Kjell E. Genberg: Sista tiden med hårt arbete nästa år väntar pensionen

Mar 13th, 2010 | By | Category: 2004-4, Artikel

Av Ewa Wiklander

Författaren Kjell E. Genberg, född i Hälsingland men nu bosatt i Stockholm, säger sig vara inne på sista varvet när det gäller att arbeta. Redan i januari nästa år blir han pensionär.

Han har skrivit en hel del böcker vid det här laget.

– Men jag är inte värst, säger han med det sneda leende som kommer sig av en gammal ansiktsförlamning. I augusti skrev Elin Bäckström i DN att 76-årige Stig Claesson, Slas, just gett ut sin 81:a bok och därmed är den svenske författare som skrivit flest böcker. Jag bugar inför rekordhållaren.*

När DAST påpekar att han inte alltid fått så överväldigande recensioner kommer leendet tillbaka.

– Det vore konstigt om allt i min produktion skulle ha orsakat jubel. Du känner till det där talesättet om baken och smaken. Jag har fått läsa att jag både är ett geni och att jag är rejält usel. Då får man ta till genomsnittet. Alltså är jag skaplig, Men när man är van vid att få recensioner förminskas de till ett slags missljud i bakgrunden.

I höstas kom under hans eget namn den näst sista romanen i serien Enheten – Kommando 2010 – och sjätte romanen i Göteborgssviten om människorna kring kommissarie Nyman – Tornet – som utges under pseudonymen Christian Aage. Dessutom en faktabok späckad med anekdoter kallad Maffian – från födelse till fall.

Kommer verkligen pensionärslivet en bart att inskränka sig till enklare rörelser i gungstolen?

Uppslag att begrunda

– Det är inte säkert, svarar han. Jag har alltid skrivit för att det varit så svårt att låta bli. Men med pensionen som stadig inkomst slipper jag kanske allt brödskrivande. Det ger mig chansen att åstadkomma det jag verkligen vill skriva. Jag har ett par uppslag som är värda att begrunda.

I Hälsingland började Genberg arbeta, fast det var länge sedan. Som 14-åring i mitten av 50-talet på tidningar i Hudiksvall och Söderhamn och i början av 1960-talet blev han lokalredaktör för Hälsinge Kuriren i Ljusdal, men det dröjde inte länge innan han träffade det uppåtsträvande popbandet The Panthers från Tallåsen och blev deras manager.

– I början var det knepigt. Jag levde på rå lök och kranvatten, men efter ett tag blev kvartetten ganska berömd, spelade in skivor och turnerade runt hela Norden. Då ändrade jag diet.

Genberg hamnade i Stockholm som manager åt andra grupper och blev småningom chefredaktör för ett par musiktidningar.

Björn Skifs orsak till författandet

– Skrivit har jag gjort under den del av mitt liv som jag kan minnas. Att det till sist blev som underhållningsförfattare beror nog mest på allt orgelbärande när jag jobbade med sångaren och hammondspelaren Björn Skifs. Ryggen tog stryk och jag kunde inte göra sånt som i Hälsingland räknades som hederligt arbete – att hugga i skogen eller gräva diken – så jag satte igång att skriva böcker.

Det var Genberg som i början av 70-talet skapade den bästsäljande vilda västernhjälten Ben Hogan. Sedan dess har han skrivit massor av deckare, ungdomsböcker och historiska romaner, gärna faktaromaner om gamla brott och dess följder. I fjol kom Männen från Finnmarken som handlade om den gamle mördaren Gardist-Kalle och hans styvson som också anklagades för mord i Grangärde finnmarker. Nästa år kommer en om den stackars krympling från Alfta som blev den siste att halshuggas i Norrland 1893.

The Panthers – splittrade sedan många år – gör revivalspelningar med något decenniums mellanrum. I våras spelade de offentligt tillsammans med Hep Stars i Bollnäs Folkets Hus.

En tidsmaskin

– Jag lyckades få håret att växa till sig och kunde åka dit för att lyssna på dem, säger Kjell E. Genberg. Det var en märklig känsla, ett slags tidsmaskin. Jag slutade i popsvängen 1969. Proggen började ta över och då blev det fult att vara manager eller PR-gubbe.

I stället började han översätta kioskwesterns till svenska åt B. Wahlströms Förlag.

– Jag tyckte att jag var rätt hyfsad på engelska, så jag borde ju vara som klippt och skuren för jobbet. Men de första böckerna jag fick översätta var skrivna på norska.

Efter ett par år som lågavlönad översättare tog Genberg steget till att skriva böckerna själv.

– Jag insåg att man skulle tjäna mer stålar om man gjorde hela jobbet själv, så jag skapade min egen westernserie av rent vinstintresse. Jag kallade hjälten för Kid Hill och presenterade honom för B. Wahlströms, men fick nobben.

Krav för utgivning

Williams Förlag nappade, men de hade två krav: Byt namn på hjälten till Ben Hogan (efter ett golfproffs i USA) och skriv dessutom böcker i serien ”Sexy Western” som initierats norrmannen Kjell Hallbing.

