Kommentarer till novellen OLALLA

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Artikel

DAST har haft förmånen att publicera artiklar och essäer av skribenter, som har sin egen syn på tillvaron, sin egen stil och som inte är anpassade efter modets nycker. Gösta Gillberg är en sådan skribent. En annan är Bo Stenfors, som här tar ett alldeles speciellt grepp på en novell av en av den anglosaxiska världens märkligare författare. Vem det är avslöjar Bo Stenfors först mot slutet.

Grips inte ni också ibland av en obetvinglig lust att skriva kommentarer i kanten, när ni läser någonting? Jag har gjort det nedan, när det gäller en novell som av författaren döpts till Olalla. Jag återkommer senare till författarens namn. Tills vidare vill jag berätta att en översättning av historien gjordes år 1917 av den finlandssvenske skalden Bertel Gripenberg (1878-1947), som senare bl.a. skrev dessa rader om finska vinterkriget:

”Det var att stå i fasans isblå luft,

ensamma, i förtvivlat glesa leder,

och kämpa bortom allt förnuft

för mänsklighetens heder”

– rader som i varje fall etsade sig in i mitt medvetande vid den tidpunkten.

Låt oss alltså börja med novellen, ja visst, o la la!, som fransosen säger. Jag citerar alltså ett och annat stycke ur Olalla och gör sedan mina kommentarer ”i marginalen”: Den manlige huvudpersonen berättelsens ”jag” – är en sårad engelsk officer som behöver återhämta sig och därför hyr sig ett rum på ett slott i Spaniens bergstrakter, där luften är särskilt hälsosam. Den spanska ägarinnan till slottet har två vuxna barn: sonen Filipe och dottern Olalla. Officeren installerar sig alltså i rummet:

Död för länge sedan

”Mina blickar föll på ett porträtt, som hängde på väggen. Det föreställde en ung dam. Att döma av dräkten och tavlans mogna färgton måste hon vara död för länge sedan, men att döma av det liv, som spelade i hennes hållning, hennes ögon och hennes anletsdrag, kunde tavlan ha varit en spegel som reflekterade bilden av levande liv. De röda flätorna vilade som en krans på hennes huvud; ögonen, som var av en gulskiftande brun färg, tycktes fasthålla mina med blicken och hennes ansikte, som hade tadellösa drag, fördunklades av ett grymt, olycksbådande och sensuellt uttryck. Försåtligt smög sig denna skönhets trollmakt in i mitt hjärta, fastän jag visste att detta att älska en sådan kvinna vore att döma sig själv till förfall och undergång. Hon blev hjältinnan i mången dröm, i vilken hennes ögon förledde mig till brott, som hon dock till fullo lämnade belöning för.” (Den unge officeren tycks vara ganska överspänt romantisk. Nå, han förirrar sig strax till Olallas rum, där han läser en knalagglig dikt som Olalla tydligen fått ihop:)

”… Nöjet tydde för mig solens glans.

Milde Jesus, ej ljuvligare fanns.

Sorgen visade med så tärd en hand,

Milde Jesus, på dig.”

(Märkligt att den drivne skalden Gripenberg kunnat översätta en vers från engelskan så knaggligt! Vi fortsätter:)

Tolkar in allt möjligt

”Jag stod på översta trappstaget när jag plötsligt mötte Olalla. Jag stannade – hennes älsklighet gick mig rakt till hjärtat. Hon stod i skuggan, men strålade som en juvel. De ögonblick vi sålunda stod ansikte mot ansikte var heliga ögonblick. Jag vet inte hur länge det dröjde innan jag vaknade ur förtrollningen och kunde med en hastig bugning skynda vidare. Hon rörde sig ej, hon följde mig endast med stora, törstande ögon.” (Hon tittade alltså nyfiket på den engelske officeren och han blev tydligen alldeles till sig och tolkade in allt möjligt i hennes – som han menade – ”törstande” blick. Vad inbillar han sig egentligen? Han är ju sinnesförvirrad!)

”Jag konstaterade likheten med porträttet i mitt rum, men också att denna avmålade dams skönhet överträffades av Olallas. I Olalla förenades allt som jag drömt om men aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kunna förekomma i verkligheten.”

