Kosmisk nattvard

Feb 16th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

Vad gör en frustrerad redaktör när han i sista stund upptäcker att Bokskåpet med recensioner blir betydligt kortare än han räknat med? I det här fallet sökte han sig tillbaka i tiden och hittade en gammal skröna, som stod i Vår Lösen 5/1963 och som antologiserades av Jan Broberg i Modern amerikanska prosa (Cavefors 1968) och som förefaller något så när tidlös.

Skålen doppades ned i solen. Den öste upp en smula av Guds kött, universums blod, av den flammande tanke, den bländande filosofi som stakade ut och vårdade en vintergata, som lät planeterna gå makligt eller fort i sina banor och manade fram livsformer och levnadssätt.

Någon annan sf-författare än Ray Bradbury skulle väl knappast framställa det ögonblick då människan i ett sinnrikt raketskepp – en jättelik frysbox – rusar in i solen för att ur dess glödande innanmäte hämta upp “energi, eld, vibrationer, kalla det vad ni vill, som uttrycket väl kan komma att ge våra städer kraft och få vara fartyg att segla”, som om det vore en kommunion i världsalltet.

Men Bradbury gör det. “Vi sträcker ut vår hand med tiggarskålen …”, säger han i det ögonblick då skålen sänks ned i Solens glödande massa och öser upp “en smula av Guds kött, universums blod.”

Jämförelsen görs i novellen Solens gyllene äpplen i samlingen med samma namn och själva titeln är hämtad från W.B. Yeats:

“And pluck till time and time are done
The silver apples of the moon,
The golden apples of the sun.”

Att kalla Ray Bradbury en kristen författare vore väl felaktigt, men ingen sf-författare torde dock ha nalkats kristendomen på ett mera initierat och sympatiskt sätt än just Ray Bradbury i de fall, då han har haft anledning att nalkas. Kristna tankar kan således inte på något sätt sägas dominera i hans författarskap.

“Det händer också att en kristendomsroman blir skriven så att säga i misshugg, själv anar författaren inte vad det är han gjort, en teolog borde kunna upptäcka det”, skrev Olov Hartman i sin klargörande essay Kristendomsromanen (BLM nr 6, 1956, senare omtryckt i samlingen Jordiska ting).

Bradbury har inte skrivit någon kristendomsroman, men hartmancitatet känns ända på något vis aktuellt i samband med Bradbury. Det är ju svårt att veta om Bradbury verkligen medvetet satt sig ned för att skriva kristna noveller eller om han funnit motivkretsarna som spinner sig kring Kristusgestalten så fantasieggande att han därför i ett par briljanta berättelser har tagit upp dem. Troligen är det en fråga om både/och.

När Bradbury skriver sf så kan man i alla fall inte komma ifrån att här och där skymtar fram såväl gudstro som en eller annan anmärkningsvärd kristen tanke. Citatet som inleder denna essay är ett utmärkt exempel på det sistnämnda.

Ett exempel på det förstnämnda är på sitt sätt några rader ur novellen Den osynlige pojken, också den ur samlingen Solens gyllene äpplen. Bradbury skildrar där en gammal ruskig gumma, som sysslar med allsköns svartkonst och hokus pokus. Hon har en trollpåse, som pendlar från midjan.

Hon arbetar med ödletrolldom, använder pulvriserat grodkött, sticker sig i axeln och suger ut blodpärlor, spottar trolskt över sin högra armbåge, trampar i magiskt syfte sönder knarrsyrsor, gräver upp och syr ihop gråfibblerötter en fredag vid fullmåne, stämmer blod.

