Katarina Kjellberg: Ett vilt rytande lejon som är kvickt, vänligt och spontant

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2003-4, Artikel

Ett vänporträtt av Helena Sigander

Jag läser gärna Sue Grafton. ABC – till G-boken har jag hunnit fram till denna dag som kan bli den sista. Någonstans i alfabetets början ringde jag upp Catharina Kjellberg. Jag hade just läst färdigt hennes debutbok Inte att leka med och uppföljaren Farligt förtal.

– Är det du, Catharina, som är Sue Grafton?

– Men hallå, svarade en glad stämma med göteborgska särdrag i intervallerna. Nännemen. Men du kan förstå vem som är min litterära förebild i genren.

Oklara framtidsutsikter

Det blev början till en underbar vänskap mellan Catharina och mig. En vänskap med för ögonblicket inte helt klara framtidsutsikter.

Catharina Kjellberg är en sådan där självklar göteborgare som genuinitet skapat på vårt lands västra sida. Kvick. Vänlig. Spontan. Och så kan hon ryta till.

Vid denna sena timma blir dock ingen röst höjd. Den sinnesstämningen är längesedan förbi. På grund av olyckligt osannolika omständigheter befinner vi oss på ett isflak på väg ut mot Ålands hav.

Catharina ryser. Hon ogillar all form av okomfortabelt leverne. Inte för att hon är bortskämd utan av omsorg om sina långa, välansade naglar.

Ännu skönjs hav och is i en gnutta ljus. Catharina vänder sina bruna ögon mot den av yrsnö gråtonade horisonten.

– Det här kommer inte att gå bra, säger hon.

– Man får ta alla jobb, protesterar jag. Även i skärgården.

Med jobb menar vi ut och prata deckare. Det var så det började – vårt kamratskap. Vi åkte på turné.

Just denna verkar bli evig.

– Självklart, säger Catharina. Det är ingens fel att vi hamnat här. Får jag sitta en stund nu?

Vi använder växelvis den enda låda böcker som händelsevis blev kvar i vår närhet när isen gick upp.

Undrar vår förläggare?

– Vi har haft kul ihop. Det är huvudsaken. Vem vet, någon kanske hittar oss?

Catharina håller moralen uppe. Typiskt henne! Hon säger det en genomfrusen kollega utan, för tillfället, klockrena framtidsutsikter vill höra.

– Så klart, muntrar jag till det. Nån måste ju undra vart vi tagit vägen. Vår förläggare…

Jag krånglar upp bandspelaren ur den stela fickan. Den röda inspelningsknappen lyser. Jag ber Catharina berätta om Roberta Löfström.

Vuxen men omogen

– Min privatdetektiv Roberta är i trettiofemårsåldern. Hon tillhör den generation som kallas för unga vuxna. Den låter sig inte mogna. Den läser inte tidningar. Den läser inte. Den tar inte politisk ställning. Den röstar inte. ”Jag hann inte” är för dessa samhällsmedborgare en godtagbar förklaring varför man inte gick till valurnan den där knepiga dagen då tiden försvann. Jag vill faktisk platta till de där självcentrerade människorna. De kan närma sig fyrtio och allt ska fortfarande vara kul. En fest. De växte upp med skola och fest, därefter blir det arbete och fest. Och fest igen. Vart tar allting vägen då inga samhällsbyggare finns längre?

– Är Roberta en antihjälte?

– Jajemen. En trevlig, ambitiös, duktig människa som hellre ser en såpa på teve än går på fransk filmfestival. Tänker bara på sig.

– Motsats till Sherlock Holmes, tjatar jag. Inte intellektuell.

– JA! Har du frusit fast, eller?

– Vart jag vill komma är, inte intellektuell som du. Du har väl ett par filosofie kandidtaexamina bakom dig plus en massa särstudier. Dina bokhyllor vittnar i alla fall. Om en överliggares slarvigt fakultetsöverskridande gedigna bildning och utbildning.

– Vad tjänar egentligen allt det där slitet på universitet till? utbrister hon. Nu. Vi byter plats. Catharina trycker sina ben mot min kurande figur. Det är mörkt. I alla betydelser som finns. Vem av oss skulle inte hellre sitta i en svettig tentasal än på detta skam som minskar i omfång medan den så uttjatade sanningen om tidens oändlighet verkar rena blajet. Prognosen för oss på havet ser ut som om slut finns.

Vi låtsas inte om situationen. Vi är båda borgerligt uppfostrade flickor som med modersmjölken insupit knepet att när shit är på gång, kniper man ihop. På ett diskret vis.

Stridbar och ifrågasättande

– Du är ju radikal, Catharina. En stridbar kvinna som ifrågasätter överklassens utsugarmentalitet och underklassens envisa tuggande om att bli vid sin läst. Du är för klassresor, det individuella utrymmet. För fair play. Mot svartjobb. För respekt för den enskilda individen. Fast du skulle förstås aldrig komma på tanken att åka till ett hotell med barnpool. Hur har Roberta blivit som hon blivit?

