KAPTEN NEMO I ÖSTERSJÖN

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Artikel, Novell

Av PER OLOV HENRICSON

Jules Vernes En världsomsegling under havet bygger som bekant på den franske professorn Aronnax anteckningar från färden med Kapten Nemos ubåt Nautilus 1867-68. Vernes bok återger emellertid endast delar av professorns material, som i original förvaras på L’Institut d’océanographie et d’hydrographie i Marseilles. Den akademiska byråkratin gör det svåråtkomligt för utomstående men jag har, på vägar jag här inte närmare behöver gå in på, fått möjlighet att ta del av Aronnax’ anteckningar. Av dem framgår att Nautilus också gjorde ett besök i svenska farvatten, strax innan förlisningen i malströmmen utanför Norge. I En världsomsegling under havet saknas detta avsnitt, kanske för att Verne inte fann besöket i Östersjön tillräckligt dramatiskt, men det torde ändå ha ett visst intresse för svenska läsare.

Efter de förskräckliga händelserna utanför den engelska kusten styrde Nautilus med hög fart norrut. Tre dagar förflöt, under vilka jag inte såg till Kapten Nemo. Jag tillbringade den mesta tiden i min hytt, grubblande över vilket öde som väntade oss.

På eftermiddagen den 6 juni lades kursen om i rätt östlig riktning, och några timmar senare vände Nautilus söderut. På kvällen gick jag ut ur min hytt och såg till min förvåning att de stora luckorna för fönstren i salongen var öppnade, och ett svagt grönt ljus silade in genom dem. Kapten Nemo satt försjunken i tankar i en av sofforna, men när jag steg in lyfte han blicken och betraktade mig.

– Jag antar att ni önskar veta var vi är, frågade han mig, utan ett spår av den upprördhet som präglat hans väsen några dagar tidigare.

– Allt jag vet är att vi går söderut.

– Just nu passerar vi genom Öresund på femton meters djup. Som ni märker går vi med låg fart. Detta är en av de tätast trafikerade farlederna i den här delen av världen och jag har gett styrmannen order att iakttaga största försiktighet.

– Då är vi alltså på väg in i Östersjön.

– Alldeles riktigt Professor Aronnax. Vi är på väg in i detta innanhav som omges av Tyskland, Polen, Sverige och Finland och sträcker sig ända upp till den 61:a latituden.

En händelselös natt och en lika händelselös dag förflöt innan jag noterade att Nautilus sakta steg mot ytan. En stund senare hörde jag hur luckorna öppnades. Jag steg upp på plattformen och andades med välbehag in den svala luften. Kapten Nemo stod en bit ifrån mig och betraktade tankfullt en rad låga skär som skimrade i grått och rosa över det blygrå vattnet,

– Här ser professorn de yttersta utposterna i den vidsträckta arkipelag som sträcker sig ända in till Stockholm, Sveriges huvudstad.

– Tänker ni verkligen bege er in bland alla dessa öar och skär?

– Varför inte? Ombord på Nautilus finns de bästa sjökort som går att uppbringa Och min styrman kan föra henne vart jag önskar, så länge vi har några famnars vatten under kölen.

Vi gled sakta in mellan de kala skären. Till en början kunde vi inte se några spår av mänsklig bebyggelse, men efter några timmars långsam färd började skärgården förändras. Öarna var större och klädda med gles skog, på några av dem kunde vi skymta klungor av små rödmålade hus och då och då gled ett segel över vattnet på avstånd.

Några besättningsmän kastade ut ett nät efter Nautilus. När de efter en stund halade in nätet sprattlade några kraftiga grågröna fiskar i det. Det var gäddor – en storvuxen rovfisk med mycket välsmakande kött – och Kapten Nemo gav order att de skulle tillagas till middag.

Efter middagen stod jag på plattformen och betraktade den förbiglidande sceneriet. Här var öarna bevuxna med barr- och lövträd och på många av dem kunde vi iakttaga större eller mindre hus. Vid midnatt sänkte sig en svag skymning över den labyrintiska arkipelagen.

Sommartid är nätterna i dessa nordliga farvatten mycket korta och blir aldrig riktigt mörka. Nautilus styrde med låg fart förbi skogsklädda höjder och vände sedan stäven mot en knappt synlig passage som utmärktes av ett målat sjömärke. Ett stycke upp på land kunde jag ana en herrgårdsliknande byggnat i gult trä, det lyste svagt i ett av fönstren men inte en människa syntes till.

– Vi är nu på väg genom Baggenstäket, en av de gamla farlederna in till Stockholm, förklarade Kapten Nemo. På grund av det låga vattendjupet och den mycket trånga passagen måste vi färdas i övervattensläge. Jag har därför valt att passera denna sträcka nattetid för att inte väcka onödig uppmärksamhet, och den nordiska sommarnattens ljus ska vägleda oss.

