Kjell Eriksson: Lämnade trädgårdens blommor för att skriva kriminalromaner

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Artikel

Kjell Eriksson umgicks med sina favoritblommor rosorna på handelsträdgården i Uppsala i styvt 30 år och medan han rensade bort ogräs började han fundera ut ruskiga kriminella intriger. Inte för att begå brott utan för att skriva romaner om dem.

1999 var funderandet slut och första boken ute. Den hette Den upplysta stigen och likt de övriga kriminalromanerna (Jorden må rämna, 2000, Stenkistan, 2001, Prinsessan av Burundi, 2002, Nattskärran, 2003, Nattens grymma stjärnor, 2004 och Mannen från bergen 2005) kom den ut på förlaget Ordfront och utspelade sig i Erikssons hemstad Uppsala där han föddes på östra sidan om Fyrisån, men, likt de övriga, med folk från olika länder ock kulturer som spelpjäser.

Hans polis är en kvinna – Ann Lindell som i en av böckerna beskriver sig själv ”som en vanlig tjej som råkat bli polis, som andra råkar bli kockar, trädgårdsmästare eller busschaufförer. Jag vill ha rättvisa, så enkelt är det”. Hon är ensamstående mor, med en sådans bekymmer och glädjeämnen, utan romanpolisers vanliga drifter att avlyssna opera eller sukta efter viner av sällsynt årgång. När det kör ihop sig på jobbet – och det gör det ibland – nöjer hon sig med att beställa en kaffe latte på det gamla fiket Savoy.

Han arbetar gärna med strama motbilder och penetrerar främlingskap. För att vara kriminalförfattare gör han väldigt lite research om polisproceduren. Det fick räcka med några timmars snack med poliserna i fikarummet på polishuset.

Ändå har det gått bra. Den upplysta stigen belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris och Prinsessan av Burundi utsågs av samma församling till bästa svenska deckare 2002.

Han föddes i Uppsalas traditionella arbetarkvarter 1953. Som författare debuterade han 1981 i tidningen Lantarbetaren. Första boken kom 1993, hette Knäppgöken och var en berättelse om en ung anläggningsarbetare i förändringens 80-tal. Frihetsgrisen som kom två år senare handlar om pensionären som fruktlöst försöker stoppa bygget av en golfbana.

1995 kom också reportageboken Efter statarna en ny tid. Då hade det gått 50 år sedan statarsystemet avskaffades.

– Jag reste tillsammans med en fotograf, och träffade dagens jordproletärer, säger han. Fortfarande skriver jag ur ett arbetarperspektiv. Jag vet ju hur det är att vara arbetslös, jag vet hur tunga jobb sliter på kroppen och jag vet hur det känns när pengarna börjar tryta.

Ibland längtar han tillbaka till arbetet med trädgårdar, men det går över när han tänker på de stenmurar som måste resas och allt arbete som ligger bakom rosor som frodas.

Då skriver han hellre – och gör det på sitt vis. Kjell Eriksson har alltid tänkt ut hur boken ska börja, men ibland kan slutet bli en ren överraskning även för författaren. Han vill inte följa en fastställd plan utan menar att deckaren blir mer levande om den föds ur spontanitet.

– När jag skrev Den upplysta stigen dröjde det ända till sista kapitlet innan jag själv visste vem mördaren var.

 

 

Kjell Erikssons böcker:

Knäppgöken, roman 1993

Frihetsgrisen, roman 1995

Efter statarna en ny tid, reportagebok 1995

Den upplysta stigen, 1999

Jorden må rämna, 2000

Stenkistan, 2001

Prinsessan av Burundi, 2002 (Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman 2002)

Nattskärran, 2003

Nattens grymma stjärnor, 2004

Mannen från bergen, 2005



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22