(En vacker illustration till den gamla sanningen att mannen blir förälskad i vad han ser. Utan att ha bytt några ord med kvinnan på målningen – naturligt nog! Och inte heller med Olalla blir hjälten sanslöst förälskad i först den ena och sedan den andra av damerna. Vidare betraktar han på typiskt manligt sätt – den första kvinnan som lömsk och farlig, beredd att störta honom i fördärvet, och den andra som en Madonna, fylld av själsstyrka och överjordiskt ädla egenskaper. Nå, den svärmiska kärleken fortsätter:)

”Nästa dag fick jag inte se henne, och mitt hjärta värkte och mina ögon längtade efter åsynen av henne såsom man längtar efter dagens ljus. Dagen därpå möttes vi emellertid åter på samma plats. Våra blickar möttes. Jag ville tala till henne, jag ville dra henne till mig, men någonting ännu starkare höll mig tillbaka. Jag förmådde endast buga mig och gå vidare, under det att hon följde mig med sina härliga ögon.”

Han går bara förbi

Här har vi alltså en flicka, som förmodligen brinner av längtan att få prata med den spännande engelske officeren och kanske senare – när vänskapen djupnat – få anförtro honom sina små hemligheter och bekymmer – mycket ensam som hon är! och han går bara FÖRBI! Hon har ju i alla fall med blicken visat att hon är beredd att lyssna till vad han kan vilja säga. Vad håller honom tillbaka? Blyghet? Rädsla för att binda sig? Rädsla för att verkligheten inte skall kunna nå upp till hans uppjagade fantasis drömbilder? Hon måste verkligen tycka att hans beteende är tölpaktigt! Eller måhända flickan tycker att det är romantiskt? Den tyste, blyge mannen! Spänningen, romantiken, flirten. Avvaktan på det underbara ögonblick, då han faller på knä för henne och bekänner att han inte kan leva utan henne? Hjälten för i alla fall ett resonemang om kvinnan han mött:

Djup trekantig urringning

”Klänningen, försedd med en djup, trekantig urringning, smög sig graciöst omkring hennes smidiga kropp. Hon bar ett guldmynt, hängande i ett halsband i urringningen, där myntet vackert avtecknade sig mot den bruna hyn. Detta intygade att hon njöt av livet och sin egen skönhet. Men i hennes blick läste jag bottenlösa djup av dysterhet och lidelse, glimtar av poetiskt svärmeri, skuggor av förtvivlan och tankar som inte var av denna världen. Det var en härlig kropp, men innevånaren, själen som bodde däri, var mer än värdig denna boning.”

(Arma flicka, hur skall hon kunna leva upp till dessa hans romantiska föreställningar om henne? Men kvinnor brukar ju någorlunda passabelt kunna spela de roller, männen tilldelar dem. Hjälten kommer i alla fall fram till hur han vill ha det:)

”Skulle jag väl lämna denna oförlikneliga blomma att förvissna osedd bland dessa öde berg? Skulle jag väl avslå den furstliga skänk som hennes ögons vältaliga tystnad bjudit mig? Här fanns en själ i bojor – skulle jag inte bryta dem? Jag skakade all hänsyn ifrån mig. Jag svor att hon skulle bli min, om hon så vore själva Herodes dotter!”

(Hjälten har alltså beslutat sig för att gripa initiativet! Hur skall det månne gå till, då?)

”Jag vaknade den femte morgonen, fast besluten att överföra min kärlek från drömmens rike till verkligheten. Men då jag återsåg henne, stormade lidelsen över mig med en sådan kraft att den förlamade mina tankar, orden stelnade på mina läppar och jag drogs mot min vilja allt närmare henne, liksom den av svindel gripne oemotståndligt dras mot avgrundens brant. Hon tog ett par steg tillbaka, men tog inte sina ögon från mina.” (Nej, hon måste verkligen ha undrat: Vad i helsicke vill karlen?) ”Slutligen, då jag nästan vidrörde henne, stannade jag. Min tunga nekade att göra tjänst – jag kunde inte få fram ett enda ord. Men så lyckades jag med en ytterlig viljeansträngning slita mig lös, och med en känsla av plötslig bitterhet och besvikelse vände jag mig om och rusade bort utan ett ord.”

