K. Arne Blom om sin nya tillvaro: Konsten att återvända till nuet och hamna 20 år bakåt i tiden

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-4, Artikel

Efter sju – eller sju och en halv, om man vill: Krigsbarn utgjorde ett slags prolog – romaner om det andra världskriget, kändes det som ett stort steg framåt, tidsmässigt, att på nytt börja skriva i den tid vari vi fysiskt lever. Det är egentligen ganska lustigt hur saker och ting man skriver – även det som tillsynes förefaller så väsensskilt från vartannat med vattentäta skott mellan – ändå hänger samman.

Vid sidan av kriminalromanerna har jag under de senaste femton åren sysslat mycket med historia och (inte minst tillsammans med Jan Moen) skrivit flera verk om Skånelands (=Skåne, Blekinge och Halland samt Bornholm) historia framför allt från medeltiden till tiden för den svenska erövringen. De historiska verken har av naturliga skäl handlat mycket om krigföringen mellan Danmark och Sverige: det rådde krigstillstånd under i stort sett fyrahundra år: från 1318 till 1710.

Det där gjorde att jag började bli nyfiken på något helt annat. Man kan utan överdrift beskriva det tillstånd som rådde efter de svenska härjningarna på östdansk mark, som jämförbart med det av kriget söndertrasade forna Jugoslavien. Lika mycket led den skåneländska lokalbefolkning som blev krigsoffer. Lika skövlade var städer och byar. Ett stort antal av de cirka 350.000 människorna som bodde i provinserna blev offer och dog.

Formell neutralitet

Jag blev helt enkelt nyfiken på hur det hade varit i Skåne under 1900-talets båda stora krig och började ägna mig åt studier. Visst var den svenska centralstaten neutral, men under det andra världskriget blott formellt så. Sverige var så tyskorienterat all del inte rädde någon tvekan om var de makthavande hade sina sympatier. Sverige drogs inte in i krigföringen, men hade ett förhållande till kriget.

Under det första världskriget blev den materiella nöden stor, som en följd av kriget. Det förekom svält och epidemiska sjukdomar. Så kallade tjuvligor turnerade i riket och livnärde sig på att stjäla. Sverige drabbades, ehuru inte av krigets förödelse, så dock av ekonomisk förödelse. Jag kunde emellertid inte hitta något underlag eller någon röd tråd för en romanserie i det tillstånd som rådde under detta krig och de händelser som inträffade då. Annorlunda förhöll det sig med det andra världskriget.

Det låg närmare i tiden och även för oss som föddes alldeles efter kriget framstod det som så levande, som så påtagligt. Vi växte ju upp under konsekvenstiderna efter kriget, i det kalla krigets dagar. Hur förhöll det sig i Skåne, med tanke på närheten till det ockuperade Danmark och med tanke på hur nära det är till norra Tyskland? Det blev sju romaner, en om varje krigsår, och jag blev klar med serien i och med utgivningen av Ingenstans i Sverige förra året.

Feltolkning av vitt och svart

Sammanlagt tog det drygt tio år att bedriva studier och skriva, och under vägen upptäckte jag en hel del som fick mig att se med andra ögon på det där kriget, som eljest förefallit vara så svart och vitt. Det hade, fick man sig itutat, handlat om de goda vita (de allierade) mot de onda svarta (Tyskland). Jag lärde mig att inse att den tyska kulturen, det tyska folket, Tyskland också var ett av krigets offer, som en följd av den oförsonliga fred landet påtvingats i fredsfördraget i Versailles efter första världskriget. Under tiden upptäckte jag en hel del mer om Sveriges förhållande till såväl Tyskland som de allierade under kriget och tycker numera att den svenska hållningen skulle kunna kallas taktiskt försvarbar, men rent moraliskt högst diskutabel. Nåja, Sverige drogs inte in i krigföringen. Sverige blev närmast en krigsprofitör, som såsom nation kunde gå rik ur kriget och där man på basis av detta kunde skapa den svenska välfärdsmodellen. Den svenska välfärdsstaten byggdes på det krigshärjade Europas ruiner.

Det märkliga var – kanske var det mest ett mentalt tillstånd som inträdde – att medan jag närmade mig slutet av romanserien tog liksom kriget äntligen slut i mina tankar, något som självklart förstärktes av att den östeuropeiska kommunistmodellen föll sönder och samman. Europas karta började plötsligt närma sig ett utseende som påminde lite om hur det var innan det första världskriget bröt ut 1914.

