Julius Regis & vilda västern är Gösta Gillbergs kopp te!

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

GÖTEBORG (DAST) Gösta Gillberg är västernspecialisten med “- och vem är det nu, då?”-serien i DAST, mannen som älskar Istanbul, vilket hans deckarnoveller i CDM vittnar om, översättare av bortemot 450 underhållningsböcker från engelska till svenska och en man som tillhör den exklusiva skara som fått en novell publicerad på engelska i Martin Edwards antologi Perfectly Criminal, utgiven av Crime Writers’ Association. Han är 81 år och har i sin dator fyra noveller på gång och sex artiklar med sikte på DAST. En kriminell doldis, född i Finspång men när han skulle plugga och ta studenten blev han inackorderad hos sin mormor i Göteborg, där han förblivit med avstickare till Istanbul och Bagdad.

Gösta Gillberg kom i kontakt med DAST genom en man som gav ut en tidskrift om Max Brand i USA.

“Jag minns inte om han var i San Francisco eller i Los Angeles,” säger Gösta Gillberg i dag, “men han meddelade Iwan Hedman-Morelius att han hade kontakt med en Max Brand-läsare i Göteborg.”

Och så var kontakten med DAST knuten. Det första som Gösta Gillberg läste själv var Prinsessan på ärten av H. C. Andersen, men så fann han i 10-årsåldern Blå spåret av Julius Regis i pappas bokhylla.

“Julius Regis är fortfarande min favorit. Det finns ingen som slår honom”, fastslår han. “Men det finns de som kommer i närheten av honom. Sedan Maria Lang försökte mörda den svenska detektivromanen är det nog bara Ulf Durling och Jean Bolinder som kommer riktigt nära. Bolinder är lite ojämn, men det är inte Durling. En annan favorit som jag hittade tidigt är Edgar Wallace som jag nästan har komplett. Det fattas bara fyra böcker. Att Regis och Wallace blivit mina favoriter beror kanske på att de var de första.”

Efter en period av deckarläsning vaknade Göstas intresse för västernberättelser. Det började inte oväntat med Zane Grey.

“Och så läste jag Mulford. Zane Grey kunde en del om Vilda Västern. Han hade till skillnad från Mulford, som var en New Yorkbo, varit där. Jag läste en massa västern och så ville jag veta vad som låg bakom de dar berättelserna. Jag började att ägna mig åt vildavästernfakta. Det gick så långt att jag var med i TV:s Utmaningen. Jag förlorade i finalen. Jag åkte dit på en gubbe som jag skrivit en artikel om och del retar mig än i dag.”

Det tog sin tid, men till sist så kom Gösta Gillberg till Vilda Västern, där han fick vara med om ett äventyr på hästryggen. Ett raskt äventyr, som inte kan ha tagit många sekunder och som har den egenheten att Gösta Gillberg inte ens minns vad som hände..

“Jag brukar skryta med att jag är en av de få svenskar som efter en liten hästolycka legat på St. Mary’s Hospital i Tucson och erbjudits sista smörjelsen. Jag steg upp på hästen och sedan vaknade jag på sjukhuset. De som var med påstod att hästen ramlade omkull. Jag minns ingenting av det. Nar jag vaknade på en intensivvårdsavdelning kom en katolsk pater och erbjöd mig sista smörjelsen. Jag sa till honom att ‘jag har inte samma tro som du’. Till en sköterska sa jag att jag ville åka hem och dö. Så jag flög till New York och vidare till London och sedan hem och klev själv ut på plattan på Torslanda och lades in på sjukhus. Där konstaterades en pannfraktur. En kusin till mig gick på läkarutbildning och mitt fall dök upp i hans undervisning. Han sa till sin professor, att jag hade så kallad Brillen. Jag var brun runt ögonen. Det ty­der på att man har en fraktur i nacken. Det hade jag, men det hade ingen sett. Efter en vecka var jag på benen igen.”

I västern hade Gösta Gillberg bott på en ranch. Antagligen var man där rädd att han skulle koppla in advokater på fallet från hästen. Han fick ett erbjudande om att vistas på ranchen med sin fru en vecka.

“Så vi åkte tillbaka.”

Det blev ytterligare en resa till Vilda Västern längre fram, men då bodde Gösta Gillberg på en annan ranch.

