Kjell E. Genberg som memoskrivare: Sämste gitarristen och smugglaren som blev ”Sveriges meste författare”

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Artikel

Av Ahrvid Engholm

Ur min skottvinkel är det fyndiga namnet på självbiografin från Sveriges meste författare: Kjell E. Genberg. Det är något särskilt med författarmemoarer.

Vanliga memoarer är av folk som inte kan skriva och handlar om hur de inte skrivit. Författares memoarer är av folk som kan skriva och handlar, till stor del, om hur de skriver.

Jag kan erinra om Isaac Asimov, som fick ur sig inte mindre än tre oerhört tjocka självbiografier, och så där 500 övriga böcker. Trots att man kan tycka det är litet magert, med böcker om en person som sitter instängd hela dagarna och bara skriver, blev de böckerna faktiskt rätt intressanta – det beror på att Asimov har humor, självironi, hästminne och naturlig skrivbegåvning.

Kjell E. Genberg har vid detta lag nog ännu inte hunnit upp i ens 250 böcker (vad ynkligt när man i år firar 40-årsjubileum som författare!) men i genbe…gäld har han haft oerhört mycket annat liv än blott författeri att redovisa.

Här är bara något han sysslat med: smuggelgodsaffärer i ungdomen, liftande till efterkrigets Tyskland och Paris som 15-åring(!), radskrivande åt lokalpressen (senare lokalredaktör), sjömannaskap med ett flertal utlandsresor, lumpen som flottist, mudderverksarbete, zooaffärföreståndare, spelande i flera band (som ”södra Norrlands sämste gitarrist”), glasförsäljare, manager åt band, redaktörskap för poptidningar, dito för andra tidningar (bland annat de där helgtidningarna med gamla nyheter, om ni minns), organisationsliv (till exempel Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm), skrivande av porrnoveller/böcker/filmmanus, TV-översättande, förläggare (ägare av DAST Magazine) och då har jag säkert glömt en del.

Författandet en parentes

Det räcker och blir över! Hans vanliga romanförfattande framstår närmast som en parentes. Kjell Genberg verkar vara råmodellen för det personliga entreprenörskapet. Samlas räkningarna hittar han på något. Hans första business var nog att bygga en skioptikonvisare och cykla runt och berätta äventyrshistorier till ljusbilder, med ett par tioöringar i inträde.

Jag har känt Kjell i kanske halvdussinet år (sammanförd via Bertil Falk, när han var chefredaktör för DAST Magazine),men då främst från den bokliga och litterära sidan.

För mig är han deckarförfattare. I en tidigare inkarnation var han westernförfattare, och skapare av den till USA utvandrade hjälten Ben Hogan.

Han har dock ibland berättat om sitt vilda rockmanagerliv på 60-talet, och mina ögon har liknat tefat. Vad? Träffade du Jimi Hendrix? Pågick de där sprit- och sexorgierna i villan i flera dagar! Du vaknade under ett bord och fick idén till din första bok för i år 40 år sedan? Men hur gjorde ni kuppen mot Tio-i-topp? Och så vidare.

Mer detaljer om detta, och mycket annat, finns i Ur min skottvinkel. Det är en väldigt kul bok! Han har levt ett rikt liv, hr Genberg.

Äventyr och anekdoter

Boken är full av hålligång, äventyr, anekdoter, resor, och även en del självutlämnande grejor: tidiga sexerfarenheter, ungdomens svartabörsaffärer, aningen knark (men det var aldrig Kjells grej – bara någon enstaka gång som när han tog amfetamin för att en natt orka köra musikprylar från norra till södra Finland), dumheter som när han slog en recensent på käften, sjukdom och sjukhus, och litet annat. Man får en känsla av att författaren är sann och ärlig när även sådant inkluderas.

Jag är särskilt imponerad över hans grundliga genomgång av det förtonåriga livet. Att han minns allt detta! Dock måste jag påpeka att hans skoltidning – som för övrigt fick honom relegerad, då den skrev vanvördigt om lärarna – inte rimligen kan ha hektograferats, eftersom han samtidigt sade att han vevade fram den. En hektograf vevas inte: det är manuellt flattryck som sköts med papperspåläggning.

Det var nog sprit- eller vanlig stencil.

Kulturhistorisk räckvidd

Skildringarna från det tidiga 50-talets Hudiksvall har inte oäven kulturhistorisk räckvidd. Vi får veta allt om kafékulturen och ungdomslivet i en liten norrländsk stad mitt i en brytningstid.

Sjömansäventyren är också intressanta (vi får lämna öppet om det var Elvis Presley han såg i Amerika) men skojigast är nog kapitlen som rör rockbranschen. Här får vi insidesbilder av den svenska musikbranschens första gyllene år på 60-talet. Genberg var manager för minst ett par band, allmän PR-Nisse, delvis producent och sedan rocktidningsredaktör. Han hade oerhörd energi och brukade bo på soffan på små kontor för diverse musikföretag (bl.a. för att det var svårt att få lägenhet i Stockholm, dit han flyttat från Hudiksvall). Det var fullt hålligång.

