Karolina skrev fantasy innan hon kunde skriva

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Artikel

Av BERTIL FALKRIDDARHOLMEN (DAST) Karolina Bjällerstedt Mickos är fantasyförfattarinnan som skrev innan hon kunde läsa. Hon var fem år och såg vuxna som skrev. Då skrev hon själv någonting som hon tyckte såg ut som skrift. Hon visade det för mamma och pappa och frågade: “Vad står det?” De svarade att “det står ingenting.” Det kunde Karolina inte acceptera. Någonting måste det ju stå.

“Jag minns precis den där frustrationen” säger hon i dag. “Men när jag behärskade bokstäverna, började jag att skriva historier. I mellanstadiet satt jag på rasterna och skrev en A4 varje rast på en lång historia som hette Familjen Nords äventyr.”I dag är Karolina Bjällerstedt Mickos etablerad med två fantasyböcker bakom sig. I år ska hon vara hedersgast på Fantastika-konventet i Stockholm. Den första boken Mantor som kom 1998 och följdes av Larona 1999. De hänger ihop men kan läsas fristående från varandra.

“Den första bok jag kommer ihåg att jag läste hette Etthundra år med Benina”, berättar hon.” Den handlade om en sköldpadda som levde på en söderhavsö. Jag gick då i tvåan i lågstadiet. Jag var nog åtta år. Jag läste nog böcker långt före den också, men jag kan inte komma ihåg dem nu. Att jag minns just den boken beror på att vi skulle skriva en uppsats, ämnet var visst Den bästa bok jag läst, så boken gjorde väl nått sorts intryck på mig, men jag har ingen aning om vem författaren var.

Sedan läste jag många gamla flickböcker från 30- och 40-talen som fanns på landet. Böcker som Fröken Sprakfåle. Jag läste också en del pojkböcker. Bill-böckerna av Richmal Crompton var väldigt underhållande.

Mamma läste högt for mig och jag läste högt för henne. Samma böcker som hon hade läst när hon var liten. Jag tänkte inte på att flickorna var lite undanskuffade i Bill-böckerna. I åttaårsåldern accepterar man det som läggs fram för en. Därför kanske de äldre ska ha en liten pekpinne ibland. Barnen ser inte allt.”

Som hos så många andra kom Tolkien in i bilden. Karolina var då i elvaårsåldern. Tolkien hade på henne som på miljontals andra läsare ute i världen en rejäl effekt.

“Jag sögs in i den där historien med de främmande miljöerna och de främmande varelserna. Det var en hel värld, en helt annorlunda men ändå färdig värld med språk och geografi och allting. Och där fick man då hoppa in och vandra med. Det var första gången jag läste något sant, men det finns mycket annat i fantasy-genren som, är oerhört bra, t ex Christina Brönnestams Svart eld eller Mördarens lärling av en kvinnlig författare som har ett manligt klingande namn. Jag kommer inte på namnet just nu. Författaren har utvecklat genren så väldigt väl och gjort den mänsklig.

Vann romantävling

Karolina Bjällerstedt Mickos arbetade på de två böckerna under en tioårsperiod. Hon skyller långbänken på att hon haft mycket annat att göra. Hon arbetar med information i Viksjö församling.

“Jag hade ingen direkt kyrklig uppväxt utan tron kom efter konfirmationen. Man måste inte ha en Gudstro för att arbeta i kyrkan, men jag tror att det hjälper.

De båda böckerna handlar om idéer som jag har haft länge, så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag har gjort novellförsök med idéerna som det inte blev mycket av, men så har jag bakat ihop alltsammans under väldigt lång tid. Från början var det en bok, som jag delade upp i två. Jag skickade manuset till massor med förlag, tio-tjugo stycken och ingen ville ha den. Jag är en dokumentationsfreak och har sparat alla refuseringsbrev.”

Men så en dag såg Karolinas mamma en liten, liten annons i DN eller Svenskan. Det var ett nytt förlag, Måni förlag i Älvsbyn som utlyste en tävling för icke publicerade författare. Karolina vann romanklassen och så kom Mantor och Larona ut i snabb takt.

