Klas Lithner in memoriam

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

Det är intressant hur man minns – somt suddigt och somt tydligt som på ett vältaget fotografi. Så minns jag en dag ännu några årtionden sedan när jag var ute på en deckarresa – kanske var det i samband med Världskongressen i Stockholm 1981 eller också rörde det ett vanligt möte i Svenska Deckarakademin. Nåväl – jag skulle besöka en akademiledamot och hamnade i timslång tågbytesväntan på en gudsförgäten station någonstans i Södermanland – jag har för mig att det var Åkers styckebruk. Med mig var en författarkollega och en ny bekantskap, en Klas Lithner, som var åklagare och även han ledamot av Akademin. Det som kunde blivit ett par olidliga timmar blev ett minnesvärt ögonblick tack vare Klas Lithner. Den mannen kunde berätta! Sävligt och omständligt malde han sig fram i historierna medan pekfingret markerade den långsamma takten. Som lyssnare satt man hela tiden på helspänn, ivrig att inte missa ett ord. Det var lätt att tänka sig vilken uppmärksamhet han fick när han talade i rättssalen.
Tiden gick och Klas Lithner blev en mycket god kamrat i Deckarakademin och Skånska Deckarsällskapet. För mig representerade han den omutliga hederligheten som inte gjorde avkall på något, när det gällde att vara ärlig. Han skrev genomforskade artiklar i facktryck av olika slag. Där kunde han med en arkeologs noggrannhet plocka ihop skärvor av glömda människoöden. I Vetenskapssocietetens i Lund årsbok 1994 berättade han t ex om det mystiska sambandet mellan Herved Trolle som den 4 dec 1895 tog livet av sig med en morfininjektion på Hotell Horn (senare Savoy) i Malmö och ”den litteräre mejeristen” Börje Norling som året innan sköt sig på Hotell Kongen av Sverige i Köpenhamn. Och om den engelsman som var förebild för den litteräre figuren Grönmantel och som vida överträffade den diktade personen vad gällde äventyrligt liv.
Klas Lithner recenserade deckare i Skånska Dagbladet fram till årsskiftet, då han kände sig för trött för att fortsätta. Hans noggranna genomgång av böckerna var outstanding och hans kunskap om polisrutin oerhörd. Dessutom höll han tummen i ögat på slarviga och okunniga översättare. Författare han kände, som t ex undertecknad, recenserade han inte eftersom han ansåg sig ha ”delikatessjäv” .
Han var en mycket god vän Klas och man kan gott betona ordet ”god”. En vän till mig skulle vittna i ett bagatellmål och greps av svår ångest inför denna ovana situation. Jag ringde Klas som förklarade vad som skulle ske. Sade Klas något visste man att det var på det viset. Därför blev hans hjälp verkligt lugnande för min orolige vän. Och sådan var han Klas, en orubblig klippa i livets brusande ström. En vän av det slag som min far beskrev genom att säga: “Han är en sådan man kan hålla i handen när man dör.” Men nu är Klas borta och livet känns otryggare.

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22