Kapten Frank och mänsklighetens ursprung

Sep 2nd, 2009 | By | Category: 2000-4, Artikel

Av Bo STENFORS

I den här essayn tecknar Bo Sten fors mänsklighetens ursprung som Edmond Hamilton tänkte sig den i sina kapten Frank-romaner. Han tar framför allt upp den sida av saken som svenska läsare aldrig fick veta något om, eftersom romanen The Star of Dread (Captain Future, Summer 1943) aldrig översattes till svenska. I slutet av sin framställning nämner Bo Stenfors en rad av de många episoder, som gjorde kapten Frank-romanerna så oförglömliga för tiotusentals svenska läsare på 1940-talet. Essayn stod ursprungligen i nr. 1,1968 av B.O. Ringbergs fanzine Future Fan, officiellt organ för den numera avsomnade svenska kapten Frank-klubben.

”Deneb” – en bländande vit stjärna nära 700 ljusår från vårt solsystem.

När jordmännen först kom till Mars, undrade de över att marsianerna kallade Deneb ”den heliga stjärnan”. Snart upptäckte de emellertid att de flesta av solsystemets raser hyste en vidskeplig vördnad för Deneb.

Kapten Frank och de övriga frankmännen gjorde den första resan ut till andra stjärnor, sedan de uppfunnit vibrationsdrivaren, som möjliggjorde enormt höga hastigheter genom världsrymden. Det visade sig då att i så gott som varje beboeligt solsystem fanns mänskliga raser, som dyrkade Deneb.

Sedermera, när kapten Frank gjorde en resa genom tiden, fick han förklaringen till respekten för Deneb. Han upptäckte att vår galax i sin helhet koloniserats av en människoras från Deneb. Alla galaxens raser härstammade från kolonisterna på Deneb.

På olika håll i solsystemet återfann man också ruiner från tiden för det denebiska galaktiska imperiet.

Arkeologerna lyckades så småningom tolka ruinernas denebianska hieroglyfer. De berättade om en explosiv kolonisation av vår galax och om en tid, då Deneb var hjärtpunkten i ett ofattbart vidsträckt nätverk av handel och kommunikationer mellan stjärnorna. Men vetenskapsmännen lyckades också utröna, att den mänskliga rasen från Deneb vid sin erövring av galaxen mötte motstånd från en annan ras.

De främmande Liniderna

När våra förfäder en gång började sprida sig genom stjärnrymden fann dessa, att de flesta världarna redan dominerades av en främmande, omänsklig ras, som de kallade Liniderna. Om Liniderna vet man tillsvidare inte mer än vad de denebianska inskriptionerna berättar. Liniderna tycks ha utgjorts av mycket intelligenta protoplasmadelar, som lärt sig samverka i större eller mindre antal. Linidernas märkliga kultur gick emellertid under vid denebianernas angrepp och så småningom försvann den egendomliga rasen helt.

En enda kort denebiansk inskription antyder att Liniderna inte var den första dominerande rasen i galaxen. Fångna linider hade berättat om ”rasen som behärskade galaxen långt före oss”. Deras namn betydde fruktan, de mäktiga Kangas, vars svarta makt och ära nu var försvunnen och glömd.

Varken Liniderna eller Kangas tycks ha lämnat några minnesmärken från sin existens. Några vetenskapsmän hävdar emellertid att båda de säregna Liniderna och de skugglika Kangas måste leva kvar i någon avlägsen del av galaxen.

Säkert är att en mänsklig ras från Deneb koloniserade hela galaxen med på konstgjord väg åstadkomna varianter, anpassade till de olika förhållandena i de skilda solsystemen.

Imperiet rasar samman

Sedan det stora denebianska imperiet blomstrat under en mycket lång tid föll det plötsligt samman. Inskriptionerna antyder att orsaken var en katastrof, som inträffade på ursprungsstjärnan Deneb.

Kapten Frank hade ända sedan sin resa till det förflutna umgåtts med planer på att fara till Deneb för att utröna mer om det denebianska imperiets storhet och fall, när vissa omständigheter tvingade honom att företa färden på ett mycket brådstörtat sätt i ett primitivt rymdskepp. (Det skildras närmare i The Star of Dread; Captain Future Magazine, Summer 1943.)