Jag tror att alla författare skriver för att de vill uttrycka sig i största allmänhet. Man kan naturligtvis ha ett budskap, men nån har sagt att man skriver för att man inte kan låta bli. Det tror jag fullständigt på eftersom jag skrev innan jag ens hade bokstäver. Vill man tjäna pengar är det nog fel bransch. Budskap som inte är underhållande är värdelöst. Om man har ett budskap som är väldigt bra, men som ingen läser för att det är så tråkigt, då är det meningslöst. Det märker jag när jag gör mitt församlingsblad, som jag försöker hålla aktuellt, kortfattat och publikt, men det är inte alla som håller med om att det ska vara så. De tycker att man ska ha bibelcitat, berättelser ur apostlarnas liv och tunga filosofiska artiklar. Det kan man ha nån gång, men har man för mycket sånt, så struntar folk att läsa och det gör de alldeles rätt i. Man får tänka lite på läsaren också och inte bara tänka på sig själv.

Samhällskritik

En del har fått för sig att jag är kritisk mot kyrkan eftersom det i Mantor finns en stad med tempel som domineras av religionen som förtrycker folket. Det är en påhittad religion med många gudar. Men jag är inte ute för att kritisera kyrkan. Det gör jag gärna i andra sammanhang, men Mantor innehåller snarare en kritik mot vårt moderna samhälle. Det finns gudar för hälsa, gudar för skönhet. Det fler som dyrkar skönhet än som dyrkar Gud. Det är en sorts samhällskritik även om ordet känns dammigt, vilket jag hoppas att boken inte känns. Jag lägger an på att det ska vara färgstarkt och intressanta personer. En intressant miljö är viktig men också att det är tredimensionella personer som är mänskliga. Det är bara människor och inte drakar och alver i mina böcker. Det har varit en viss debatt om det då verkligen är fantasy. Man har kommit fram till att det nog är fantasy trots allt även om det är svårt att peka på varför.”

Carolinas Mantor har blivit en enmansföreställning med skådespelaren Kjell Dellert som också bor i Järfälla. Den framfördes på kulturnatten i Jakobsbergs centrum 1999, en och en halv timme lång föreställning där Kjell Dellert spelade alla rollerna. Därefter har Karolina också skrivit en pjäs speciellt för honom, där han “bara” behöver spela nio roller. Mannen som gick upp i rök. Karolina menar att det är viktigt med riktiga personer, som inte är stereotypa. Och att det är viktigt med relationer – även i fantasyromaner.

Två motpoler

“Det skrivs mycket dålig fantasy”, fastslår hon. “Robert Jordan är ett praktexempel. De första böckerna var ju jättebra. Man slukade dem. Sen har det blivit sämre och sämre och den senaste var helt meningslös. En del tycker fortfarande att det är bra, men det är mycket papper och mycket trycksvärta men det är absolut inget innehåll längre. Terry Pratchett har jag läst två böcker av.

Först läste jag en ganska sen bok och den tyckte jag var suveränt bra. Sen läste jag hans första bok och den tyckte jag inte alls var lika bra, så han har nog tvärtom jobbat upp sig.”

Karolina är fascinerad av att skapa namn. Hon tar en bokstav som andra namn i hennes böcker inte börjar på. Sedan tar hon en stavelse och provar sig fram. Smakar på namnen hon formar.

“Namn är spännande. Jag uttalar namnen tills jag tycker att jag tar ett genialt namn – i bästa fall. Jag har en person som heter baron Alton och nu läste jag nyligen en av Bertil Mårtenssons böcker och det visade sig an också han har en person som heter Alton. Men jag har inte plankat honom. Vi har råkat på samma namn. Lustigt nog såg jag på Ricki Lakes show en kille som faktiskt hette Alton. Att hitta på namn är nästan det roligaste. I den tredje delen har jag en huvudperson som heter Dorei, en fantastiskt vackert namn, som jag skulle vilja heta själv om det fanns.”

Fotnot: Boken som Karolina Bjällerstedt Mickos läste när hon var liten hette 200 år med Benina, jättesköldpaddan (Bonniers 1969), författad av pseudonymen Johan Stensson. Berättelsen om fjärrskådaren. Mördarens lärling (Legenda/Natur och Kultur 1966) skrevs av Robin Hobb.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22