Jules Verne – Misslyckad jurist men författare och sjöfarare

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

Av KARL HJELMI DAST har vi talat en hel del om Jules Verne och hans olika verk. Det har kommit ett antal brev till redaktionen med förfrågan om en mer övergripande artikel om denne store författare som både underhöll och berättade om en strålande framtid.

För några år sedan hade vi visserligen en sådan införd, men sedan dess har DAST fått många nya prenumeranter (vi ökar ju mest i svensk dastpress) varför vi med glädje uppfyller denna önskan.

Som ung pojke skrev Jules Verne en gång: “Jag vill dra ut på äventyr till främmande platser – platser med palmer och röda och gröna fåglar och där det växer ormbunkar som är högre än människor i mystiska djungler och finns grottor som aldrig någonsin upptäckts med ekon och hemliga gångar.”

Han upptäckte mycket under sitt liv. Bland annat besökte han Skandinavien under en av sina resor, men mer om detta senare.

På morgonen den 8 februari 1828 kunde Sophie Verne visa upp den nyfödde sonen för sin man Pierre. Det var ett välskapat barn. De kunde aldrig ana vilken ovanlig bana deras son skulle gå. Fadern var praktiserande advokat och såg framför sig den dag Jules skulle överta hans advokatbyrå.

Jules växte upp på en ö som hette Feydeall och ligger i floden Loire nära Nantes i Frankrike. Unge Jules fick tidigt höra spännande äventyr från sjön, eftersom det fanns en stor hamn i närheten. Han ville själv gärna ge sig till sjöss, men hans drömmar blev aldrig verklighet – i stället blev de till böcker om underbara öden på havet.

Äventyrslusten, eller kanske faderns stränga disciplin, fick honom att rymma hemifrån när han var elva år. Genom att muta en mässpojke på ett fartyg fick han överta dennes plats. Han för ut i förhoppningen att få se alla de underbara trakter han drömt om. Men livet ombord var inte alls så spännande som han föreställt sig. Största delen av tiden måste han vistas under däck och servera besättningen mat, duka av och diska. När båten anlöpte en hamnstad var hans far där för att hämta hem honom. Det kändes som en befrielse. En annan version lyder att kaptenen ombord upptäckte tilltaget och genast skickade hem honom, där han i fortsättningen blev ännu strängare bevakad.

Han berättade för sin mor, som tydligen var snällare än fadern, att han hädanefter enbart skulle resa i fantasin.

Fantasifull i skolan

Redan i skolan började Jules sätta sina tankar och inbillningar på pränt. Han skrev för nöjes skull och hann faktiskt med den vanliga skolan ändå. Skolkamraterna tyckte att han var mycket fantasifull. De skrattade gärna åt hans märkvärdiga teckningar av hästlösa vagnar som drevs med ånga.

Jules Verne skrev tidigt äventyrsberättelser och pjäser men det berättade han aldrig för sin far, eftersom han visste att pappa inte uppskattade sånt. Som framgångsrik advokat ville han att sonen skulle välja samma yrke. Så när Jules fyllt sexton tvingades han börja studera juridik på faderns kontor.

Från Nantes skickades han till Paris för att ta en juridisk examen – fadern höll fast vid att sonen skulle välja samma yrke som han, trots att Jules ville bli författare.

Jules tenterade i Paris och återvände sedan hem. Men inom sig var han fast besluten att han en dag skulle fara tillbaka till Paris för att bo och skriva där. I november 1848 reste han dit för en ny tentamen och blev bekant med Alexander Dumas. De blev goda vänner. Dumas läste hans pjäser och beslöt att låta framföra en av dem.

Författare – inte medelmåtta

Han fann livet spännande och uppmuntrande, precis vad han behövde. Sedan han tenterat skrev han till sin far: “Jag bryr mig inte om att fara hem, jag tänker ägna mig åt författarskap. Kanske kan jag bli en god författare men jag skulle aldrig kunna bli mer än en medelmåttig advokat.”

