Karin Wahlberg: Sjukvården är mitt gebit!

Sep 25th, 2009 | By | Category: 2007-3, Artikel

AV LISE SJÖSTEDT (TEXT OCH FOTO)

Karin Wahlberg

I början av Karin Wahlbergs Blocket möter vi en lärare, Jan Bodén, som semestrar i Tofta på Gotland. Och i Tofta semestrar också Karin Wahlberg själv, denna sommar som så många tidigare.

-– Ja, mina böcker börjar alltid där jag själv befinner mig när jag börjar skriva. Blocket började jag med när jag var här.

Annars är det mest Oskarshamn och Lund som är basen i Karin Wahlbergs deckare.

Den sjätte, Tröstaren, höstens bok, är inget undantag. Det kretsar som vanligt kring kirurgen Veronika och hennes polisman Claes. Denna gång är sjukvården väldigt mycket i fokus. En av Veronikas patienter avlider efter en tillsynes lyckad operation, och Veronika anmäls till sjukvårdens hälso- och ansvarsnämnd med påföljande hetsjakt från medierna.

Men Veronika är inget offer. Hon påverkas förstås, men hon står pall. Och Claes stöttar henne.

Ingen offertyp

– Veronika är ingen offertyp. Det var henne jag utgick från när jag började skriva deckare. Jag ville skriva om mogna människor, och jag ville ha en kvinnlig läkare. Jag ville inte att hon skulle vara gynekolog som jag själv är, så då fick hon bli kirurg, en specialitet som jag också är förtrogen med.

– Sjukvården som alltid är miljön i mina böcker, var annars inte självklart positiv för mig från början. Min mamma dog i cancer när jag var nio år så det dröjde länge tills jag fick ett bra förhållande till sjukvården.

– Jag växte alltså upp med en ensamstående pappa. Sen jobbade jag som lärare i många år och då tillsammans med manliga kollegor som jag hade ett väldigt bra samarbete med. Så jag ville ha en positiv manlig karaktär i mina böcker, en sån som jag själv skulle vilja jobba ihop med. Det blev polisen Claes Claesson. Han och Veronika träffas sent i livet, Veronika har en vuxen dotter från ett tidigare äktenskap, Claes har inte varit gift förut.

– De får ett välfungerande äktenskap och de får barn fast de båda är över 40.

– Det finns så många förutfattade meningar om hur livet ska vara för att vara rätt och bra. Man ska inte få barn så sent! Men många får det, jag har själv mött många. Och då får man se till att det blir bra. Det blir det för Veronika och Claes.

– Claes är en riktigt jämställd man. Men han är det inte av princip eller för att vara hygglig mot Veronika. Han är bara så glad att han fått en familj och han vill vara med sitt barn.

Ändrade riktning sent i livet

Karin Wahlberg har själv inte varit rädd för att ändra riktning i livet relativt sent. Hon är läraren som blev läkare som blev författare.

– Jag började skriva för min egen skull. Att det blev just deckare beror på att de har ett så klart koncept. Men jag kommer nog att skriva annat också.

– Några direkta förebilder har jag inte men jag tycker om de engelska deckarna och skriver kanske lite som de. Jag fördjupar mig i miljöer och personer, inte i tekniska detaljer. Bland favoriterna finns Ruth Rendell, P.D. James, Elizabeth George och Peter Robinson. Men numera läser jag inte mycket deckare längre.

Får hjälp med polisjobbet

– Sjukvården kunde jag ju redan. Polisen var svårare, men jag tänkte att det är en arbetsplats i offentlig sektor, precis som de jag själv jobbat i, och så är det ju. Skillnaden

Karin Wahlberg

är inte så stor. Men numera har jag en kontakt som hjälper mig med polisarbetet.

Det är mycket folk i Karin Wahlbergs böcker. Många personer som var och en har sin egen historia och sina egna hemligheter. Det blir många stickspår…

– Ja, det har jag lärt mig av de engelska författarna, att lägga ut stickspår, skrattar Karin Wahlberg. Men sen tycker jag också om att lägga in en liten solskenshistoria då och då, vid sidan av. Precis som det ofta är i mitt läkarjobb.