Hur man riggade Tio-i-topp? Jo, det skulle vara hemliga inspelningsplatser där omröstningen skedde. Tog man reda på var kunde man innan lägga bombmattor av spelningar, affischer, pressreleaser m.m. just där. Och platsen fick man veta genom att muta Sveriges Radios växeltjejer med att lova dem träffar med popstjärnor.

Redan den som är intresserad av rockhistoria har en del intressant att hämta i boken.

Polisanmälningar och utpressning

Jag kan inte undgå en anekdot: På 60-talet skulle ”raggarfarsan” Olof Möller (som Kjell felaktigt stavar ”Olaf”) starta Sveriges Populärmusikers Riksförbund. Många band ville inte alls veta av detta vansinnesprojekt. Möller höll på med polisanmälningar och närmast utpressning och en massa dumheter. Kjell och kompisar hade ett längre möte på Möllers kontor och det uppstod verkligen ”bad blood”. Projektet kraschade rätt snart. Möllers företag kånkade, folk förlorade en massa pengar och allt blev en djäkla röra.

Kjell undrar vad som sedan hände med Möller? Jo, han blev författare – den arketypiske kioskförfattaren som skrev ett par riktigt usla sf-kioskpocketserier (främst Xl2-serien). Jag träffade själv Olof Möller på Spacecon 80 och intervjuade honom. Det var en riktigt udda typ, som dessutom tog sig själv på enormt gravallvar.

Kritiker fick på käften

Jag kan inte undgå en annan anekdot. Litteraturkritikern Göran Bengtson (som även gjort annat, bl.a. varit inköpsansvarig på svt och var den som stoppade Star Trek) hade tydligen en vendetta med Kjell Genberg. Han skrev alltid ned dennes böcker – konsekvent och ibland riktigt elakt. Bägge råkade träffas på en förlagsfest varvid Bengtson under hela kvällen rackade ned på Genberg. Det var tydligen en kraftig verbal offensiv, som Bengtson inte heller uppvisade tecken på att avbryta. Till slut, på väg ut från festen, brast det för Kjell och han slog Göran på käften. (förmodligen inte så där överdrivet hårt, för det sägs inget om rättsliga efterspel.)

Jag har träffat Göran Bengtson också. Han verkar civiliserad. Det onda blodet dem emellan får nog tillskrivas total kemisk inkompatibilitet: när bränsle och oxiderare möts exploderar det bara.

Det Bengtson och kanske en del andra anfört är att Kjell Genberg skulle vara en billig dussinförfattare som inte kan skriva. I så fall skulle väl inte heller Asimov ha kunnat skriva (han åstadkom dubbelt så många böcker) – men det kan han. I så fall skulle väl halva deckarkåren inte kunna skriva – här får jag reservera mitt omdöme till ett senare tillfälle. (Jag måste lusläsa Sturgeons Lag först.)

Sugs in i läsningen

Jag kan bara säga att Ur min skottvinkel suger… suger in en i läsningen som en tromb! Man börjar läsa och när man tagit nästa andetag har det gått tio sidor. Han skriver rappt, engagerat, lättflytande, detaljrikt och, slår det mig, roligt. Man gapskrattar åt många formuleringar.

Exempel: Kjell Genberg var snabb med att bli med dator, men en tidig sådan som var så usel att ”den kunde jag inte använda då den knappt var kompatibel med sig själv”.

Ekonomi à la Genberg: ”Jag har aldrig riktigt lyckats begripa hur en lågkonjunktur fungerar. Det tycks emellertid vara så att plötsligt försvinner alla pengar och ingen vet var de tagit vägen. Sen rättar det till sig när det blir högkonjunktur igen – pengarna återkommer och inget vet var de varit.”

Om den alltför trendkänsliga kritikerkåren: ”Ibland har jag funderat på att köpa mig en kritiker och sätta på taknocken för att hålla koll på vart vinden blåser.”

Om hur svenska myndigheter kallade popband till militärtjänst för att ta kål på dem: ”Sverige behövde skyddas från alla otäcka makter och de långhåriga skulle kanske skrämma dem.”

Ur min skottvinkel är intensiv, faktarik, underhållande, välskriven och självfallet läsvärd. Det finns gott om illustrationer, en tättryckt bibliografi och ett personregister på 4,5 sidor (många namn droppas, hr Genberg har träffat ”alla”).

Skrivit i alla genrer

Det borde bildas ett Kjell Genberg-sällskap, ungefär som en rad andra författare fått sina fanklubbar. För det här är en kille som varit med om det mesta, skrivit inom alla genrer, sysslat med kultur i rik och bred mening (även inom musik och tidningspress) och som är mycket intressantare än någon stropp som sitter och skriver akademiska avhandlingar eller självupptagen poesi.

Kjell Genberg gav för ett par år sedan också ut En brödskrivares råd till blivande författare. Den innehåller en del biografiska detaljer, men i övrigt hans råd om skrivande. Den är också riktigt bra och kompletterar ovanstående bok på så vis att Ur min skottvinkel har rätt litet om Kjells skrivarvardag, vanor, skrivartips med mera – vilket alltså finns i brödskrivarens råd.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22