Fast tiden i Paris blev både hård och mödosam. För att tjäna pengar gav han lektioner åt yngre juriststuderanden. Han arbetade hårt med att skriva underhållningsstycken av olika slag. Med föga framgång. 1857 gifte han sig med den 26-åriga änkan Honorine från Amiens som redan hade två små flickor. Hon var vacker och skulle spela en framträdande roll i segelsportens historia genom att bli den första äkta makan som inte direkt hatade mannens båtpassion, men som var ytterst lite road av sjöfärder. De slog sig ner i Paris med en blygsam inkomst, men flyttade snart till Amiens, Honorines hemstad. Han hade svårt att försörja dem, kanske för att han gjorde av med alla sina pengar på böcker. Det sägs att han slukade allt som han kunde köpa eller låna. Han tog jobb på en mäklarfirma i Paris och på lediga stunder skrev han pjäser och äventyrsberättelser.

Men år 1863 var han äntligen klar med boken Fyra veckor i ballong. Han hade sto­ra svårigheter att få en förläggare, men slutligen beslöt M. Hetzel att pröva den nya författaren och hans bok. Den blev en stor succé och Hetzel fick ensamrätt på Jules Vernes böcker. Jules Verne hälsades som en lysande ung författare.

1869 skrev Jules Verne En världsomsegling under havet, som han själv betraktade som sin bästa bok. När den publicerats var Jules Vernes lycka gjord. Nu följde sådana världssuccéer som Jorden runt på 80 dagar, Resan till månen, Tsarens Kurir med flera. Och Jules Verne översattes till nästan alla språk. Hans samlade verk består av 82 band – tyvärr är långtifrån alla översatta till svenska.

Innan Verne började på en bok läste han allt han kunde komma över i det ämne han tänkte behandla. Han hade en rik fantasi och blev en mästare i science fiction-genren. Han förutspådde bland annat glödlampan, undervattensbåten och den elektriska klockan.

Man kan gott påstå att det var han som uppfann “den vetenskapliga romanen”. Redan i En världsomsegling under havet 1870 beskrev han en undervattensbåt med elektrisk drift och väldig aktionsradie. Först efter andra världskriget blev sådana jättar vanliga i stormakternas flottor.

Astronauten kom senare

Han insåg att systemet med styrbara ballonger aldrig skulle fungera och skisserade en flygmaskin enligt principen tyngre än luften. I En resa från jorden till månen låter han rymdraketen falla ner på en punkt i Stilla havet – endast en mil från den plats där astronauten Frank Borman hamnade hundra år senare.

Han förutsåg också den moderna turismen i Jorden runt på 80 dagar. Skeptiska engelsmän kontrollräknade uppgifterna med hjälp av tidtabeller och kom fram till att de stämde, men att man måste ha ganska stor tur om allt skulle klaffa. Fartygen var ofta försenade.

Han gjorde också något som är mindre känt. Han inte bara anade den moderna segelsporten, utan var också en av de stora pionjärerna. Han företog långseglingar både i Medelhavet och till Östersjön och skaffade sig 1876 en segeljakt som då inte hade sin like. “Saint-Michel III” var av metall, hade en liten ångmaskin som hjälpmotor och inredning för tolv man.

Att Jules Vernes insatser för segelsporten inte är kända beror på att han ofta seglade inognito för att slippa nyfikna på kajerna som stod och tittade på den då världsberömde författaren. Hans yngre bror Paul hade erfarenhet från sjön sedan han tjänstgjort på ett franskt örlogsfartyg under Krimkriget. Paul kom senare att följa med på Jules långseglingar.

Som fattig student hade Jules Verne aldrig varit utomlands. Först 1859 kunde han som 30-åring göra en resa till England, där han både med förtjusning och skräck såg mängden av nya fabriker. Där bevittnade han något som fick honom i extas – bygget av den första jättelika atlantångaren “Great Eastern”. Den kunde korsa Atlanten på den otroligt korta tiden åtta dagar. Fram på 1860-talet kunde han själv kosta på sig en Amerikaresa med “Great Eastern”. Den blev utomordentligt stormig med fyra dygns försening. I Amerika tillät rundresebiljetten bara en veckas vistelse med besök i New York och vid Niagarafallen. den tidens stora turistsensation.

