Kjell E. Genberg – Deckarens gossen Ruda

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

Av JEAN BOLINDER

Han kom som ett yrväder en majdag och hade han nu inte ett höganäskrus om halsen så låg med all säkerhet en vodkabutelj i kappsäcken. K Arne och jag var inne på Grand och tog emot honom med malörtssupar och det dröjde evigheter innan något vettigt kom igång.

Genberg var på den tiden en liten spenslig vallentunare med lugg ovan blå snälla ögon, storrutig kavaj och nedtill vida byxben.

Livlig, lekfull och nyfiken var han och han hade med sin kioskdeckare Fnask i fördärvet (1974) förvånat hela den svenska deckarvärlden med att få, som det stod i en bildtext, ”ampla lovord av seriösa kritiker som annars inte låtsas om att kioskdeckare finns”.

Verklighetsflykt?

Det skulle hållas Deckarkongress i Lund 31 maj till 1 juni och Kjell E Genbergs omsusade bok prydde omslaget till programmet som hade mottot: ”Verklighetsflykt eller samhällsreportage”.

Redan titeln på boken var en sensation på den tiden. Det ansågs väl vulgärt att våga tala om ”fnask” så där öppet och här hade ordet allittererats på bästa finlitterära manér.

Det fanns all anledning för gamla deckarstofiler att förarga sig.

Och Kjell E Genberg har även i fortsättningen visat sig vara en gossen Emil Ruda i den svenska deckarens ibland lite väl präktiga Grönköping.

Bloms och Bolinders gravar

Lundakongressen väckte också förargelse. Jan Broberg, vilken visligen deltog i kongressen, passade på att inledningsdagen angripa deckarutvecklingen under rubriken ”Den svenska deckarens dilemma: ALIBI SAKNAS!”.

I presentationen stod: ”Många svenska deckarförfattare söker sig nu litterärt och samhällskritiskt alibi”. Deckarförfattarna grävde kanske därigenom också ”sin egen grav”. Det var svårt se ”att Bloms och Bolinders synpunkter är uttryck för något annat än ett slags skamkänsla”. Jo, han insinuerade också att författarna övergav den gamla typen av deckare av ”ekonomiska skäl” – de nya böckerna skrevs utan ”tid till eftertanke”.

Nå, ett kvartssekel har gått och Jan Broberg, som numera står utanför Svenska Deckarakademin, har fått så fel som man nu kan få.

Varken K Arne Blom eller undertecknad har myllats ner i den deckargrav som Nässjöadjunkten spådde oss. Psykologiska och samhällsskildrande kriminalromaner har tagit över nästan hela arenan – precis som Lundakongressen menade att den skulle göra.

Jan Broberg fick svar av Blom/Bolinder i SDS 10.6.75. (I K Arne Blom (red) Tankar om mord 1978 finns både Brobergs artikel och dess svar att läsa.)

Amerikanska mått

Portalfiguren 1975. Kjell E Genberg, finns också i högsta grad med i svängen fortfarande och han har skrivit en alldeles otrolig rad böcker i skilda genrer, t.ex. Vilda Västern, kriminalromaner, historiska romaner, rallarskildringar, ungdomsböcker…

Om Genberg alltid haft den omskrivna tiden till eftertanke vet jag inte men jag har en känsla av att hans skrivartemperament är sådant att han inte velat tänka efter för mycket. Genberg är en författare av amerikanska mått, spontan och ivrig.

Fnask i fördärvet var en ”Järnpocket” och hade på omslaget en, så när som på läderstövlar, naken kvinna och den braskande texten ”Kvinnan på dyschan var – mycket naken, mycket blek … och mycket död!”. Baksidestexten var minst lika klichéartad:

”Det såg ut som ett sexmord. Men ju längre kriminalinspektör Lennart Lind trängde ner i Stockholms sex-, knark- och spelträsk, desto säkrare blev han på att det var någonting annat som låg bakom den vackra poseringsflickans död. Någonting mycket större…”

Desto originellare var bokens dedikation till Luftfartsverket: ”Denna bok har tillkommit enbart för att påvisa nödvändigheten av en rulltrappa på Bromma flygplats.”