Passagen var verkligen mycket trång, på några ställen lutade sig trädgrenar över vattnet så nära att jag kunnat gripa tag i dem och jag väntade mig i varje ögonblick höra Nautilus köl skrapa mot botten. Men styrmannen förde fartyget med osviklig precision och så småningom vidgades sundet och vattnet blev djupare.

Farten ökades och med släckta ljus gled nu Nautilus in mot den svenska huvudstaden.

När morgonen grydde låg vi inom synhåll från staden Stockholm. Nautilus motorer hade stannat och vi drev sakta genom den lätta morgondimman som vilade över vattnet.

Efter långa veckor till havs var det i sanning märkligt att nu ligga bara några kabellängder från gatorna och husen i en europeisk stad. Man kunde tydligt urskilja den medeltida stadsdelen krönt av höga kyrktorn och det kungliga slottet, en massiv byggnad med rader av höga fönster. På den södra stranden klättrade små hus upp på gråstensklipporna och längs kajerna låg rader av slupar, jakter och andra slags segelfartyg.

I den tidiga morgontimmen tycktes hela staden sova, kajerna och gatorna låg öde, bara några enstaka vita sjöfåglar cirklade runt över oss utstötande hesa skrin. Jag lånade Kapten Nemos kikare för att närmare betrakta staden och upptäckte två morgontidiga vandrare på en gata som löpte högt över den södra kajen. I kikaren kunde jag tydligt se de skäggprydda männen som bar höga svarta hattar och välskräddade redingoter.

De stannade plötsligt till, såg ut över vattnet och vände sig sedan mot varandra i något som såg ut som ett livligt samtal. Hade de kanske upptäckt Nautilus där vi låg mitt i hamninloppet?

Kapten Nemo gav mig en blick och tecknade åt mig att återvända till salongen. Luckorna stängdes och ljudlöst sjönk Nautilus under ytan. Vi gjorde en snäv gir men nästan omedelbart därefter stannade motorerna igen, och vi låg stilla på ungefär 20 meters djup.

Kapten Nemo vinkade åt mig att stiga fram till det stora fönstret vars luckor dragits ifrån.

Först kunde jag inte se någonting annat än ett grågrönt dis. Den lågt stående solen kastade bara ett svagt ljus genom vattnet som här i hamninloppet var mycket grumligt.

Men så upptäckte jag en mörk skugga som tornade upp sig på bottnen och så småningom förstod jag att det var ett sjunket skepp. Nautilus gled långsamt närmare.

Jag kunde urskilja den breda bordläggningen i mörkt trä och kanonportarna som var prydda med grinande lejonhuvuden. Kapten Nemo pekade mot fartyget.

– Det här är det kungliga skeppet Vasa.

Här har hon vilat i över 200 år, mitt i inloppet till Stockholm. Som professorn ser är hon väl bevarad tack vare Östersjöns kalla vatten och frånvaron av skeppsmaskar, som annars förtär trävirket i ett sjunket skepp på några årtionden. Väl bevarad, men hemfallen åt glömskan. Det är bara jag, och nu också ni herr professor, som känner till var Vasa vilar.

Vi betraktade tysta det svartnade vraket efter det en gång så stolta fartyget.

Efter en stund lämnade Kapten Nemo salongen, Nautilus maskiner satte igång och vi styrde återigen österut.

Kapten Nemo tycktes besitta detaljerade kunskaper om all världens hav, och även om segellederna genom denna subarktiska arkipelag.

Nu lät han Nautilus ta en nordligare, både bredare och djupare, farled ut genom skärgården.

Vi färdades i undervattensläge, strax under ytan, hela tiden med mycket måttlig hastighet. I farvattnen ovanför oss rörde sig nämligen en mängd fiskebåtar och lustjakter och Kapten Nemo iakttog den största försiktighet för att undvika en kollision. Jag upphörde aldrig att förvånas över denne sällsamme man, som ena stunden framstod som en hänsynslös hämnare, och i den andra visade den största hänsyn och ödmjukhet.

Efter några timmar hade vi redan nått de yttersta skären, vi styrde återigen söderut och ett dygn senare gled Nautilus fram genom Nordsjöns kalla havsdjup.

Fotnot:

Nautilus besök kan ha observerats av ingen mindre än August Strindberg. I ett brev från 1867 skriver den unge konststuderanden Anton Lundskog, som var god vän med Strindberg, följande:

”Efter en redig sexa hos professor L. (Lövencrantz) vandrade S. (Strindberg) och jag tidigt på morgonen hemåt längs Fjällgatan.

Ute på Strömmen sågo vi både något egendomligt. Det liknade en stor hvalfisk som tycktes sofva på vågorna. S. menade bestämt att han inte tänkte berätta om detta för någon eftersom ’alltför många redan anser mig vara en smula galen’.”

Strindberg har inte heller omnämnt episoden vare sig i brev eller dagböcker.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22