Misslyckade trollerier

Det är ingen hejd på allt vad hon gör. En hedning av högsta potens med svartkonsten som ledstjärna är det första intryck gumman gör på läsaren. Det är bara det att hennes trolldom aldrig verkar, och Bradbury skriver:

För länge sedan hade hon insett att hennes trollerier misslyckades trots alla svettdroppar och salter och svavelångor. Men hon hade alltid drömt om att trollerierna skulle komma igång en vacker dag, att de skulle slå ut i scharlakansröda blommor och silverstjärnor, som bevis på att Gud hade förlåtit henne hennes skära kropp och skära tankar och hennes varma kropp och varma tankar som ung flicka. Men hittills hade Gud inte givit något tecken och inte sagt ett ord, men ingen kände till detta utom gumman.

Den häxlika varelsen är i verkligheten en patetisk ensam gammal gumma, som litar till Gud. Häxerierna är ett uttryck för hennes kamp med ensamheten. Man måste ha en hobby för att fördriva tiden. Gumman trollar på och trivs med det. Hon skulle antagligen aldrig drömma om att vända sig till mörkrets potentat för att få hjälp med sin trolldom.

Att Bradbury ofta använder ordet Gud i sitt författarskap innebar i de här sammanhangen ingenting. Han gör det i sina dialoger, för att belysa slentrianmässigt språkbruk, för att teckna karaktärer. Hans språk vimlar därför av uttryck som “så sant mig Gud hjälpe”. “Herre Jesus, jag säger då det”, “Gudskelov”, “vid Gud”, för Guds skull” och andra idiomatiska klyschor, som i sådana här sammanhang har förlorat sin ursprungliga innebörd och endast tjänar till att uttrycka förfäran, misstro, överraskning, etc.

Men vad är då denne Bradbury för en herre? Han bor i Hollywood, har sedan 30-talet producerat sig flitigt i amerikanska magasin för science fiction och fantasy, har uttalat att han helst ser dåliga filmer, eftersom de har så mycket att lära ut med alla sina misstag. Som författare är han en av de märkliga på engelska språket. En del sf-fantaster anser att han inte är en riktig faktasi författare.

Sanningen är snarare den att han inte bara är en faktasiförfattare. Vid sidan av sf har han vandrat en hel del i Edgar Allan Poes fotspår, vilket bl.a. fått Göran Palm att notera att “Han kan komma att gå till historien som spökhistoriens förnyare”, en onödigt försiktig formulering av Palm. Bradbury har i övrigt något som många faktasiförfattare saknar. Han har stil. Han är därtill något av en poet. Han har en överväldigande fantasi att ösa ur. Han visar medkänsla, hårdhet, vemod, värme, svalka. Men aldrig hat. Han kan skildra hatet och hatets verk. men han är ingen hatets förkunnare.

Fahrenheit 451

Framtida skräckvälden är något som mången faktasiförfattare skildrat. Tyvärr är det väl endast Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984, som här i Sverige har blivit kända i vidare kretsar. Till dessa två tycks emellertid även Ray Bradburys framtidsvision, romanen Fahrenheit 451 komma att sälla sig. Vid 451 grader Fahrenheit fattar papper eld, och i Bradburys roman har brandmannens uppgift i de brandsäkra husens tidevarv förändrats på så sätt att de i stället för att släcka bränder bränner böcker.

All kunskap förmedlas i denna framtid genom kontrollerade, monopoliserade massmedia. Människorna lever i rum som i stället för att bara tapeter är en sorts fyrväggs-TV genom vilken all världslitteratur, religion, vetenskap etc. distribueras i väl tillrättalagda och enormt förkortade sammandrag i sämsta Det Bästa-stil. På de fyra TV-väggarna uppträder “familjen”, ett smaklöst persongalleri, som förlorat all mening.

Givetvis är även Bibeln förbjuden frukt, och när brandmannen Montag vacklar i sin tro på det riktiga i det bokbålsarbete han utför och stjäl en Bibel, som han fått i uppdrag att bränna, så har han i sin ägo ett av de få exemplar, som överhuvudtaget finns i världen.

