Kim Småge vill se deckaren som poesi

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-1, Artikel

Av ULF ÖRNKLOO

När jag första gången träffade Kim Småge bodde hon i Ålesund. Det ligger mitt mellan Bergen och Trondheim på västlandet, ungefär där örat skulle sitta på det skandinaviska lejonet på kartan. Dit kommer, berättade hon då, bara de tuffaste turisterna, de som snabbt vill komma in i fjällvärlden och tampas med kylan och vätan där. Själv dök hon – och gör väl så fortfarande, antar jag – med skicklighet och entusiasm. Och helst på vintern.

– Då är sikten bäst, hävdade hon utan att huttra på målet.

Det sas rent av att hon var Norges enda kvinnliga dykinstruktör på den tiden, lång, snygg och välmotionerad. Det hade inte tagit emot att bli instruerad av henne, vill jag minnas att jag tänkte.

– Dykning är min form av doping, sade hon. Man tränger in i en annan dimension, måste rätta sig efter de lagar som gäller där. Om du gör det blir du delaktig i en mångfald, i en värld som är helt annorlunda än övervattensvärlden, men som ändå har mycket gemensamt med den. Det är därför jag använder havet som symbol också när jag beger mig upp ovanför vattenytan. Även en storstad har till exempel mycket av havsdjupet i sig.

Hon hade nyligen utkommit med sin första roman 1983. Nattdykning (Nattdykk) heter den och är en flykthistoria om en flicka som är ute och övar dykning i mörker och därvid upptäcker något som hon inte borde ha fått se. Det hela utvecklar sig till en mardrömslik jakt på det ofrivilliga vittnet, där mensbesvär och andra lika triviala som i den här sortens romaner exotiska komplikationer ger berättelsen både konkretion och påträngande verklighetsprägel.

Smittande förtjusning

Men det mest intressanta i Kim Småges debutbok var det poetiska språket. Hon skildrade sportdykningen med en förtjusning som smittade av sig i allt det farliga och spännande. På så vis blev Nattdykning till något så ovanligt som en lyrisk kriminalroman. Hon fortsatte med ytterligare några böcker i samma stil och verkade orientera sig bort alltmer från kriminalgenren.

Dit återvände hon emellertid, med besked, 1993 i romanen Sub Rosa. Den gav henne Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln för årets bästa bok i facket. Sub rosa, under rosen, är ett uttryck för hemligheter och diskretion. Vid sina gästabud brukade romarna ha en ros hängande över bordet. Det betydde att vad som sades sub rosa var att betrakta som förtroligt och inte fick föras vidare. Det latinska uttrycket är också titeln på det centrala konstverket, sammansatt av gamla tapetbitar och brevfragment, i en collageutställning i Trondheim. Omedelbart efter den succéartade vernissagen påträffas galleristen spetsad på en grov timmerspik i konstnären Henry Aars hus. Han och ett par andra konstnärer blir misstänkta; tydligen finns det information i bilderna som någon inte vill ha vidarebefordrad.

Huvudpersonen i romanen heter Anne-kin Halvorsen – hon figurerar även i den långa novellen Kvinnens lange arm – och är kriminalpolis i Trondheim, som numera också är Kim Småges postadress. Anne-kin är i 25-årsåldern och kommer från ett arbetarhem i små men kärlekstrygga omständigheter. Det är en envis och ambitiös flicka med frimodig fast ganska mjukt feministisk framtoning. Hon kivas med sin (manlige) chef om allt mellan arten av sina juridiska studier och teorier om de mordfall de får på halsen.

Åter till sportmotivet

I En kärnfrisk död (En kjernesund død) återvänder, kan man säga, Kim Småge till några av sina egna utgångspunkter. Hon är tillbaka vid sportmotivet och vattensymboliken, eftersom en stor del av handlingen koncentreras till unga simmarflickor och deras hårdträning, spetsad med en sorts droger som har föga att göra med Kim Småges ”dykardoping” tio år tidigare. Samtidigt är också den nya romanen en historia om jakt och villebråd. Men i Nattdykning var det dykerskan Hilke Thorhus, den vi identifierade oss med, som var den förföljda; i En kärnfrisk död är det jägaren Anne-kin Halvorsen som är hjältinnan. Och i båda fallen visar sig jaktlyckan minimal. Hut går inte alltid hem längre.

En kärnfrisk död är en debattroman i ett angeläget ämne, inte minst som den kom ut under ett olympiaår. Bara de mest korkade doparna åker fast nu för tiden. De medicinska muskelförstärkarna intas på alltmer subtila vis. Ingen ser skillnad på ett falskt och ett äkta rekord. Hur kommer man åt oskicket när det uppmuntras till och med av idrottsrörelsen? Vad sker med stjärnorna? Under tiden? Och efteråt?

Det är frågor som Kim Småge ställer. Den sociala nerven i hennes berättande är starkt märkbar, hennes lite omständliga stil likaså. Sådant kan understundom te sig kontraproduktivt i en genre där ett uppdrivet tempo betyder mycket. Samtidigt visar det hur obunden Kim Småge är av spänningslitteraturens vedertagna berättargrepp. Inte minst därför är det ett angenämt äventyr att göra hennes, och Anne-kin Halvorsens, bekantskap.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22