Kommissarie Thoren kommer tillbaka

Jan 15th, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

Av BERTIL FALK (BILD & TEXT)GÖTEBORG (DAST) Richard W. Bergh hette en författare som skrev noveller och följetonger i Lektyr på 1950-talet. Först nu när CDM-biblioketet samlat fem av dessa noveller i volymen Fem fall för kommissarie Thoren (CDM-biblioteket 8) har jag fått klart för mig att bakom namnet döljer sig ingen mindre än Bertil R. Widerberg. Det är synd att våra kiosktidningsskribenter måste fylla 75 år för att uppmärksammas. Skriften har nämligen kommit ut till Bertil R. Widerbergs 75-årsdag:

För den som till äventyrs inte vet det, så har Bertil R. Widerberg månget mord på sitt samvete och mycket blod på sina händer, metaforer som förklaras av att han legat bakom eller varit inblandad i så pass kriminella företeelser som tidskriften Jury, Polonipriset, Ture Sventonpriset, Deckardagen på bokmässorna i Götet, TV:s Läslustan, läsrörelsen med mera. Hans tid som kiosklitteratur inföll på 1950-talet i slutet av veckotidningarnas litterära storhetstid.I Lektyr befann sig Richard W. Bergh i gott sällskap. Vid sidan om utländska storheter som Arthur C. Clarke, Zane Grey, O. Henry, Guy de Maupassant och Edgar Allan Poe samsades han på Lektyrs sidor med inhemska författare som Sven O. Bergkvist, Gustaf Falk, Emil Hagström, Kelvin Lindeman och Albin Widén.

Novellerna i Lektyr var korta, ofta bagatellartade och var ett uttryck för det behov av underhållning som alltid tycks vara konstant, men som tar sig olika uttryck under olika tider. Per Olaisens tilltag att samla fem noveller av en av dessa författare till en liten novellsamling ar kanske en milstolpe.

Hur så?

Svar: för så vitt jag kan förstå så är det första gången som detta sker och om andra förlag inser att det finns en okänd guldgruva med stråk av guld, silver och brons insprängt i ett hav av urberg, så vem vet vad som kan hända. De stora förlagens redaktörer är som bekant copycats som sätter upp fingret för att avkänna vindriktningen. Sedan ger alla ut kokböcker och Tolkien-kopior. Eftersom det talas om en renässans för novellen i tegelstenarnas tidevarv, så vem vet?

Oavsett vilket. Bertil R. Widerberg har synpunkter på den kriminella tillvaron.

“På 1950-talet skrev jag ganska mycket, även ren skönlitteratur i t ex tidningen Vi”, berättar han. “Det gick att placera noveller på den tiden. Och så skrev jag deckare, dels i Lektyr som var en renhjärtad scouttidning på den tiden. Sedan gick det också att publicera i söndagsbilagorna. Svenska Dagbladet och andra hade alltid en novell, ibland en deckarnovell. Man fick bra betalt och så fick man en bra illustration av nån bra tecknare. Jag levde på det ett par år och pluggade och gjorde andra saker samtidigt. Jag hade aldrig nån tanke på att bli författare utan det här var ett sätt att brödskriva för att slippa ha ett jobb. Jag tyckte det var roligt och hade lätt för det. Jag gjorde ofta så att jag placerade en novell i en årstid eller en helganslutning. En påsknovell visste man att man kunde sälja sex månader i förväg, för då tyckte redaktören att det var toppen att ha en påsknovell liggande. Man får inte vara dum när man ska tjäna pengar på sånt där.”

Johan Wopenka tror att Bertil R. Widerberg skrev ett 50-tal noveller och två romaner. Widerberg:”Jag blev ombedd av Lektyr-redaktören Wallin att skriva följetonger. De två jag skrev blev sen pocketböcker. Ivar Ahlstedt hade ett litet förlag ihop med en kompis som skulle ge ut svenska deckare. Han betalade 500 kronor styck, men förlaget gick i konkurs.

När jag började läsa deckare var det Stieg Trenter som gällde. Han kom varje jul. Jag fick boken på julafton, började läsa den på kvällen och sov över julottan. Trenter var en hjälte på den tiden. Jag tyckte det var kul att han var stockholmsskildrare. Trenter har fortfarande många hängivna läsare som uppskattar sådana kvaliteter i hans böcker som maten och miljöerna. Vi ord

nade en utställning med K. W. Gullers bilder på kulturhuset i Stockholm och bland de 200 närvarande var det många ungdomar. ‘Läser ni Trenter? Det måste vara oerhört dammigt? frågade jag. Men nej då. Och en poptidning hade en artikel där Harry Friberg kallades 1940-talets kultfigur. Jag tycker om Trenters böcker både som stockholmsskildringar och som deckare, men de som är vana vid annat har kritiska synpunkter på honom. Professor Johan Asplund skrev om intrigerna hos Trenter och menade att Trenter är nåt så sällsynt som en född berättare. Jag läser ständigt om honom. Trenter är som en skrivande fotograf. K.W. Gullers berättade för mig att han brukade säga: ‘Ställ dig där och ta bilden.’ Han hade bildsinne. TV lyckades inte med Trenters miljöer, kanske för att de inte riktigt ser likadana ut i dag.”