Han överlämnar den till professor Faber, som i hemlighet älskar böcker, och Faber säger:

Den är lika fin som jag kommer ihåg den, Herregud, vad de har tolat till den i TV nu för tiden. Kristus är en av familjen numera. Jag undrar ofta om Gud känner igen sin son, så som vi har klätt upp honom, eller har vi klätt ner honom? Nu är han som en regelrätt pepparmyntsstång, sockerkristaller och sackarin alltigenom, när han inte gör förstulna hänsyftningar på vissa bruksartiklar som varje troende oundgängligen behöver.

På tunnelbanan försöker Montag att lära sig en del av Bibeln utantill innan han bränner upp den, ty den är farlig att äga. Men i tunnelbanan matas han med en oupphörlig reklam, och hela inlärningsproceduren blir en plågsam historia, en ruskig uppvisning i den vrålande menlöshetens maktfullkomlighet:

Han grep hårt om boken.
Trumpeter smattrade.
“Denhams tandkräm.”
Håll käft. tänkte Montag. Beskåden liljorna på marken.
“Denhams tandkräm.”
De arbeta icke –
“Denhams – ”
Beskåden liljorna på marken, håll käft, håll käft.
Han öppnade boken och bläddrade i sidorna och kände på dem som om han var blind, han iakttog formen på varje bokstav.
“Denhams. Stavas: D_E_N-”
De arbeta icke, ej heller…
En häftig viskning av het sand genom ett tomt såll.

“Denhams gör susen!”
Beskåden liljorna, liljorna, liljorna…
“Denhams gör tänderna rena.”

Att första gången man läser Bibeln, behöva lära sig den utantill till ackompanjemang av en vidrig reklam, det är Montags lott. Så småningom drivs han till att mörda en överordnad. Han jagas skoningslöst av de makthavande, men undkommer ut på landet, dit civilisationens totalitära helvete inte har nått. Han vandrar utefter igengrodda järnvägar från den tid då människan använde sådana fortskaffningsmedel.

Och han träffar Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Människor, som liksom han själv lärt sig delar av Bibeln utantill, och långt borta från statens maktfullkomlighet bidar de sin tid, då de återigen kan sätta ordet på pränt. I väntan på detta lär de ut vad de kan till nästa generation, som ska bära kunskapen vidare. De bär inte på någon apostolisk succession i yttre mening, men man kan inte tveka om att det är de som är apostlarnas arvtagare i en tid då allt är korrumperat.

Syndproblemet på andra världar

Ingen faktasiförfattare har närmat sig kristendomen på ett så initierat och sympatiskt sätt som denne Bradbury, har det sagts i inledningen.

Della framgår kanske framför allt i novellen Eldballongerna, som på svenska dels ingår i samlingen Den illustrerade mannen och dels i Invasion på Mars, en krönika i vilken Bradbury bl.a. skildrar det andra uppbådets man – de som reste till Mars efter pionjärerna.” – Och bland alla dessa män fanns man som såg ut i ögonen som om de var på väg till Gud…”. skriver han.

Med de orden har Ray Bradbury med sin fantasis hjälp skickat i väg de första missionärerna till en planet utanför Jorden. De embarkerar rymdskeppet Krucifix, för att så Guds ord på Mars.

I spetsen för dessa missionärer finner vi fader Peregrine, en gripande, gladlynt, lärd prästman, som skrivit en liten bok kallad Syndproblemet på andra världar, “som hans episkopala broder ej låtsades om därför att de inte ansåg den tillräckligt allvarlig.”

Fader Peregrine är en ovanlig prästman och hans broschyr om de planetariska synderna uppmärksammas av biskopen, som utsett fader Peregrine att leda den första missionsresan till Mars med orden:

Mars är dubbelt så gammal som Jorden och har haft dubbelt så många lördagskvällar, dryckeslag och ögonkast på kvinnor nakna som vita sälar. När vi öppnar dörren till kammaren kommer allt att ramla över oss. Vi behöver en snabb, smidig man – en knepig karl. En dogmatisk man kunde krossas där. Jag känner på mig att ni är elastisk. Fader, jobbet är ert.