Initiativ måste till

(Nå, i detta läge förstår en klok kvinna att det är hon, som måste ta initiativet om det skall bli något av, under det att mannen som vanligt skyller allting på kvinnan under krystade motiveringar. Han veklagar alltså:) ”Vilken sällsam förtrollning hade väl bundit min tunga? Och varför var hon lika stum som jag? Vad henne angick var saken nära nog skrämmande. Hon kände mig endast till utseendet och visste för övrigt absolut ingenting om mig. Hon drogs till mig som den fallande stenen dras mot marken; tyngdlagen tvingade henne ofrivilligt i mina armar. Men det var inte på detta sätt jag önskade bli älskad!”

(Just det, mannen blir förälskad i vad han ser och kvinnan i vad hon hör. Och vems är felet att hon ingenting vet om den engelske officeren? Vet han så mycket mer om henne, för resten? Äsch, han måste ju börja prata med henne! Nå, lugn, lugn. Nu tar Olalla initiativet:)

”Jag satt på en sten vid en enslig floddal och plötsligt såg jag Olalla komma rakt mot mig. Jag steg upp och inväntade henne. Hon syntes mig lik en uppenbarelse av eld och liv och luftig lätthet – likväl gick hon långsamt med ögonen nedslagna och när hon stod nära mig, talade hon utan att lyfta blicken. Rösten var ungdomlig med en gyllene altklang mot en dovare bakgrund. Det var en stämma som röjde något av hennes själ och gick mig till hjärtat, men hennes ord störtade mig i förtvivlan, ty hon sade: Ni skall resa redan i dag!”

Överraskad hjälte

(Olallas uppmaning överraskar vår hjälte. Givetvis protesterar han. En man utgår ifrån att en kvinna alltid är beredd att följa honom precis vart som helst, bara han vinkar med lillfingret. Så enkelt är det emellertid sällan. En kvinna har vänskapsband, känslor för de sina, plikter som inte är så lätt avbördade eller ens lätta att definiera. Så här fortsätter det hela emellertid:)

”Hennes ord löste min tungas band. Jag sade henne att tanken på henne utgjorde mitt hela liv, att jag drömde blott om henne, att jag med glädje skulle avsvära mig mitt land, mitt språk och mina vänner för att ta leva med henne. All min kärleks glöd lågade i dessa ord. Om vi av ett kärlekens under drogs mot varandra innan vi växlat ett enda ord, bevisade inte detta att vi var skapade för varandra av evighet och att våra själar var förenade av Gud?”

(Den unge mannen drog alltså igenom detta orealistiska nonsens som sinnesförvirrat bryter fram över en förälskad mans läppar och som en kvinna i och för sig gärna lyssnar till, eftersom hans tal bär vittne om hennes oemotståndliga makt över åtminstone denna mansperson. Dock håller en kvinna som regel huvudet kallt även i en sådan situation. Även om hon lyssnade, försöker alltså Olalla strax tala förnuft med honom, samtidigt som hennes handlingar dock visar på något annat:)

”Ni måste resa! upprepade hon, samtidigt som hon kastade sig i min famn.

Bergen tycktes vackla omkring oss och jorden svikta under våra fötter. I nästa sekund hade hon emellertid stött mig tillbaka och slitit sig ur mina armar. Olalla flydde, snabb som en hind, mellan träden.”

(Undra på att den arme mannen blir förvirrad:) ”Hon ville skicka bort mig? Men kom då jag öppnade min famn för henne! Resa? Nej, aldrig, min Olalla! Allt det vilda, våldsamma i min kärlek stod i en hemlighetsfull samklang med naturen omkring mig. Olalla! Beröringen med henne hade inom mig väckt upp och förnyat sambandet med den vilda naturen och bragt min själ i en svallning, som kulturen eljest utplånar. Liksom i extas hatade, tillbad och dyrkade jag henne. Hon tycktes mig vara föreningslänken mellan naturen och Gud någonting brutalt och ändock gudomligt, en förening mellan alla jordens obundna krafter och den högsta oskuld.”