– Hallbing avled förresten nyligen. De första sex böckerna om Sveriges mesta westernhjälte gick ganska spårlöst förbi. De hade helt enkelt inte blivit upptäckta av den stora massan kioskbokskonnässörer. Men sen kom den berömda ketchupeffekten. Upplagorna steg i rasande fart och böckerna om Ben Hogan såldes i mellan 35.000 och 45.000 exemplar per titel.

Kjell E. Genberg hade kontrakt på en ny bok var fjärde vecka så han hade fullt upp vid skrivmaskinen. Som tur var lyckades han lägga över Sexy Western-jobbet på Bengt-Åke Cras efter tolv pliktböcker åt förlaget.

Fler och fler böcker

Pressbyråkioskerna landet runt hade Ben Hoganböckerna placerade synligt och lättåtkomligt. Samma år som Magnus Uggla fick sitt genombrott med Varning på stan och punken fått ett rejält fotfäste i Sverige skrev den förre popmanagern bok nummer 56 i serien om svenske Johan Hellgren som i USA döptes om till Ben Hogan. Den allra sista var det meningen. Men trots att han hade fullt upp med andra pocketböcker, bland annat serien ”Brottsplats Sverige” som han skrev tillsammans med fem andra svenska deckarförfattare under pseudonymen Bo Lagevi (ska uttalas Bolage vi), fick Genberg en längtan att låta den grånande Ben Hogan flytta hem till Sverige igen.

Tillbaka till Sverige

I den 57:e och definitivt sista boken om Ben Hogan – En främling kommer hem får hjälten veta att han inte längre är efterlyst för mord i Sverige. Mördaren är död Och Johan Hellgren har ett arv och ett erbjudande om nytt jobb i det gamla landet. Kärestan Perrita och vännen Hobo är döda, så Ben har inget som håller honom kvar i Tombstone eller i USA.

Ben säljer ranchen och sina ridhästar innan diligensen kör honom till Tucson där han kliver på tåget. Hans bagage består av hans kläder, sadeln och revolverbältet. Hogans sista äventyr i Sverige, med allt vad det innebar av kulturkrockar och främlingsmisstänksamhet, började och det slutade lyckligt. Betydligt mer lyckligt än vad kioskboksutgivningen i Sverige gjorde.

Ny tideräkning

Slutet på den eran kom för Genbergs räkning i mitten av 70-talet – även om begynnelsen på en ny tideräkning började med en pocketbok. Han hade jobbat som förlagsredaktör åt Malmborg & Hedströms förlag med en westernserie och en om deckare. En deckaröversättare mankerade, tiden led och tryckeriet skrek efter manus. Enda möjligheten att få ut en bok blev att Genberg skrev den själv.

– Tursamt nog hade jag en kriminalare som granne så jag fick lära mig det mesta om den polisprocedur som ändrats mycket sedan jag var reporter i Söderhamn femton år tidigare. Han gnällde mycket på mig (”Om vi poliser skulle göra som dina poliser skulle vi bli tagna av polisen!”) och jag ändrade och skrev om. Boken kom ut och fick den tidstypiska allitterationstiteln Fnask i fördärvet. Konstigt nog blev den uppmärksammad av en kvällstidning – det var ju egentligen en kioskbok – och sedan började ”seriösa” förlag ringa. ”Det står i tidningen i dag att du duger till att skriva deckare. Kan du inte skriva en åt oss också?” Så var det på den tiden. Och jag har aldrig kunnat tacka nej till nånting.

Det blev ett rätt stort antal böcker fram till början av 80-talet. Då hörde deckarförfattaren Lars Derkert av sig. Han hade startat en firma som textade videofilm och ville ha Genbergs hjälp. Fram till dess hans företag köptes upp efter tre år hann han med att översätta och texta cirka 300 filmer av alla de slag.

Inte heller nu fick Genberg återgå till författandet.

I stället headhuntades han som chefredaktör till en transporttidning och när den flyttade till Vimmerby kom anbud från en annan tidning i samma genre.

Så kom kris och lågkonjunktur, annonser uteblev och tidningen gick i konkurs. All väntan på ny headhunting var förgäves. Det var bara att sätta igång att författa igen. Och det lyckades än en gång.

– Jag trodde att jag var glömd efter tio års stiltje, men det visade sig vara fel tänkt. I början av 90-talet satte jag igång att skriva serien om Enheten, sedan en historisk svit i tolv band kallad Rallarliv förutom en hel del ungdomsböcker.

I januari nästa år fyller han 65 och blir pensionär. Då ska vi väl inte få så många böcker som tidigare av Genberg.

– Njaa … osvuret är bäst. Jag har fortfarande obrukade idéer, men med en pension i ryggen ska jag kanske kunna jobba mindre hårt. Fast fan vet om jag vill det. Att skriva och göra research är för det mesta väldigt roligt.

 

*Bok, enligt Bra Böckers Lexikon, band 3: ”Ett större antal blad eller ark med skrift eller tryck vilka häftats samman.”

Kjell har vid det här laget fått ut cirka 215 böcker enligt dessa kriterier.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22