Det märkliga med fader Peregrine är att han tror så starkt på Guds möjlighet till allt. I det hänseendet har han en klar likhet med Graham Greenes präst i The Polling Shed. Men medan Greenes präst är en resignerad drinkare, som förlorat sin tro genom paradoxen att hans tro var stark, så gör Bradburys präst snarare ett intryck av att vara en gladlynt och fördomsfri helnykterist. som funderar över hurudana synder han ska möta på Mars.

“Vi måste vara på vara vakt mot dygdiga handlingar där som vi kanske senare upptäcker är synder”, filosoferar han, och när medmissionären fader Stone protesterar och säger att han för sin del nog kommer att känna igen synden även på mars, så säger fader Peregrine: “Å, vi präster stoltserar med att vara lackmuspapper, som ändrar färg i närvaro av synden … men tänk om marskemin är sådan att vi inte färgas alls!”

När fader Stone flämtande utbrister att fader Peregrine tycks njuta av sina tankar på marssynden, så replikerar fader Peregrine att han håller sin fantasi levande, “därför att Kyrkan stundom synes mig likna de där cirkustablåerna där människor, vita av zinkoxid och talkpuder är nerfrusna till statyer som representerar den abstrakta Skönheten.”

Utrotade av jordvirus

På Mars visar det sig att det finns två raser av marsbor. Den ena – som liknar människan – är tämligen utrotad av de virus, som kolonisterna från Jorden fört med sig och den andra var inte riktigt mänsklig.” Det är varelser som är runda lysande eldklot och som är intelligenta.

Klot av blå eld! Fader Peregrine söker upp denna ras och finner att de blåa kloten tänker och utför goda gärningar. De räddar fader Peregrine från att dö, då han, fylld av tro på deras godhet, försöker att begå självmord. Det vill säga: fader Peregrine överlägger med sig själv på sitt vanliga snusförnumstiga och okonventionella sätt och konstaterar att det nog knappast kan betraktas som självmord om han gör det av kärlek!

Till sina bröders förtvivlan vill nu fader Peregrine missionera bland de intelligenta blå kloten, och för den skull, så ritar han en cirkel På en tavla och kallar cirkeln för Kristus. Guds son. “Kristus”, säger han, “blir inte mindre Kristus, det måste ni medge, om han framställs som en cirkel eller en kvadrat. Under århundraden har korset symboliserat hans kärlek och hans lidande. På samma sätt är den här cirkeln mars-kristus. Det är så vi ska föra honom till Mars.”

Och fader Peregrine bygger ut sitt resonemang: “De insåg att självförstorelse är syndig och hindrade den, gång på gång. Därför måste vi bygga en kyrka i bergen och leva med dem för att ta reda på deras speciella sätt att synda, de främmande sätten och hjälpa dem att upptäcka Gud.”

Men det visar sig att Gud kan åstadkomma märkligare ting än till och med den fantasifyllde fader Peregrine kan föreställa sig. Ty eldkulorna kommer. Och en röst talar till missionärerna: “Vi har lagt av kroppens synd och lever i Guds nåd. Vi har inte begär efter någon annans egendom, vi har ingen egendom. Vi stjäl inte, vi dödar inte, vi har inga begär och känner inget hat. Vi lever lyckliga. Vi kan inte föröka oss, vi äter inte och vi dricker inte och krigar inte. Alla kroppens barnsligheter, sensualism och synder skalades av när våra kroppar lades åt sidan.”

Gammaldags synder

Det är inga nya synder som det blå klotet talar om. Fader Peregrine känner igen dem allesammans. Det nya är att de blåa kloten faktiskt är själar, som frigjorts från kroppar på marsbor, som en gång vandrat omkring på planetens yta. De lever redan i Guds nåd och rösten uppmanar missionärerna att gå ner till städerna, som jordmänniskorna byggt på Mars och där predika evangelium.