Madonna – och jordnära

(Nu börjar den unge officeren röra till det ordentligt i sitt känslorus. Stackars Olalla blir inte bara Madonnan, plötsligt är hon även den jordnära kvinnan, som drar honom nedåt med sina – helt naturliga – lustar. Senare tiders vetenskap har visat att samma centra i hjärnan är säte för kärlek och hat. Människor har emellertid i alla tider vetat att skillnaden mellan kärlek och hat är hårfin. Kärlekens motsats är likgiltighet, inte hat. Kanske är det därför inte så underligt att hjälten samtidigt dyrkar och hatar Olalla. Hon skickar emellertid nu ett brev till honom, där hon ber honom resa:)

”Bedövad stirrade jag på skriften. Det tomrum som öppnades i mitt liv förfärade mig som ett fysiskt tomrum. Det var inte bara mitt hjärta, inte blott min lycka som stod på spel, det var hela mitt liv. Jag kunde inte bära att förlora Olalla.”

Äntligen lite handling!

(Nu kastar författaren i alla fall in litet handling i det hela. Den engelske officeren skär sig i handen. Blod flyter, varpå Olallas mor – mest lik en varginna – biter, vild av blodlukten, i hans hand ända in till benet och fortsätter att attackera honom tills Felipe och Olalla drar undan henne med våld. Olalla förbinder hans hand och lägger den mot sitt bröst och ömkar sig över den med duvkuttrande ljud:)

”Olalla uttalade inga ord men det var oändligt ömma, oändligt rörande ljud, mycket skönare än ord, men var väl deras skönhet av riktigt mänskligt slag? Den fasa, som vaknat inom mig, denna misstanke mot Olalla, medvetenheten om en sällsam ådra av vilddjursinstinkter, som tycktes löpa genom hennes familj och även spela en roll i uppkomsten och utvecklingen av vår kärlek – allt detta kunde, även om det förskräckte, bedrövade och sårade mig, ändå inte bryta min förtrollning. Jag låg, matt av blodförlusten, och insöp med blicken som i ett rus Olallas skönhet. Hennes ögon uttryckte endast en oföränderlig godhet och mildhet. Jag betraktade hennes fulländat sköna anletsdrag och den lika fulländade gestalten, som skymtade genom hennes klädesplagg. Att ligga så, dödligt trött och svag, försjunken i ett oavbrutet betraktande av sin älskade, var ägnat att återuppväcka kärleken efter vilken besvikelse eller missräkning som helst.”

Ett gyllene tillfälle

(Och nu får Olalla äntligen sitt gyllene tillfälle att prata med mannen, vilket hon givetvis utnyttjar:) ”Res bort, men glöm mig inte! uppmanade Olalla. Min kropp erkänner er som sin härskare. Den älskar er men gör min själ det? Jag vågar inte ställa frågan! Mina förfäder tillhörde en av Spaniens främsta ätter. De var kloka och mäktiga, men ättens förstånd föll i sömn under det att deras passioner vaknade i utbrott, starka och vilda som stormbyarna bland bergen. De skänkte fortfarande skönhet i arv men däremot inte det vägledande förnuftet eller det mänskliga hjärtat. Är det mig ni älskar? Eller är det ätten, från vilken jag stammar? Jag är en återupprepning av deras drag och egenskaper. Har ni inte sett porträttet över er säng? Hon på porträttet är död sedan länge. Hon levde i ondska. Hon hade samma händer, samma ögon, samma hår som jag. Det är ätten som är urgammal och ändock alltid ung. Den bär sitt eviga öde i sitt inre. Liksom vågorna i havet, följer på dess yta individ efter individ. Individerna är intet, de saknar egen vilja. Själen tillhör ätten, individen har ingen. Jag kan se vad vår ätt förlorat. Skall jag upprepa och fortsätta förbannelsen? Skall jag bemanna denna dömda farkost med nya individer? Nej! Mitt löfte är givet, mitt ord står fast. Detta släkte skall dö ut och försvinna. Tänk på mig som någon som älskade er, men hatade allt vad hon representerade så djupt att hon hatade även sin svaghet för er! Tänk på mig såsom på någon, som inte har något kärare hopp än att glömma er, och inte någon större fruktan än att bli glömd av er!”

Kärlekssagan slut – hemresa

(Så slutar alltså kärlekssagan, och den engelske officeren måste ensam anträda resan åter till England. Men ännu en gång skulle han komma att möta Olalla. Detta sker ett stycke från slottet, dit Olalla gått för att bedja inför en av de många Kristus-bilder, som finns uppsatta litet varstans utefter vägarna i Spanien:)

”Turvis betraktade jag den bedjande och föremålet för hennes andakt: den unga, livfulla bedjerskan och gudabildens förvridna drag, målade sår och utstående revben. Tystnaden bröts endast av det avlägsna skriet från ett par stora rovfåglar, som kretsade högt över bergstopparna. Olalla reste sig emellertid till sist upp, kastade slöjan tillbaka från sitt bleka och sorgsna ansikte och vände sig mot mig. Jag trodde ni hade rest, sade hon. Det är det enda ni kan göra för mig – det enda jag någonsin begärt av er. Olalla, sade jag. Jag reser i dag, men jag vill inte resa ensam!