Ett par icke-deckare väntar

Är det då någon av alla dessa personer som har mer i sig av Karin Wahlberg än de andra?

– Ja, Veronika blir alltmer lik mig. Jag vet inte riktigt hur det blivit så. Det var inte meningen från början.

Hur många böcker ska det då bli om Claes och Veronika?

– Det får vi se, jag håller på och tänker in nästa bok just nu. Det är den roligaste delen av processen, när man tänker historien. Då är ju alla möjligheter öppna. Men förutom det håller jag på med ett par andra icke-deckarprojekt också. Att skriva deckare går allt lättare men jag vill ju utvecklas också, vidga mitt skrivande.

– Jag kommer nog inte att överge sjukhusmiljön. Jag funderar mycket kring den. Även om mycket har blivit bättre så är strukturen fortfarande väldigt gammaldags och hierarkisk. Jag antar att jag ser det så tydligt eftersom jag kom in i läkaryrket så pass sent och hade lång erfarenhet från andra områden.

– Och genusperspektivet i vården är bedrövligt. Där behövs det konkreta jämställdhetsprojekt. Det finns på en del håll men det skulle behövas på många fler. Veronika är huvudperson men jag skriver om alla yrkesgrupper i vården, inte bara doktorerna. Och jag får ofta höra av läsare som jobbar i vården att de känner igen sig. Mycket av det jag skriver om har jag själv sett. Till exempel det här med falska läkare, eller våld mot kvinnor som jag skriver ganska mycket om. Jag har jobbat mycket med det och precis som i mina böcker kommer våldet ofta från en man som kvinnan har eller har haft en relation med och har förtroende för. Det är ju inte så att män är ondare än kvinnor men de är starkare.

Veronikas dotter Cecilia, blir brutalt överfallen i Blocket. Det händer när hon är på väg hem från en fest och överfallet får fruktansvärda konsekvenser. Men vi får inte veta vem som är gärningsmannen.

– Det har också hänt i verkligheten. Ett gäng som för nöjes skull överföll flera personer på just den platsen där Cecilia blir nedslagen. De åkte aldrig fast. Jag ville skriva om det, hur det är att leva med att aldrig få veta vad som hände. Och att ett enda slag kan få sådana följder.

Dubbelarbetande

Hur länge orkar man ha två jobb? Karin Wahlberg är tillräckligt framgångsrik för att kunna försörja sig på skrivandet. Ändå har hon hittills fortsatt jobba som läkare, gynekolog, i Lund.

– Jag har alltid gillat att jobba. Och jag tycker väldigt mycket om att jobba som läkare, men nu i höst ska jag vara tjänstledig. Det har blivit lite för mycket ett tag, hjärnan gick på högvarv hela tiden. Men jag räknar med att komma tillbaka till läkarjobbet.

Att jobba som lärare innebär att ha arbetskamrater. Karin Wahlberg jobbade dessutom i ett lärarteam med två kolleger. Det var ett mycket fruktbart samarbete. I läkarjobbet finns också en kollegialitet men samtidigt kan man vara rätt ensam som läkare. Och i skrivandet är man riktigt ensam. Därför ingår Karin Wahlberg i Blodgruppen, en grupp kvinnliga författare från olika förlag.

– Det är Anna Jansson, Karin Alvtegen, Johanne Hildebrandt, Inger Frimansson, Åsa Nilsonne och jag. Vi träffas och äter middag och pratar. En sorts terapi är det kanske, de förstår ju vad man pratar om. Vi skrattar väldigt mycket och vi firar varandras framgångar.

Ingen avundsjuka alltså?

– Jo, visst kan man vara avundsjuk ibland. Det är mänskligt. Man måste skilja mellan avundsjuka och missunnsamhet. Och vi är inte missunnsamma.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22