Catharina Kjellberg darrar av köld. Lustiga ispiggar bildas i ögonfransarna. Håret är inte längre svart som ebenholts utan vitt som snö.

– Roberta Löfström är inte jag. Inte till utseendet heller. Lång, rödhårig och oftast försedd med hund i koppel i handen, som hon är. Roberta är en uppsökare av de problem som drabbar personer i samhället. Problem som jag vill diskutera. Jag använder Roberta som ett ljus i det mörker av dunkla drifter, fulheter och farligheter som breddar vägen för brott, mord, korruption och …

Jag undrar över svaren. Kanske är Catharina ute i önsketankar. En rejäl lampa skulle vi faktiskt behöva.

Fler böcker – mindre ilska

– Vad som också händer i böckerna är att medan Roberta involveras i fall drabbas hon personligen. Hon mognar med tiden. Hon är inte samma unga vuxna i Under ytan (fjärde boken) som i Inte att leka med. Hennes gradvisa uppvaknade till vuxenlivet sker genom personliga erfarenheter som ibland leder till kriser. Ju fler böcker jag skriver om henne desto mindre arg är jag på henne, men ilskan mot hennes generation tilltar. Samtidigt, i böckerna, ger jag en avslöjande bild av göteborgare och andra svenskar. I Mördande makt till exempel skildrar jag hur maktmänniskan missbrukar sin position i samhället, hur en av de värsta sidorna hos henne, den ringaktande, blomstrar.

En säl sticker upp sitt klotrunda tryne ur det svarta djupet. Det är inte roligt att se. Ett knakande i isflaket föregår brytningen som delar flaket mitt itu. Vi knôkar ihop oss på den ena biten. Boklådan seglar bort på den andra.

Mer än poesi

– Så reser vi vidare med lätt bagage, säger jag. Vad heter din senaste deckare?

– Dödförklarad, säger Catharina.

Rösten är full av mer än poesi. Det är verklighet som överträffar dikten eller är det tvärtom?

Vi håller om varandra nu. Har blivit till ett, en frusen stolpe på ett ensamt hav. Vårt flak är en ensamseglare. Vi guppar i en farled med öppet vatten. Emellan Catharina och mig flämtar bandspelaren. Rödljusets puls är svag.

– Berätta om Dödförklarad, säger jag med mitt huvud en halv decimeter över Catharinas. Din bästa, eller hur?

– Jajemen. Det hade varit kul att få se försäljningsstatistiken. Patriarkens dotter, den förra, sålde också bra.

– Det glädjer mig, viskar jag.

Dödförklarad, andas Catharina profetiskt, är en bok om en människa som sätter punkt. Och gör det helt fel.

Då lyser vinternatten upp. Himlens stjärnor samlas i en ridå framför oss inför den sista akten. Vi hör musik. Det är dags, för oss.

– Gôrfint, säger Catharina. Inte något jag i mina vildaste fantasier kunnat drömma om.

Onaturlig syster

Vi känner oss högtidliga. Flaket gungar till. Knaket vi lärt oss konsekvensen av gör den sista brytningen. Vi håller varandra – Catharina, den syster jag aldrig fick på naturlig väg.

 

Flera timmar senare sitter vi framför ett bord i en glittrande matsal. Vi har slukat mat och vin, efterrätt och cappuccino.

Från salongen intill hörs dansmusik. Vi är ombord på en båt. En man med guldgaloner på jackan pratar på ett besynnerligt språk.

Han är kapten. Han pekar på menyn, han pekar på en dörr. Under ett obegripligt ord står det på svenska städskrubb. Kaptenen får oss att lägga ihop det ena med det andra.

Catharina tittar sorgset på sina naglar. De kommer att ryka nu. Vi måste städa oss tillbaka till Sverige. Finlandsbåten tar inga fripassagerare.

– Lilla hjärtat, säger hon till kapten. Är det inte bättre att vi berättar om deckare? Det är vad vi kan.

Kaptenen samlar sig till sin skolsvenska.

– Det måste vara pra dåå.

Överdriva, lägga till, säga osanningar

– Jajemen, säger Catharina och ler gåtfullt och drar i gång vårt program: Dödförklarad handlar om en människa som för att göra sig intressant överdriver, lägger till och sprider små osanningar. Det ödesdigra pratet är inte riktat mot någon men i förbifarten trampas folk ner, tillintetgörs i sina sociala sammanhang. Effekterna är tragiska och brutala.

Kaptenen vinkar till sig en kypare. Värmen sticker i kroppen. Min bandspelares ljus släcks mitt i en mening.

– Det leder till saker som inte stämmer och tanken på mord…



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22