Upphovsmannen till verket presenterades ingenstans – det här var en föraktad kioskdeckare vars författare knappast var värd namnet …

Yrkesmördare

I samband med arbetet med denna artikel läste jag om Fnask i fördärvet och blev förvånad över hur frisk, spännande och välskriven den är. Det börjar med att yrkesmördaren Josip Mihailovic flyger från Hamburg till Stockholm där han tar in på Hotell Carlton. Ungefär samtidigt råkar den alkoholiserade lastbilschauffören Lars-Erik Johansson i gräl med sin hustru Siv om TV:s ”Sportnytt”. Lars-Erik uppsöker nästa dag i ilskan en poseringsflicka för att få det, vilket hustrun är njugg med. Det är denna flicka som omslagstexten handlar om – när den förhoppningsfulle kunden tar sig in till henne ligger hon där på dyschan ”Mycket naken, mycket blek … och mycket död”.

Ett gäng väl skildrade poliser försöker reda ut det som hänt. Där finns bl.a. en kriminalinspektör som heter det samma som en av mina gamla stavhopparidoler, Lennart Lind – den senare svensk mästare 1960. Här finns också en ung polis som inte har ”många år bakom sig i poliskåren” men som ”inte lät avskräcka sig” utan ”räknade med att han genom hårt arbete skulle kunna knalla uppåt på lönegradsstegen, kanske ända till AO 20. Med den lönen kunde han räkna med titeln inspektör … ”

Polisen Vallander

Om denna förhoppningsfulle polis sägs även: ”Redan nu tjänade Vallander mer på övertid än vad han hade i egentlig lön. Cheferna hade inget att säga om det. De var glada när någon frivilligt hoppade in och gjorde övertid. Ärendena hopade sig tillräckligt ändå.”

Vallander med enkelt ”V” heter Gottfrid i förnamn och inte Kurt som Henning Mankells berömde kommissarie W. Men Genbergs bok är före sin tid ändå, här kommer något nytt och syrerikt in i det låsta och kvalmiga svenska deckarrummet. Personerna är inte tvådimensionella som hos de gamla ”storheterna” Lang, Trenter och Suneson. Den kärlekskranke lastbilschauffören och hans makas reaktioner är fångade med en psykologisk blick som knappast var möjlig i den gamla pusseldeckaren.

Förbli vid sin läst

Ensam om att förnya var Genberg inte, det hade börjat förnyas på många håll och inte minst förde K Arne Bloms nya böcker med sig friska vindar Det är emellertid synd att påstå att det friskt nya hälsades med glädjetjut av etablissemanget. Själv blev jag refuserad av landets ledande deckarförläggare och när det sedan började gå bra för mig på ett litet förlag återkom den store men hade krav på att jag skulle bli vid min läst. Man kunde som det heter, i den inledningsvis omnämnda SDS-artikelns försvar för det gamla och sedan länge stelnade, inte ”ha samma värderingar när det gäller deckare som när det gäller så att säga riktiga romaner”. Ville vissa inte ”räknas som deckarförfattare, då blir situationen den, att de skall bedömas efter samma normer som låt oss säga Sivar Arnér.”

I dag är det där förstås nattståndet och frågan är om det inte var det redan 1975.

Vem som läser Sivar Arner i dag vet i alla fall inte jag …

Tidsandan tog inte kål på Kjell E Genberg utan han fortsatte att skriva, skriva och skriva. Där det ansågs vara en fara att hasta ihop en bok om året har Genberg med gott humör skrivit mängder utan att förtröttas eller sjunka i kvalitet.

Vem är han då?