Romaner om Skåne och Lund

Nu är jag, som sagt, tillbaka i nuet. För ett par år sedan började jag planera för vad jag skulle skriva efter krigsserien och insåg att jag ville skriva om den värld vi lever i här och nu och som angår oss. Det skulle helt enkelt bli en serie kriminalromaner om Skåne och Lund och det moderna tidevarvet. Vid något tillfälle fick jag frågan om hur lång serien skulle bli. Personen som frågade visste att jag alltid planerar längden på bokserierna från början. Jag sade tjugoen böcker. Så då får det bli så. Det blir dessutom lagom med tanke på den pensionsålder som inte ens kriminalförfattare undgår.

Offerlamm (Norstedts 1995) heter den första boken. Den handlar om hur våldet genomsyrar vardagen och den handlar om ungdomsvåld. Eftersom jag envist hävdar – och alltid gjort så – att det mest spännande som finns är verkligheten, ter det sig tämligen naturligt för mig att försöka beskriva något som kan uppfattas som en del av verkligheten, ett utsnitt.

Härförleden tog jag fram en artikel jag skrev en gång i Nordiska kriminalpolisunionens tidskrift ”Nordisk kriminalpolis”. Det var nummer 1 1982. Jag började läsa och upptäckte att inget förvisso är nytt under solen. Jag hade kunnat skriva samma artikel i dag. Det är det som är det hemska.

Brutalt våld från förr

Artikeln handlar om varför jag skrev och vad jag ville skriva, varför mina böcker blev som de blev och vad som var den innersta kärnan. Den kärnan utgjordes av våldet, det brutala och råa vardagsvåld som fanns då och som till utseendet påminner en hel del om dagens. Det slog mig medan jag läste, att det som upplevs som dagens problem fanns i alltför stor och högt utvecklad grad redan i 1980talets början.

Jag skrev i artikeln om det svenska avhumaniserade, avkristnade och avmoraliserade samhället och det är ett tillstånd som fortfarande råder. Jag skrev om kärnfamiljens sönderfall och det är något som fortfarande äger aktualitet. Jag skrev om alla fredagsbråk och om att knivar var legio. På det stora hela taget är det fortfarande så. Fast kanske en aning värre.

Jag skrev att ingen brytt sig om de varningssignaler som fanns i 60-talet. I dag kan jag skriva om att ingen brytt sig om 70- och 80-talens varningssignaler, samtidigt som vi skall vara medvetna om att dagens våldstillstånd är en löpande röd tråd från 1960-talets mitt. Det är ganska meningslöst att skylla på maktfullkomliga politiker, i varje fall helt och hållet. Det handlar också och i högsta grad om samhällsmedborgares individuella ansvar.

Utan att fördjupa mig i det som skall bli utgångspunkten för denna nya bokserie, kan jag ändå konstatera att det jag skrev om våldet den gången fortfarande är giltigt. Jag hade rätt den gången, tvingas jag konstatera i nuet. Det är inget att glädjas åt. Den stora skillnaden är att vardagsvåldet i dag är så pass mycket hårdare att det stjäl de rubriker som på den tiden var förbehållna de spektakulära, isolerade våldsbrotten. Mängden massmedial information om vardagsvåld är större nu – men det är svårt faktiskt, att bedöma om mängden vardagsvåld i sig har ökat jämfört med då.

Tjog med nya gestalter

Nåja, nu barkar det iväg med tjugo böcker till. I centrum står den lundensiska polisen, som jag faktiskt begåvat med den fjärde uppsättningen fiktiva gestalter i min fantasivärld.

Den primäre gestalten nu heter Morten Dahl-Nielsen (med kort i). Han närmar sig pensionsåldern och som den klarsynte räknar ut hinner han gå i pension långt innan serien är klar; och det är liksom meningen. Han är född 1937 och härstammar från en vallonsläkt, som någon gång under 1600-talets första del invandrade till Danmark och där slog sig ner i Ribe. Sedan flyttade människor i denna familj till först Roskilde och till slut Lund. Namnet kan beläggas från tidigt 1700-tal. I Lund bor och verkar han tillsammans med kollegerna Orvar Wallberg, Nils Granroth och Stig Brun. De bör rimligen hinna pensioneras allihop innan alla tjugo böckerna är skrivna.

Men i grund och botten är det Lund, samhället och den tid vari vi framlever våra liv, som är de egentliga huvudgestalterna. Serien är tänkt att bli en ”kollektivroman om brott”. Det mest märkliga är, likväl, att åtskilligt av det som redan den första boken handlar om, hade jag kunnat skriva redan vid I970-talets mitt.

Ibland förefaller världen stå still.

Eller om det kanske är tiden.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22