Såg havet – vid högvatten

Det var i Amiens som Jules Vernes stora kärlek till sjön vaknade. Staden ligger bara några mil från Kanalkusten, mitt emot Hastings på den engelska sidan. Familjen hyrde sommartid ett hus i det lilla fiskeläget Le Crotoy. Det var en ganska ogästvänlig plats där man ofta såg havet bara två gånger om dagen – vid högvatten, ofta var det storm eller dimma, men han kom ändå att älska havet. Då han 1870 skrev En världsomsegling under havet låter han ubåtens befälhavare kapten Nemo utbrista i en lovsång till havet som i verkligheten kom direkt ur författarens hjärta. Umgänget med fiskarna i Le Crotoy roade honom mycket och snart köpte han en liten fiskebåt med en kajuta för två personer. Det blev långfärder ända ner till Bordeaux.

Efter det ofrånkomliga beslutet att han skulle bli författare på heltid bestämde han att familjen året om skulle bo ute på kusten. Fru Honorine stretade emot, och fick hjälp av att sonen Michel, efter vilken båten blivit uppkallad. Hon tålde inte klimatet så hon och barnen stannade i Amiens.

Jules framgångar ökade lavinartat. I verkligheten blev han inte så mycket kustbo. I stället pendlade han mellan kusten och Paris, där han satt i långa samtal med sin förläggare.

Även då det gällde så kallad veckopendling var Verne alltså en pionjär. På tåget hann han läsa de vetenskapliga verk som var grunden i hans verksamhet. Av en händelse hade han i ett geografiskt magasin fått se en artikel där en författare beskrev hur två personer som reste jorden runt i motsatt riktning inte kom fram samtidigt utan den ene ett dygn för tidigt. Det resulterade i Jorden rum på 80 dagar med den effektfulla entrén av Phileas Fogg i den engelska klubben precis på det klockslag vadet hade fastställts.

Med åren ökade inte bara framgångarna utan också inkomsterna. Snart började den lilla fiskebåten kännas för trång. Han fann en något större, men den behöll han bara ett år. Av en händelse hade han fått höra talas om en nybyggd yacht i Nantes, beställd av en adlig person, som dock ångrat sig. Nu var båten svårsåld eftersom den var så till ytterlighet exklusiv. Verne föll för frestelsen att resa dit och blev helt betagen. Men samtidigt insåg han att det var ett ekonomiskt vansinne att köpa den. På den tiden var 55 000 francs en svindlande summa. Men han slog till. Då han åtta år senare måste sälja “St Michelli)” fick han bara tillbaka hälften.

Väldig farkost

Man förstår det höga priset då man läser brodern Pauls beskrivning av båten i en artikel om deras gemensamma segling till Köpenhamn 1881. Den var 33 meter lång och byggd i två metallskal, även det något nytt. Ångmaskinen var på 25 hästar vilket i lugnt väder gav en fart på upp till 9 knop. Längst akterut fanns en salong med två kojer och toalett och en mycket vacker inredning i ljus ek. Så följde maskinrummet, därefter matsalen och chefshytten där Jules Verne satt och skrev men han förnekade att det var ofta. Köket var mycket bekvämt och skansen rymde minst sex personer. Allt som allt kunde 12 man logeras ombord.

1878 startade den första långseglingen söderut och det visade sig att “St. Michel” klarade atlantsjön utmärkt, den red elegant på vågorna och gjorde mycket hög fart i hård undanvind. Man angjorde Lissabon, Cadis, Tanger, Malaga, Oran och Alger. Verne planerade en reseskildring, men han hann inte eftersom han samtidigt skrev på en bok om en liten pojke som råkade bli ensam på en övergiven fregatt och på en stor bok om en färd utför Amasonfloden.

Mot norr och Stockholm

Tre år senare gjordes planerna upp för en ny långresa, men nu skulle man styra norrut. Man skulle runda Danmark, segla in i Östersjön och besöka både Petersburg och Stockholm. Besättningen var helt från Bretagne, något annat gillades inte och den bestod av kapten Ollive, en maskinist, två eldare, tre sjömän, kock och fyra passagerare, bland dem en advokat från Amiens som efteråt försäkrade att detta var den stora upplevelsen i hans liv. Verne hade nu flyttat sitt marina högkvarter till Le Treport en bit längre ner på Kanalkusten. Den nya yachten var för djupgående för hamnen i Le Crotoy.

Att Verne kunde betala denna omfattande expedition berodde på att han fått stora royalties från scenversionen av Jorden runt på 80 dagar som blivit en succé över hela världen.