Genberg föddes 16 jan 1940 i den lilla byn Hälsingruna utanför Hudiksvall. När han gått ut skolan provade han på en mängd yrken. Bland andra cykelbud, lagerarbetare, tivoliarbetare, lotsbiträde, mudderverksarbetare, bogserbåtsskeppare (utan examen), dykarskörare, truckförare och sjöman.

Den senare professionen förde honom långt ut i världen som t.ex. till USA och Kuba – Kuba före Castro.

Björn Skifs

Skriva började han enligt egen uppgift som femåring på hemmets tapeter (och lärde sig då inse recensionernas betydelse) och sedan skrev han rader à 10 öre i tidningarna medan han sakta arbetade sig uppåt till först kriminal- och allmänreporter och så lokalredaktör. Så blev han manager för en rad mer eller mindre kända popgrupper som The Panthers, Lee Kings, The Shanes och Slamcreepers – den senare med bl.a. Björn Skifs.

Detta vilda hopp-Jerkeri i yrkesvärlden följdes av att Genberg blev korrespondent för den ansedda amerikanska Billboard samt chefredaktör för kanske inte lika omsusade Idolnytt, Press Stopp och NöjesAktuellt.

Och därpå skedde bokdebuten med Nästa Nummer av K Ehrling på egna förlaget Svenska Ivar. Den såldes på postorder och är enligt sin författare ”numera (Gud vare tack!) en svåråtkomlig raritet”.

Kanske är jag den ende fil lic som läst det vulgära eländet och hur mycket negativt som än kan sägas om boken så finns samtidigt den genbergska svikten i språket en till dels realistisk skildring av ett halvuselt popbands vardag är det kanske också. Det slutar med en helt svinaktig fest där ”Ulf” står på trappan till kåken som man rumlar om i och ser sig om medan grammofonen skräller och hel- och halvfulla människor sorlar.

”- There’s no business like show business, sa Uffe halvhögt och ironiskt. Och vi som ska spela i morgon igen. Så vände han på klacken och gick in i huset igen.”

57 Ben Hogan

Pop-eran tog slut för Kjell Genberg och han satte igång att massproducera Westernromaner om Ben Hogan, en till Arizona utvandrad svensk som kunde följas i 56 (!) böcker. T.o.m. 57 förresten om man också räknar En främling kommer hem där den gamle Ben återbördas till svensk fädernejord. Som om inte detta var nog skrev författaren mängder av andra böcker – bl.a. en utmärkt faktabok om Vilda Västern.

Det är väl från den här tiden som en Genberghistoria stammar. Någon ringer en eftermiddag upp honom och får veta att han mår illa ”Jag kan inte skriva mer i dag” stönar Genberg. “Så jag får nöja mig med boken jag skrev i morse. ”

Rallarrekord

Ett projekt var att försöka överträffa det rekord den norska författarinnan Margit Sandemo har med en serie om 47 böcker.

Kjell E började skriva en serie om rallarna och deras väldiga bedrift att bygga järnvägar genom oändliga ödemarker och förena avlägsna delar av landet med varandra.

”Robert hade tagit av sig skjortan och den nakna överkroppen var redan bronsbränd av sol. Det blonda, lite rufsiga håret var ganska långt och fladdrade lätt i den ljumma vinden. Oxen drog och stretade framför plogen, vars nyvässade billjärn skar ner i jorden och vällde upp den i raka fåror.”

Robert Stark

Så börjar Genbergs mäktiga epos om rallarnas liv. I centrum får handlingen står den unge Robert Stark som i slutet av 1800-talet blir, som det heter i första boktiteln Jagad på flykten för ett dråp han inte begått. Han tar sin tillflykt till att bli rallare. Under 1800-talet och det begynnande 1900-talet byggdes ju det svenska järnvägsnätet ut och avlägsna bygder kom plötsligt nära den stora världen via de blanka stålskenorna. Förelöpare till denna revolution var rallarna som blev en romantisk och spännande yrkesgrupp i de bygder där de drog fram – varför inte ett slags föregångare till popgrupper av det slag som skildras i Nästa nummer?