Till och med den skeptiske fader Stone är överväldigad. Han säger att det måste finnas en Sanning på varje planet och han medger att det klot, som skulle ha stått på altaret i den kyrka de byggde åt eldkloten verkligen representerar Kristus i fader Peregrines mening: “Det är Han. Det är han, när allt kommer omkring.”

Det råder väl ingen tvekan om att denna relifiktion av Bradbury är Kristen. Den handlar om Guds oändliga möjligheter och om hur Försynen mitt tillrättavisar och ger fader Peregrines missionsgärning en riktig riktning. Fader Peregrine har inte bara ett rörligt intellekt. Han har också humor. Han, liksom de andra missionärerna, förstår hur överväldigande mångfacetterad Sanningen är och de går ned till de inflyttade jordborna för att missionera bland dem. Och eftersom fader Peregrine har humor, så tror han så gärna att också Gud har humor. Gud är ju Kärleken, menar han, och kärlek har med humor att göra. När fader Stone protesterar mot detta betraktelsesätt, anför fader Peregrine som ett bevis för att Gud har humor några detaljer ur Skapelsen.

Skaparen av näbbmusen, kamelen, strutsen och människan”, utbrister han. “Äh, försök inte!”

Messias ankomst

Bradburys berättelse behöver inte bara ses som en symbol för den situation en kristen förkunnare kan hamna i. Själva utgångspunkten för Bradburys resonemang, det att missionärer sänds till andra planeter, har nämligen sedan Bradbury skrev sin berättelse tagits upp av den katolska kyrkan, som alltså redan nu ligger i startgroparna för att när den dagen är inne kunna sända missionärer ut i rymden.

En dag landar ett rymdskepp från Jorden på en aldrig tidigare besökt planet. Sådan är upptakten till Bradburys messias-novell Mannen, som ingår i samlingen Den illustrerade mannen.

Kaptenen ombord på rymdfarkosten borde känna sig nöjd, sedan han väl genomfört sin landning, men han är det inte: “Här färdas vi miljoner kilometer genom rymden och de förnäma invånarna i en eller annan löjlig stad på en eller annan okänd planet struntar i oss!”

Ja, kapten Hart är upprörd. Invånarna i staden bryr sig helt enkelt inte om att det första raketskeppet från rymden har landat på Planet Fyrtiotre i Stjärnsystem Tre, Löjtnant Martin förstår snart vad som har hänt på planeten. Dagen före landningen har en man, som planetens invånare väntat på i kanske miljoner år, visat sig: “en märklig man – god, intelligent, medlidsam och oändligt vis!” Både Martin och Hart har anat att människans rymdfärder är ett sökande efter en förlorad tro, ett sökande efter frid och ro.

“Det finns då ingen på Jorden”, säger de. Men bara Martin förstår till fullo vad det är för man, som har anlänt till Planet Fyrtiotre: “Han botade till exempel de sjuka och tröstade de fattiga. Han bekämpade hyckleri och skumraskpolitik och satt bland folket och pratade dagen lång.”

Visst är det Kristus!

Bradbury omtalar aldrig direkt att det är Kristus, som har kommit till Planet Fyrtiotre, men det är omöjligt att missförstå honom på den punkten: “Människorna på Jorden har talat om den här mannen i tjugo sekler sedan han vandrade genom den gamla världen. Alla har vi velat se honom och höra honom men aldrig fått den möjligheten. Och nu, i dag, kom vi bara ett par timmar för sent för att få träffa honom.”