Händelsekedjan började med att frankmännen vid utgrävningar av denebianska ruiner på Uranus’ måne Titania hittade en denebisk stenplatta vars inskrift i översättning löd: ”Under Prismatoppen i Kristallbergen, som ligger bortom den Svarta Sjön i norr ligger Livets Rum i vilken nya grenar av den mänskliga rasen en gång skapades. Sök dock inte dåraktigt efter hemligheten, ty den bevakas av de Odödliga och rymmer inom sig fröet till undergång.”

En skrupelfri vetenskapsman grep tillfället att stjäla frankmännens fartyg Kometen för att fara till Deneb i förhoppning om att den vetenskapliga hemligheten skulle kunna ge honom rikedomar. Han kidnappade samtidigt Joan Randall – den flicka, som betydde särskilt mycket för kapten Frank.

Aar och dess månar

Frankmännen jagade genom hela galaxen efter vetenskapsmannen i ett vanligt planetariskt rymdskepp, som i hast utrustats med bland annat vibrationsdrivare.

På stjärnan Denebs enda planet Aar, försedd med två små månar, fann frankmännen denebianernas ättlingar. De hade emellertid sjunkit ned i ett primitivt barbari.

Med denebianernas hjälp letade frankmännen reda på Livets Rum, där räkningen gjordes upp med den brottslige vetenskapsmannen. En man – Khor – och en kvinna Ata – som befunnit sig i ett tillstånd av fruset liv i Livets Rum väcktes. De behandlade den del av infödingarna, som en gång förvandlats till halvt mänskliga, halvt djurliknande varelser, så att deras avkomlingar skulle bli sanna människor igen .

Khor avslöjade för frankmännen att koncentrerad kosmisk strålning användes i Livets Rum under Prismatoppen för att ändra människornas gener. Här igenom erhölls önskade mutationer. Khor berättade också om forntida inbördes stridigheter på Deneb. Bland annat rådde oenighet om hur möjligheten till mutationer av rasen skulle användas. Ett allt våldsammare inbördeskrig ledde så småningom till det denebianska rikets fall.

Sedan Khor och Ata förstört Livets Rum, beslöt de att återvända till mänsklighetens verkliga ursprung, varifrån rasen en gång kommit till Deneb och vår galax. De ville emellertid inte röja dess belägenhet för frankmännen. På denna människorasens långt avlägsna födelseplats fanns vetenskapliga hemligheter och underverk, som kunde fresta onda personer till att söka bemäktiga sig dem.

Hjärnan lyckade s emellertid fastställa, att Khor och Ata, sedan de tagit farväl, begivit sig till Andromedagalaxen. Från Andromeda kom således en gång våra urfäder för att från basen på Deneb kolonisera vår galax – och en gång kommer mänskligheten att söka upp fädernehemmet i Andromedagalaxen för att träffa ättlingarna till dessa våra urfäder.

Därför kapten Frank

Så skulle en framtida historiker i några rader kunna skildra ett av de stora kosmiska problem, som mötte den rymdfarande kapten Frank och hans kumpaner, androiden Otho, roboten Grag och den lådliknande Hjärnan – i sin serumvätska. Med detta har jag försökt ge en glimt av varför gamla härdade SF-fans fortfarande kan med nöje återknyta bekantskapen med en av ungdomens äventyrshjältar. Kapten Frank representerar en gammal fin SF-tradition. Omkring honom målade författaren Edmond Hamilton upp den mest fantastiska framtidsmiljö.

När Jules Verne-magasinet år 1941 först presenterade rymdhjälten kapten Frank för svensk publik, valde redaktören klokt nog den fjärde romanen i serien, Kapten Franks triumf De tre första kan närmast karaktäriseras som underbetalt beställningsarbete. Men från och med berättelsen om kapten Frank och Livets Vatten – ett förslavande gift som gjorde den som använde det ung på nytt – fick kapten Frank personlighet. Både humoristiska och fascinerande situationer avlöste varandra i fartfylld spänning. Man glömmer inte lätt den Livlösa Maskinstaden på Mars där musik spelade och robotar vandrade i rastlösa cirklar i väntan på de mänskliga herrar, som aldrig kom. Man minns Bubas Uums fantastiska nöjesplanet strax utanför lagens råmärken, där höjdpunkten för de nöjeslystna människorna utgjordes av spelet kring radiumrouletten.

