhållande.

Studer har lätt för att tycka om människor och inte ens bovar avfärdar han lättvindigt. Han slår sig ner och med benen brett isär lutar han armbågarna på låren och med händerna knäppta tar han sig tid att lyssna på alla.

”Man ska inte i onödan göra människor onda eller skamsna. Det blir man tvungen till alldeles tillräckligt ofta ändå i utövandet av detektivyrket…”

Och det är bara när han vill verka myndig, platta till rannsakningsdomaren eller imponera på annat sätt, som han tar till högtyskan.

Annars pratar han sin schweiziska lågtyska men konverserar, som den schweizare han är, lika lätt på franska som på italienska.

Studer är medveten om sin position, men likväl en Folkets Man.

Även i förhållandet till hustrun kan man spåra ett visst släktskap med Simenoin Maigret. Att Studer också älskar sin hustru ska vi nog inte tvivla på, trots hans inte helt oblyga intresse för andra kvinnor, och att frun mest får schavottera för att hon läser billiga romaner alldeles för länge om nätterna och sedan åt maken, kriminalöverkonstapeln, brygger ett taskigt morgonkaffe!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22