Med ena handen stödde Olalla sig mot krucifixets fundament. Jag står med handen på korset, sade hon. Betrakta honom där uppe: sorgernas man. Alla är vi syndens arvingar. Alla måste vi lida och ansvara för ett förflutet som vi själva inte bär skulden för. Alla bär vi en gudomlig gnista inom oss. Vi måste tåla och lida. Låt mig vandra min väg. Jag skall på detta sätt ändå vara mindre ensam, ty han som är alla bedrövades vän skall också vara min. Sålunda blir jag lycklig, sedan jag sagt farväl till denna världens lycka och utvalt sorgen för egen del.

Blick mot den korsfärste

Jag blickade upp mot den korsfäste. Hans ansikte såg ner på mig med ett dystert och smärtbundet uttryck, men glorian erinrade mig om att offerdöden var frivillig. Som sinnebilden av en ädel och sorglig sanning stod gudabilden där, påminnande de vägfarande om att lusten inte är ett mål utan en oväsentlig tillfällighet och att smärtan är alla ädla själars arvedel – att det är vår plikt att lida allt och göra det rätta så gott vi förstår.

Jag vände mig om och gick nedför sluttningen. Då jag såg mig tillbaka en sista gång innan skogen skymde utsikten, såg jag hur Olalla fortfarande stod lutad mot den korsfästes bild.”

Flickor är inga blommor att plocka

Ofta tror männen – liksom hjälten i denna berättelse – att en intagande flicka är som en blomma som växer vid kanten av landsvägen, där männen marscherar framåt mot rykte och ära. De tror att det bara är att böja sig ner och plocka upp blomman och sätta den i knapphålet som en prydnad. Men det är inte en blomma de möter, det är en människa, utrustad med ett lika rikt själsliv som de själva besitter, en varelse med en bestämd världsbild och bestämda ideal. Så växer denna skildring av vår hjälte och Olalla ut till att bli en allmängiltig skildring av mötet mellan man och kvinna, där två starka personligheter möts.

Så slutar alltså novellen, vilken översattes av den finlandssvenske poeten Bertel Gripenberg. Författaren var, kan jag nu berätta, den skotske Robert Louis Stevenson, som Gripenberg beundrade oerhört för dennes vidsyn och stora djup och grundliga kunskap om ”naturvarelsernas psykologi”. Gripenberg fann i Stevenson en själsfrände, som stärkte och sporrade hans mod under en enslig och svår period.

Robert Louis Stevenson föddes 13 november 1850 i Edinburgh. Hans mest kända verk är Treasure Island 1883 (Skattkammarön). Denna berättelse publicerades först i form av en följetong i en tidning för ungdomar, ”Young Folks”, men uppskattades då inte särskilt mycket. När den kom ut i bokform blev den däremot en dundrande succé. År 1886 skrev han tre noveller – Markheim, Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde och The Body Snatcher. Det som gjorde dessa berättelser minnesvärda och uppskattade var emellertid inte enbart den otyglade fantasien och den moraliska tonen i dem utan även att språket var så enastående klart och poetiskt. Stevenson strök varje ord som var onödigt för förståelsen och sökte ständigt avvinna språket nya kvaliteter. Novellen Markheim som är en sorts spökhistoria – återfinns i engelska läseböcker på grund av det goda engelska språket i berättelsen.

Läsare av fantasy känner säkert också till Stevensons berättelse om anden i flaskan (The Imp in the Bottle 1893). Stevenson skrev även många essäer, reseskildringar, skådespel och dikter.

Stevenson hade emellertid en lungsjukdom som förföljde honom hela livet.

Han bosatte sig dock på en ö i Söderhavet, där klimatet gjorde att han kunde hålla sjukdomen hjälpligt i schack.

Han avled den 3 december 1894 på Samoa – endast 44 år gammal.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22