I minnet radar upp sig ett pärlband av fascinerande episoder: Rymdens sargassohav där kapten Frank mötte stjärnmännen; Othos radiumkloridgrogg på en skum krog vid rymdhamnen i Lulanee, Uranus’ huvudstad; den galna asteroiden Eros, kallad ”den långsamma rörelsens värld”; åsynen från den med tidtryckare utrustade Kometen av solsystemets födelse och första kolonisering av denebianerna; Allus’ svarta stad i en extradimensionell värld där raka gator återvände i cirkel till sin utgångspunkt; kapten Frank dömd att sväva omkring som ett okroppsligt fotonmönster ingalunda att förglömma den fantastiska resan genom världsrymden till Materiens födelseplats, där frankmännen fann det altarliknande instrument med nyckeltangenter, som skapade materia av energi.

Det är lätt att finna inkonsekvenser och fel i berättelserna, men det oaktat ger de många gånger den hisnande känsla som brukar betecknas som ”sense of wonder”. Kapten Frank och de sju magiska stenarna var en av de där stora Frank-romanerna som gick i Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr. På redaktionen satte man en ära i att bara använda sig av material från amerikanska pulpmagasin, men in slapp två av de stora magiska namnen i svensk science fictions Hall of Fame. Dénis Lindbohm slank in bakvägen genom att skriva den som han påstod självupplevda men i verkligheten påhittade skrönan Atombranden till departementet Veckans Äventyr (38/1945), dit läsarna inbjöds att skicka in egna upplevelser. Det var hans debut.

Dénis kom senare i livet att precis som Edmond Hamilton skriva space opera-berättelser. Och Eugen Semitjov debuterade som illustratör i JVM/VÄ. Han anlitades både för omslagsbilder och insidesillustrationer och kom i sällskap med H.W. Wesso och Virgil Finlay att i JVM/VÄ illustrera Kapten Frank bygger en ny planet (Days of Creation). Kapten Frank hade alltså en viss betydelse för både Dénis Lindbohm och Eugen Semitjov och eftersom jag haft förmånen att lära känna alla tre, så kan jag notera gemensamma drag hos dem.

Kännetecknande för alla tre är en sympatisk, nästan ödmjuk framtoning, Edmond Hamilton hade en vänlig humor och i likhet med Dénis och Eugen var han inte de stora åthävornas man.

Hos alla tre finns respektive fanns (Hamilton och Semitjov är båda döda) ett drag av drömmare, som manifesterades i den skapande inåtvändhet, som är så betecknande rör ödmjuka människor av kreativ art.

Sture Lönnerstrand tillhörde också denna kategori av människor, men kapten Frankberättelserna tycks inte ha haft samma betydelse för honom som den direkt och/eller indirekt kom att få för Lindbohm och Semitjov. Lönnerstrand skrev visserligen science fiction av amerikansk sense-of-wonder karaktär, men han skrev så vitt jag vet aldrig ren space opera, vilket däremot Dénis Lindbohm gjorde med sina berättelser om Vito Laird & Siljita.

I de amerikanska sf-magasinen och därmed också i JVM/VÄ förekom ofta teckningar av huvuden som återkom från nummer till nummer. Ett sånt Frank-exempel finns på föregående sida. Dénis tecknade faktiskt sådana illustrationer föreställande Laird & Siljita, som syns här till vänster och Denis använde sig själv och sin hustru som förebilder. Medvetet eller omedvetet utkristalliserade sig utformningen av dessa teckningar förmodligen ur hans JVM/VÄ läsning.

I en rikt illustrerad bok, Rymdtecknaren (Askild & Kärnekull, Stockholm 1983), berättar Eugen Semitjov om hur han under sin tid som elev på Berghs reklamskola fick som arbetsuppgift att göra annonsteckning för vitaminrik skolfrukost, ”något som jag tyckte stod i direkt kontrast till mina tecknardrömmar.

Det sa jag till mina lärare. Skolans chef, Gösta Bergh, försökte med att pröva mina eventuella talanger på ett annat område. Jag fick läsa en novell i science fiction tidningen Jules Verne-Magasinet där illustrationen var bortklippt. Novellen hette ”Myteri i rymden”.

Bergh plockade också fram några sidor ur Blixt Gordon-serien av amerikanen Alex Raymond från sina samlingar och visade mig hur en tuschpenna ska föras för att ge farteffekt åt ett framrusande rymdskepp. Det var så mycket mer inspirerande än skolfrukosten. Bergh hade fått in mig på det rätta spåret.”

I Japan håller Tamio Ito på att sammanställa en imponerande bibliografi över Edmond Hamiltons författarskap på ett otal olika språk.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22