När sanningen går upp för kapten Hart, reagerar han på ett sätt som påminner om Lagerkvists Barabbas. Han tror, att det verkligen är Jesus Kristus, som anlänt till Planet Fyrtiotre, men han förstår inte innebörden i denna sanning. Med våld vill han tvinga planetens invånare att föra honom till Mästaren, och då han får för sig att Guds son lämnat planeten för gott, beslutar han sig för att jaga Kristus från planet till planet tills han får tag på honom. Stadens – måhända Planet Fyrtiotres Jerusalem – borgmästare beklagar kaptenen, som rusar iväg genom rymden i vanmaktigt sökande:

“Och han kommer att fortsatta till planet efter planet och söka och söka och alltid kommer han en timme för sent. Och till sist blir han bara ett par sekunder försenad. Och när han besökt trehundra världar och är sjutti eller åtti år gammal kommer han bara bråkdelen av en sekund för sent och sen en mindre bråkdel av en sekund, och han kommer att fortsatta vidare i tro att han ska finna just det som han lämnade kvar här, på den här planeten, i den här staden…”

Löjtnant Martin, som lämnat rymdfarkosten för att stanna kvar på den plats, där Kristus uppenbarat sig får däremot träffa Mästaren.

För läsaren, som känner Bibelns lära om Kristus, öppnar sig perspektivet av en Kristus som an en gång ska stå inför Pontius Pilatus, än en gång korsfästas, dö, begravas och uppstå och perspektivet vidgar sig till en messiasgestalt utlovad av Gud till miljoner mänskligheter på miljoner planeter.

Det skulle göra miljoner Betlehemsstjärnor, miljoner korsfästelser, miljoner bortrullade gravstenar, miljoner himmelsfärder. Och ändå skulle det vara en och samma händelse, som inträffar en gång för alla men ändå på olika platser och i olika tider. Men även om detta i och för sig är mycket fascinerande, torde Bradbury – denne sf-humanist – ha velat ge någonting annat. Vad är Planet Fyrtiotre om inte vår egen Moder Jord. Det finns en tendens hos människan att rusa sta, om det så vore ut i evigheten, utan att tänka sig för, utan att stanna upp i meditation. Som en representant för denna del av mänskligheten får kapten Hart stå.

Kosmisk nattvard

Artikeln är färdigskriven. Ingenting återstår egentligen att tillägga. Då faller min blick av en slump på Life av den 5 november 1962.

Där har Bradbury skrivit en artikel betitlad Cry the Cosmos i vilken han ställer frågan huruvida människan är redo för den strålande framtid hon av allt att döma har framför sig. Han skriver:

Det som vetenskaperna har varseblivit måste förklaras av och sättas i samband med vara religioner. Gud har – obemärkt – fall täta reformationer och deformationer från den närsynta människans sida. Men Guds lysande skugga på tröskeln kan inte alltid vara beredd att ikläda sig varje gestalt som vi fastställer för den. Om några tror att vi för länge sedan har visat Gud på dörren till var huvudentré, så kommer de att bli förvånade när de upptäcker att han i all stillhet har genomsyrat själva grundvalen och oförtröttligt syr, svetsar och ivrigt darrar i händerna på Mekanikens gossar i alla länder; dessa man vilkas helgade fingrar skar till läderlappsbevingade glidflygplan och ställer samman de primitiva raketer som byggs för att utmana oändligheten.

Så var det då ingen slump att Bradbury lägger en sakral innebörd i det att människosläktet sänder en bemannad farkost, en enorm frysbox in i Solen, för att sänka ned en skål i de glödande innanmätet och fånga upp det, som ska driva alla de påfund som människan totat ihop på Jorden. Skålen öser upp solmassa. “en smula av Guds kött, av universums blod”.

Skål-kött-blod.

För det står i kristendomen symbolerna kalk-vin-bröd.

Det är som om Bradbury skulle vilja ge uttryck för den uppfattningen att likaväl som den enskilda människan vid altarringen söker sin Guds stöd, likaväl är människosläktets strävanden ytterst en samfälld illustration till ett universellt behov av nåd och den kraft som nåden skänker.
Bertil Falk



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22