Kallifatides första deckare: Det kunde ha varit en sann historia

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

AV: LEIF-RUNE STRANDELL

– Jag räknade med att få ännu sämre recensioner än vad jag fått, säger Theodor Kallifatides om sin deckardebut Ett enkelt brott (Bonniers).
– Både deckarrecensenter och andra verkar förbannade på mig.
Men han är nöjd. Upplagan blev snabbt hög (redan i slutet av våren 45 000 ex, och han citerar en annan författare: ”I’m crying all the way to the bank”).
Varför blev det då en deckare den har gången? Varför inte? Hela litteraturhistorien. Ja, hela mänskligheten börjar med ett brott: syndafallet. Och sedan kommer snart första mordet.
Och man kan se Gud som den förste polisen på jakt efter brottslingen. Och vårt eget samvete är den störste privatspanaren.
Det är en olycka att deckaren kommit att spela en perifer roll i litteraturen, anser Theodor Kallifatides. Den har kommit att räknas som en sort för sig, men Bröderna Karamazov och Brott och straff är också ”deckare”.

Först 30 år och 30 böcker

Det tog dock över 30 år och över 30 böcker innan Theodor Kallifatides kom in på den brottsliga banan. Men särskilt konstigt är det inte:
– Jag måste söka förnyelse för att inte inte tröttna själv. Och jag visste ju vad som väntade; för varje gång jag bytt genre har det setts med oblida ögon.
– Jag kan inte skriva en bok som inte är ny för mig. Och jag kan inte bara skriva om Grekland. Jag har varit så länge i Sverige att Grekland sakta dör inom mig.
Han flyttar sitt skrivandes centrum från det grekiska invandrarförflutna till dagens nu.
Fortfarande tar han ”invandrarfrågor”:
Hur är svensken som älskare?
Svaret:
– Vet inte, har inte legat med så många…

Mogen att beskriva svenskar

Allt eftersom böckerna blivit fler har det svenska inslaget ökat. Nu tror han sig ha blivit så mogen att han kan skriva också om svenska människor. Kvinnan i romanen De sju timmarna i Paradiset (för längre än så fick Eva och Adam inte stanna) kändes inte så främmande, för hon föddes 1965. och då hade Theodor redan varit i Sverige och visste hur hennes barndoms Sverige varit.
– Jag har aldrig skrivit en bok för att åstadkomma något, utan alltid utifrån något. Men när man skriver blir man fångad i sina egna ord.
Och inledningen och anledning att det blev en deckare som börjar i Ekerö kyrka var att han för två år sedan var på en kyrkokonsert på Ekerö där några unga musiker introducerades. Det var en gripande; konsert.
Under en kaffepaus gick han ut och fick se en grav, en ovanlig grav med ett porträtt av den avlidna, en ung, mycket vacker kvinna. Ryskt alfabet, ryskt namn.
Att Theodor Kallifatides kan lite ryska beror på att han i skolan blev förtjust i lärarinnan och valde ryska för hennes skull.
– Jag visste genast att jag hade en bok framför mig. Hur man vet det så säkert vet jag inte. Men jag ropade till min hustru: Här ligger min nya bok.
Namn, födelsedatum och dödsdatum, porträtt, inget mer. Hur hamnade hon här?

En fråga fick form

Med den frågan fick boken sin form. För när han frågade folk som kunde veta mer var det klart att det handlade om ett mord. Till sist fick han från tingsrätten protokollet: en gripande historia.
Men totalt omöjlig att skriva.
Så han fick börja från början igen.
Men miljön fanns, Ekerö. Och hans egen förort, Huddinge, sedan 30 år. Och kroppen hade faktiskt påträffats i en plastsäck i Huddinge – den enda detalj som finns från det verkliga fallet.
Den frågande attityden, att inte veta allt, och ett gammalt intresse för rättsfrågor (som ung ville han bli advokat) gjorde att polisromanens form passade. Som huvudperson någon från rättsapparaten, för att spegla rättsapparaten.
Och huvudpersonen blev en kvinnlig polis, inte minst för att han har en dotter som snart är färdig jurist och han kunde få hjälp av hennes kunskaper.
Berättelsen blev också en möjlighet att skriva mer om Sverige. Det var också en befrielse att fånga språket, att ge sig på ett nytt bildspråk.
Det hänger samman med att deckarens form ger en viss frihet.

Ytlig diskussion

Diskussionen om rättssystem är viktigt för varje samhälle. Den diskussionen är ganska ytlig i Sverige, anser han. Mest tar man fasta på brister, inte på principiella frågor. Varför är det inte lag i Sverige på att man måste hjälpa medmänniskor i akut nödsituation? Vad skiljer den svenska traditionen från andra?
Det finns också ett glapp mellan den myckna lagstiftningen och resurserna att förverkliga lagarnas intentioner.
I boken har han några sådana diskussioner, bl a om avlyssning. Redan när man ger tillstånd till avlyssning är den misstänkte dömd.
– Om jag får idéer och ork så vill jag gärna fortsätta att skriva om rättssystemet, men då vill jag ha en åklagare som huvudperson. Men än saknar jag en bra idé.

Första svenska boken

Ett enkelt brott vill Theodor Kallifatides kalla sin första riktigt svenska bok. Det svenska språket har han erövrat efter hand, men det svenska tog över från det grekiska vid den tredje eller fjärde romanen. Då började han tänka på svenska.
– Det är en enorm rikedom att kunna låta språken berika varandra. Min nästa bok blir en samling essäer om mötet med Sverige, och det handlar mycket om språket.
Han har fortfarande en svårighet: han måste veta exakt vad han skall säga, skriva. Då kan han få det rätt, men han har inte råd att leka med språket, att gömma sig i språket.
– Om man har något att säga kan man säga det på vilket språk som helst. Om man inte har något att säga måste det bli på modersmålet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22