Julian Symons

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-1, Artikel

Julian Symons, en av den internationella kriminallitteraturens mest respekterade giganter och nestorer, avled den 19 november 1994 i sitt hem i Kent, England, av en hjärtattack. Han blev 82 år gammal.

För snart tretton år sedan träffade jag Julian Symons, när det drog ihop sig till internationell deckarkonferens i Stockholm. Dit strömmade författande celebriteter från snart sagt halva världen. Också Julian Symons; en storvuxen engelsman med en markant och intressant färgskiftande potatisnäsa, som var en av deckargenrens verkliga auktoriteter och berömd för ett mångfacetterat författarskap som sträckte sig från slutet av 40-talet och som innefattade romaner, novellsamlingar och kritik samt biografiska arbeten, memoarer och historiska verk.

Vi hamnade vid samma bord på en mottagning och Symons visade sig snart, under den något sträva ytan, vara en mycket spirituell och grundligt lärd man – som kunde konsten att konversera behagligt om allt och ingenting.

Det hände sig vid den tiden sedan att ett ganska uppmärksammat mord hade ägt rum i Stockholm; just i närheten av Riddarholmen där vi befann oss. Jag råkade nämna detta i förbifarten vid middagen och Julian Symons blev genast mycket intresserad,

– Kom, sa han. Vi tar en promenad och studerar brottsplatsen!

Vi lämnade resten av middagssällskapet och vandrade genom den stockholmska vårkvällen för att studera mordplatsen som låg vid ett brofäste vid Strömmen.

Där fanns emellertid inte så mycket kvar att inspektera. Bara ett par mörka fläckar som eventuellt kan ha varit blod. Men Symons gick ner på knä och studerade dem intresserat och ville veta mera om vad som hade inträffat här några dagar tidigare.

Det rörde sig med stor säkerhet om en uppgörelse inom den undre världen – det var allt jag visste. Symons nickade ödesdigert och sade att sånt förekommer ju snart sagt överallt i världen. Det visade sig att han var genuint intresserad av autentiska brott och mer eller mindre samlade på detaljer från olika brottsliga scenarios, som han senare vid behov kunde ympa in i sina egna kriminalromaner.

Vid ett tillfälle skrev Julian Symons i förordet till en omnibusvolym med hans noveller om vad som motiverade honom som krimina1författare.

– Det som fascinerar mig mest i vår tid är våldet som finns bakom den respektabla fasaden; statstjänstemannen som planerar hur man effektivast mördar judar, domaren som passionerat förespråkar dödsstraff, den tysta och lydiga pojken som dödar för nöjes skull. Detta är möjligen extrema fall, men om man vill försöka fånga in ondskan som pulserar bakom de anonyma ansikten som de flesta av oss visar upp för omvärlden – vilket bättre forum existerar då än just kriminalromanen?

Julian Symons skrev ett stort antal kriminalromaner och han finns rikt representerad med svenska översättningar, med titlar som Mord i gula handskar (1948), Döden går på vernissage (1949), Mordets färg (1958), den prisbelönade Brottets bana (1961), Snitseljakten (1963), Mannen som tog livet av sig (1968), Den 31 februari (1970 – av Svenska Deckarakademin vald till det årets bästa deckare), Komplotten mot Roger Rider (1975), Den kusliga leken (1975), den fina Sherlock Holmes-pastischen Ett trepiporsproblem (1976), Giftmorden i Blackheath (1983) och Så dog Annabel Lee (1985).

Så sent som 1993 översattes Dödens mörka ansikte (som för övrigt blev hans sista deckare) och Symons visade sig, med obruten kraft, vara innehavare av samma kusligt psykologiska skrämseltalanger som tidigare – i den intrig där en invånare i Kent försöker lösa ett mord begånget 30 år tidigare.

Redan 1958-59 publicerade han som artikelserie i Sunday Times en uppmärksammad genrehistorik kallad The 99 Best Crime Stories, som han sedan i början av 70-talet expanderade till boken Bloody Murder (översatt till svenska som Lilla mordboken- vilken fortfarande räknas till de mest sansade sammanfattningar och kritiska studier som kriminalgenren har begåvats med.

Symons skrev också biografier om författare som Thomas Carlyle, Charles Dickens, Oscar Wilde, Dashiell Hammer, Edgar Allan Poe och Conan Doyle samt gav ut historiska arbeten om den engelska storstrejken 1926 och om den katastrofala koloniala expeditionen till Sudan under general Gordon, på 1880-talet.

Intill slutet av sitt liv var han flitigt verksam som kritiker, i Sunday Times och Times Literary Supplement.

Julian Symons belönades 1977 med Svenska Deckarakademins Grand Masterdiplom och var även innehavare av många andra internationella utmärkelser, som bevis och uppskattning för sitt rikhaltigt flödande författarskap.

Och allt detta utfördes av en man som, när han var pojke, betraktades som närmast imbecill på grund av sin svårartade stamning, och som placerades i en skola för efterblivna, som han lämnade vid 14 år ålder för att bli anställd vid en ingenjörsfirma. Sin resterande utbildning skaffade sig Symons huvudsakligen genom självstudier i böckernas värld. På 30-talet blev han trotskist och förblev under större delen av sitt liv en kritisk vänsterintellektuell skribent. Tack vare ett rekommendationsbrev från vännen George Orwell kunde han börja sin bana som kritiker, i Manchester Evening News.

ROLF NILSÉN



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22