För att tjäna extra arbetade Gösta Gillberg en gång i tiden också många nätter på Göteborgs-Postens korrektur. Där det vimlade av litterära korrekturläsare och blivande berömdheter som författaren Bengt Anderberg, som väckte debatt och sensation med sin bok Kain, vidare Strindbergsspecialisten Rolf Anderberg, filmregissören Lars Forsberg och Östen Sjöstrand som nu sitter i Svenska Akademien. En dag läste Gösta i GP en annons om att Aerotransport, sedermera SAS, sökte trafikassistenter. Innan tidningen ens var tryckt hade han skrivit sin ansökan.

“Först hände inget, men så blev jag kal­lad till Torslanda för en intervju och jag blev anställd som trafikassistent. Jag skrev statistik, rev biljetter skickade iväg flygplan med röda och gröna spadar eller röda och gröna lyktor när det var mörkt.”

Och så hände det som senare ledde till att Gösta Gillberg skrev fyra exotiska noveller. Han skickades en sommar till Istanbul – vikingarnas gamla Miklagård och det östromerska rikets Konstantinopel – som vikarie för en annan trafikassistent.

Gillberg i Bagdad

“Jag var där i tre månader för SAS och fann att Istanbul är en av världens underbaraste städer. När vikariatet var slut reste jag hem. Det var usel ordning på SAS på den tiden. En arbetskamrat i Rom fick sin post till Istanbul och post till mig hamnade i London. Och när jag kom hem blev det en överraskning för min chef. Han hade inget jobb till mig. Jag visste inte vad jag skulle göra och mådde dåligt och gick till doktorn, som sa: ‘Se till att ni får något att göra så blir ni bra.’

Jag hamnade i alla fall i Bagdad några månader som distriktschef. Där firade man ettårsdagen av en revolution, men jag såg inte mycket av staden. Man var rädd, kunde inte röra sig fritt och hejdades på gatorna. Först när de förstod att man inte var engelsman blev man släppt. När jag kom hem blev jag chef för SAS resebyrå i Göteborg och där var jag tills jag pensionerades 1985.”

Under tiden hann Gösta Gillberg besöka Istanbul ett par gånger till, en gång som reseledare för några agenter, men han har inte varit där sedan 1975. SAS slutade nämligen att flyga på Istanbul

“Jag har alltid skrivit”, berättar han. “Jag sålde min första novell nar jag var 14 till En rolig 1/2-timme i mitten av 1930-talet. Jag fick 15 kronor. Den kom aldrig in. Redaktören ville väl vara bussig mot grabben, gissar jag. Under åren skrev jag, hela tiden för skoj skull. I skolan skrev jag och kamraterna läste. Har en massa påbörjade saker någonstans. Jag skickade till och med en deckarnovell till Ellery Queen’s Mystery Magazine. Jag har fortfarande kvar refuseringsbrevet. Den publicerades sedan på svenska i CDM; Episod för en spion.”
Den alldeles utomordentliga novellen The Perfect Imperfect tog sedan Martin Edwards med i en antologin Perfectly Criminal om perfekta brott, som gavs ut av Crime Writers’ Association. I den antologin samsades Gösta Gillberg med Ian Rankin, Peter Lovesey och många andra anglosaxiska deckarförfattare.
Tyvärr har Gösta Gillberg ingen mer deckarnovell från Istanbul på lager, men han håller på med en som utspelar sig i Bagdad. Över huvud taget har han massor med opublicerade noveller..
Men varför har han skrivit flera av sina noveller på engelska?
”Engelska är mitt stora nöje”, säger han. ”Jag läser nästan bara på engelska, även om jag naturligtvis läser DAST och CDM på svenska.
Inspirerad av att DAST hade en novell av O. Henry skriver jag just nu på en artikel om tågplundraren Al Jennings, som jobbade ihop med O. Henry i Honduras. De gjorde film tillsammans. Datorn gör det möjligt att arbeta med flera projekt samtidigt.”
Och märkligast av allt är kanske att Gösta Gillberg utfört den gigantiska uppgiften under årens lopp att översatta närmare 450 böcker till svenska.
Till sist avslöjar Gösta Gillberg att han brukade läsa Lektyr en gång i tiden. Han läste Wyatt C. Bannister och Stewart Rodgers och trodde naturligtvis att de var amerikaner.
Ingalunda.
Författare var en fotograf vid namn Rune S. Mantling.

GÖSTA GILLBERG-NOVELLER:

Resa bland akvedukter (Julskeppet 1950)

Hundraelfte suran (COM 2/1996)

The Perject Imperfect (Crime Writers’s Anthology, 1996)

En spökhistoria (CDM 2/1997)

Episod för en spion (COM 2/1998)

Det perfekta brottet (CDM 1/1999, samma som i den engelska antologin) Mashallah (CDM 3/2000)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22