Vad nu gäller ”Robert” så tycks han ha en alldeles särskild lockelse på de unga flickorna. Berodde kanske detta på, frågas det i baksidestexten till första boken på, att ”han hade drömmar om ett bättre liv”? Tolv böcker blev det och Sandemos rekord klarade sig.

Det kan verka gottköpsromantik men det finns ett sug i berättelsen som gör att man läser vidare. Författaren med sin breda yrkeserfarenhet kan skildra slitet. För att ej tala om andra plågor. ”Här handlade det lika mycket om att slåss med mygg och knott som att få arbete uträttat. Efter en varm och lagom fuktig försommar hade de små flygande odjuren kläckts i oerhörda mängder och alla tycktes vara lika hungriga.”

Lärt sig skriva

Det myckna skrivandet lämnade även en hel del mindre lysande resultat och Kjell E Genberg är absolut inte den som sovrar i sin utgivning. Men han har å andra sidan verkligen lärt sig att skriva och som inget, enligt Thorild, görs för sina fels skull utan för sina förtjänsters så bör man påpeka att den ibland rätt orättvist baktalade Kjell E Genberg skrivit åtskilligt som är utmärkt och som det verkligen skulle vara synd att vara utan.

Som ungdomsförfattare kan Genberg t.ex. studeras i sin 1999 utkomna Sheriffpojken, utgiven på Förlags AB Gondolin i Stehag: ”När Billy Carter och hans skolkamrater kom till skolan verkade allt vara som vilken skoldagsmorgon som helst. Skoldagarna kom som ganska trevliga avbrott i det vanliga livet. Lärarinnan, fröken Adams, kom till Silver City ett par, tre gånger i veckan och de dagarna höll hon lektion,”

Verkar bli en vanlig dag

Det som verkade bli en helt vanlig dag i den lilla skolan blev långt ifrån detta. När siste eleven, Billy Carters kompis Brett Hageman, väl satt sig till rätta, stiger en svartmuskig man ur skåpet och är beväpnad med både Winchestergevär och 45 kalibers Colt.

Billy vet att det är stans snälle men inkompetente sheriff, som boven är ute efter. Och för att hjälpa sheriffen anmäler sig unge Billy som frivillig desperado och får följa med till den ruskiga Skelettravinen där en eldstrid snart utkämpas.

Genberg har ju skrivit en rad wildwest-böcker för vuxna om cowboyhjälten Ben Hogan och är därtill författare till en stor faktabok om Vilda västern. Han kan sin sak och jag måste säga att Sheriffpojken är en välskriven och spännande bok. Den har faktiskt en nypa atmosfär från Mark Twains odödliga Tom Sawyer och man lever verkligen med i den unge Billys äventyr.

Potens?

I den gängse cowboy myten är coltrevolvern en potenssymbol och det är de vuxna männen som duger att höja dess pipa och trycka av. Här är sheriffen mindre karlaktig även om han uppvaktar Billys mor och till sist äktar henne. Han kan knappast träffa en ladudörr med sin pistol och om inte Billy och Brett ryckt in hade sheriffen varit död för länge sedan och det hade varit synd då han är en trevlig prick

Numera är Kjell E Genberg en väl etablerad kriminalförfattare. Han ses emellertid fortfarande ibland över axeln på grund av sin produktivitet, vilket är löjligt eftersom flera av världens största författare William Shakespeare t.ex. – varit mycket produktiva. Och Genberg har haft en hel del stora framgångar

Hans Höjdaren valdes t.ex. till 1980 års allra bästa svenska kriminalroman av tidningen DAST:s läsare. Han har också fått flera skandinaviska pris för sina noveller. 1993 segrade han t.ex. i den nordiska novelltävling som Skandinaviska Kriminal Sällskapet utlyst. Det barkar åt helvete heter novellen – priset var en bärbar dator som Genberg fick fara till Norge och ta emot.