“Vid sidan om Trenter tycker jag nog att H-K Rönblom är i särklass”, menar Bertil R. Widerberg. “Båda var journalister och jag hävdar att det går ett starkt journalistspår genom den svenska deckaren från Stieg Trenter till Liza Marklund. De berättar rakt och gör research ordentligt. Jag är också Simenon-fantast och läser om hans böcker. Alla deckarhjältar vill man inte vara god vän med, men Maigret skulle man vilja ha som en morbror om det händer nåt.”

Bertil R. Widerberg läser inte bara deckare. Han är allätare och håller minst lika mycket på med barnkultur.

“När jag startade Jury tvekade jag mellan att starta en deckartidskrift och en barntidskrift, men jag märkte då att det var många som höll på med barnkultur.”

Lektyr-novellerna

Men tillbaka till novellerna: “Jag hade inte läst Lektyr-novellerna sedan jag skrev dem och hade inte sparat dem. Jag tänkte först när Per Olaisen kom och ville ge ut dem att jag kanske blir hånad nu när jag ger ut Jury och försöker att hålla genren framme på något sätt, men så tänkte jag, att nej, nu är jag 75 år och det där är preskriberat och så skrev Johan Wopenka ett så snällt förord, så man blir alldeles rörd.”

“Jag jobbade en gång i tiden med sport och fritidsfiske – jag var chef för riksorganisationen. Jag tycker att när en sak är popular bland väldigt stora grupper av människor – två miljoner fritidsfiskare – och ingen tar det på allvar så fanns det anledning att jobba med det. Det gjorde jag i sjutton år. Sedan tyckte jag att deckargenren var illa sedd av bibliotek och andra fast folk läste deckare. Jag ville andra attityden. Lite grann har det väl lyckats. Deckaren har en form som man kan hålla väldigt mycket i. Man trodde inte att det gick att få vänstermänniskor att läsa deckare, men så kom Sjöwall-Wahlöö. Bibliotekarierna ville ju kasta ut deckaren från biblioteken för att det var borgerlig underhållning. Sjöwall-Wahlöö kom med vänsterkritik i deckarform.”

Bertil R. Widerberg har också synpunkter på deckarutgivningen i vår avlånga geografi.

“Det kommer ungefär 150 deckare om året i Sverige, av vilka knappt 50 är svenska och drygt 100 är översatta. Det är 20-30 för många översatta. Förlagen borde vara lite mer återhållsamma. De skulle välja det bästa. Det kommer för många översatte deckare, som ingen människa skulle sakna om de inte kom ut.

Mycket av deckarens dåliga rykte är att det kommer sa mycket halvdåligt som man översätter, tjocka luntor med skräp som inte heller når stora upplagor. Jag förstår inte att det lönar sig. På biblioteken kan man i allmänhet inget om deckare. De ska köpa in böcker som de tror speglar allmänhetens smak. Det är inte så lätt för dem att välja bland 150 böcker.”

Akademikertraditionen

Widerberg har också synpunkter på den akademiska världens syn på deckare:

“Det har varit en tradition på universiteten att det här är en genre som nästan inte finns. Legendariske kritikern Jan Broberg som skrivit mer om deckare än nån annan i Sverige var på väg en gång i sina studier att göra en avhandling om deckare, men handledaren avrådde honom. Annars hade Jan Broberg i dag suttit som professor och haft den har biten av kulturen.

Utomlands finns det människor som sysslar med deckare på akademisk nivå.

VILDE VILLE LÄSTE DECKARE

Vilhelm Moberg var sherlockian. Han berättade för Bertil R. Widerberg att deckare var viloläsning för honom. Moberg kunde inte läsa en tung roman när han höll på med sitt eget författarskap. Då läste han en deckare. Han läste Nicholas Blake, men tyckte de svenska deckarna var väldigt dåliga. H-K Rönblom tyckte han var bra. Bo Baldersson avskydde han. Några av Mobergs noveller som han skrev i småländsk tidning hade deckarinslag.

Jag begriper egentligen inte varför det är så fint att underhålla hus och bilar och annat men inte att underhålla människor. Man underhåller sitt hus, man underhåller sin båt, det är självklart och viktigt, men säger du ‘jag jobbar för att underhålla folk’, så är det inte lika viktigt.”

Bertil R. Widerberg har initierat flera deckarpriser och så här ser han på den verksamheten: “Vi instiftade Polonipriset för att uppmuntra kvinnor att skriva och nu instiftar vi ett nytt pris, Flintyxan. För jag tycker att historia och deckare har bra ihop. Olov Svedelid skulle mycket väl kunna skriva en historisk deckare. Jan Guillou skulle i stället för den här Arn kunna hitta på nån med ett yrke som gör att han kan lösa problem.

Det här gäller mest förlagen. Det är där som nålsögat sitter. Om förlagen får tag i en Liza Marklund som skriver historiskt och som säljer som fan kommer de att leta efter den sorten. Förlagen hade fått kvinnomanus förut, men i och med Polonipriset fick de dels in fler kvinnomanus, dels började de ta kvinnomanusen på allvar. På samma sätt tror jag att man kan få förlagen att intressera sig för historiska deckare.

Man kan dels få såna som redan kan skriva deckare att skriva historiskt, liksom en författare som Jean Bolinder som dessutom redan kan historia.

Vidare kan man få historiker som kan skriva och författa en spännande deckare om de känner att det är intressant och att det dessutom kan bli ekonomiskt intressant.”

Och som sagt var, nu har kommissarie Thorén kommit tillbaka.

­



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22