Kommer ljuset från Norge?

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-2, Artikel

Av JEAN BOLINDER
Det har blivit en uppsjö av kriminalromaner som handlar om seriemördare jagade av mer eller mindre luggslitna kriminalare. Jag ställer mig tveksam till dessa böcker – har de egentligen någon mening annat än att skänka spänning genom våld, spekulativa sexskildringar och stereotypt uppbyggd spänning? Jo, “mening” finns, där är att författaren ska bli rik på sin spekulation. Mycket av det som skrivs om kriminalgenren handlar om stora upplagor, mycket pengar och spekulativa filmningar. Som gammal i branschen tycker jag att allt det är sorgligt – deckargenren är alltför konstnärligt viktig, för att smutsas ner på det sätt som nu författare, förläggare, kritiker och massmedia nu ägnar sig åt.

På 70-talet inledde K Arne Blom och undertecknad ett korståg mot den tidens dåliga kriminalromaner och Skånska deckarsällskapet blev plattform för var kamp. De utsugande krafterna motarbetade oss på snart sagt alla sätt och numera tycks allt detta totalt glömt. 1981 skrev jag i “Janus” om “Månglarna i templet”. “Marknadskrafterna /…/ har vunnit. Den samhällsfrånvända högreståndsdeckaren har avlat en aggressiv våldspornografi som aldrig frågat varför? om något i samhället /…/. Det finns författare som framhärdar men hur länge kan man umgås med prostituerade utan att själv bli ett luder? /…/ Inställningen om deckaren som skräplitteratur kan bara ändras om deckarförfattarna själva visar att böckerna är bättre än så. /…/ Att underhålla är inte fult men att skapa underhållning för underhållningens egen skull och med hjälp av våld, sex och sadism är djupt omoraliskt! Det är en viktig distinktion!”

Hamburgare

“Det gäller att sälja efter samma principer som man säljer amerikanska hamburgare. Inga hembredda knäckemackor med kalvstek och ättiksgurka göre sig besvär

/—/ förläggare som tror att deckare är hamburgare att sälja till den icke kräsne, som tycker att manus ska tvättas så att de blir strömlinjeformade – sådana förläggare skadar bara genren. De är de sanna månglarna i templet.”

Mitt inlägg gjorde mig snabbt till persona non grata. Kolleger identifierade sig till min förvåning som de omnämnda “prostituerade” – kanske hade jag haft mera rätt än jag fattat? Kritikerna rasade och en av de mer berömda skällde ut mig för min “djävla artikel”. När jag bemötte honom med att det han sade inte stod i min essä fräste han att han “ta-mig-fan” inte besvärade sig med att läsa den “skit” jag skrev. I år, på ett litteraturvetenskapligt seminarium, stötte jag på denne kritiker och hälsade vänligt. Han besvarade inte min hälsning – vanlig hövlighet ska inte brukas mot den som bar sig så illa åt för nära tjugo (!) år sedan att han vågade diskutera genren! Tala om kulturjordmån!

Manifest

Nå, jag lät mig inte förtröttas i mina försök att sanera min genre. 1990 publicerade jag ett “Manifest om kriminalromanens moraliska kärna” i en rad nordiska tidningar och tidskrifter. Jag framhävde där att man om verkliga kriminalberättelser kan säga:

att de skildrar nattzonen av det mänskliga livet, det som inte är accepterat i samhälle och psyke att de inte förhåller sig likgiltiga till de uttryck för egoism, perversitet, girighet, hat, hämnd osv som skildras att de alltid i sin innersta natur har en moralisk kärna, tar ställning mot det som är ont och för det som är gott

I slutklämmen skrev jag att till genren kan inte räknas berättelser där “raffel för spänningens skull, våld som krydda och skändande av det mänskliga av lust är väsentliga och säljande inslag”.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22