Övertog DAST

En kulturgärning av rang gjorde Genberg så genom att överta utgivandet av gamla DAST och tillsammans med Helmuth Glöck/Gondolin, rycka upp den ur dödsskuggans dal, modernisera den och göra den fräck, provokativ och roande. Inte minst gav sig den förarglige gossen Ruda på en så ärevördig institution som Svenska Deckarakademin. Det senare av står författaren av detta porträtt från att kommentera – jag sitter själv på stol nummer 12 i akademin och vill inte tala i egen sak …

Listan över Genbergs samlade skrifter skulle kunna fylla en hel telefonkatalog så jag avstår – var och en må botanisera fritt på detta smörgåsbord. Och nya rätter bärs ständigt in från köket. När detta skrivs sommaren 1999 är just en lättläst bok kallad Svartskallen (Gondolin) på gång – den har köpts i nära 2000 exemplar av biblioteken, vilket är en anmärkningsvärt hög siffra. Hösten 1999 kommer tre kulinariska deckarskapelser som jag avnjutit i korrektur.

Det är Upp i rök (MB Förlag AB) som är fjärde boken om ”Enheten” – en tuff insatsgrupp vilken bildades efter Palmemordet och som alltmera börjat leva ett eget liv. Det är en spännande och ganska underfundig bok. Ännu mera myror i huvudet kommer nog många att få av JAS-planen (Gondolin) där ingenting är som vare sig läsarna eller bokens figurer tror – det är ett överraskande nöje att läsa den.

Hanterbar värld

Läsandet av Den långe från Sundsvall (Wahlström & Widstrand) tyckte jag var en högtidsstund – flera högtidsstunder om man ska vara exakt. Det är en sådan där bok som man längtar hem till och gläder sig åt att få läsa i sängen innan man somnar. I vart fall om man som jag kommit en bit upp i åren och tycker att det är skönt att försjunka i ett 50- eller 60-tal då det ej fanns datorer, mobiltelefoner och då världen fortfarande kändes möjlig att hantera får den enskilde.

Till en början får vi följa Håkan Södergren som ska intervjua en gammal skådespelare som heter Håkan Markell men som stiger på fel buss. Han köper Floridacigarretter i tobaksaffären under Katarinahissen. Så vandrar han över Slussplan och vidare Götgatsbacken, Hornsgatan, Bellmansgatan och småningom trapporna upp till Mariaberget.

Senare finner man honom ihjälstörtad nedanför stupet mot Söder Mälarstrand. Och nästan samtidigt hittas en liten våldtagen och dödad flicka i lekparken invid Cederborgska villan på Söder.

Kerstinmordet

Här finns – tycker jag – reminiscenser från Gerd- och Kerstinmorden, kanske också från de något senare barnamorden i Vitabergsparken. Det är åren kring 1960 då en svensk ett tag var världsmästare i tungviktsboxning och boxning spelar också en stor roll i denna bok. Som på sitt sätt har smak av Stieg Trenter även om långe kommissarie Holgersson från Sundsvall också kan associera till en annan svensk kriminalförfattare – Christer Nygren från just denna stad. Det skulle inte förvåna mig om Kjell E Genberg nu får ett genombrott med sin roman Den långe från Sundsvall- det är en njutbar bok, som trots de hemskheter vilka hör genren till, har en mjuk och eftertänksam ton.

Det är med Genberg som med Ferlin att Gud må förlåta honom somliga rader, men jag menar att mannen som kallats Sveriges ”meste författare” också är en bra författare, en vars namn säkert kommer alt överleva åtskilliga ängsliga ”jag-skriver-väl-rätt-nu”-författare. För det finns en frisk blåst – ett riktigt aprilyrväder – i Genbergs prosa, en fräck och respektlös berättarglädje vilken gjort den svenska deckarparnassen mycket gott – så när vi tog denna styva kultje, denne gossen Ruda, till Deckarkongressen i Lund 1975 var det inte så dumt – då fanns en massa damm att virvla kring i och vädra ut!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22