Färden norrut blev motig. Vid Rotterdam utbröt en nordostlig junistorm som omöjliggjorde alla färder utanför den farliga nordsjökusten. Verne hade tänkt segla direkt till Hamburg. Till och med vingarna på de gamla holländska väderkvarnarna blåste av. De hade en engelsk lots med sig, mr Pearkop som i sin kikare följde stormens härjningar. Kikaren var märklig, den var hämtad från en norsk fregatt som strandat på de farliga Goodwinbankarna utanför engelska kusten.

Så småningom kom de iväg och “St Michel” ankrade i Vlissingen och i Wilhelmshaven, den nya märkliga tyska örlogsbasen. Först efter ingående kontroll fick de angöra hamnen och chefen tog vanligt emot den berömde författaren. Men så kom en ny storm och man började undra hur det skulle gå att komma runt Skagen.

Genom Kielkanalen

En tysk officer föreslog att de istället skulle gå genom Kielkanalen eftersom de hade hjälpmaskin, men en annan tvivlade på att båten skulle rymmas i slussarna som ännu hade ganska blygsamma mått. Man kom fram till att det skulle gå om man demonterade bogsprötet och så blev det också även om det var en komplicerad operation.

Verne fascinerades av den kompakta grönska som de färdades igenom. Den 20 juni förtöjde “St. Michel” i Köpenhamn och möttes av en stor skara journalister. Ryktet hade gått före.

Köpenhamn uppfattades som en i det närmaste exotisk plats. Sällskapet lustvand­rade på Tivoli och gick upp i det märkliga tornet i Vår Frälsares kyrka något som en påpasslig tecknare fångat. Så styrdes färden åter mot Frankrike, men Amiensadvokaten hade stigit i land för att fortsätta till Nordkap.

Resan genom Öresund förhöjdes av att den engelska flottan kom på besök och av att man ombord upptäckte en komet som inte borde synas på den breddgraden vid

den här tiden. Den hade en utomordentlig vacker svans. Expeditioner utforskade just då de olika breddgradernas läge och även Verne hade varit inne på frågan i ett par av sina böcker.

Sonen orsakar bekymmer

De närmaste åren blev pappa Jules i hög grad upptagen av familjebekymmer. Sonen Michel visade ett ovanligt lättsinne som tog sig uttryck i stora banklån och plötsliga kärleksförbindelser. Han inkasserade på sitt sätt faderns framgångar. Mamma Honorine var väl inte helt oskyldig, Hon tyckte om uppmärksamhet och ordnade kostymrester för flera hundra deltagare. Problemen löstes på tidens vanliga sätt – genom att Michel skickades till sjöss på ett fartyg destinerat till Indien. Michel skulle vara borta minst ett år, men redan efter ett halvår kom han muntert visslande på gatan i Amiens. Han hade lyckats komma hem med en snabbseglare. Han tog itu med kärlekshistorierna igen och till allmän bestörtning gifte han sig. Men det dröjde inte så länge innan han var skild och inne i nytt äktenskap. Egentligen var Michel som en figur ur någon av pappans romaner.

1884 lyckades Jules övertala Honorine att komma med på en långsegling. Denna gång gick det ut på att runda Medelhavet, han behövde materialet för en av de många planerade böckerna, Men de stora framgångarna kom inte så tätt längre. Jules närmade sig sextioårsåldern. En bok om en märklig diamant i Afrika var vad som mest sysselsatte honom. Den nya långresan blev av med fru Verne ombord och starten skedde i Nantes den 15 maj.

Efter tre veckors kryssning löpte “St. Michel” in i den spanska hamnen Vigo. Där steg fru Verne i land och fortsatte på egen hand till Oran på den algeriska kusten, där hon hade en syster som hon ville hälsa på. Pojkarna ombord bjöds på en utflykt i vagn in i land, men trots att det bara var början av juni var hettan ödeläggande och de återvände utmattade.

Resan ner till Gibraltar gick i bästa väder. Vernes ankomst hade spritt sig i den brittiska garnisonen – han var ju ovanligt mycket läst i England – och det blev svårt att avvisa alla de starka drycker som bjöds besättningen av vänliga händer.

Kryssningen längs den afrikanska kusten blev lika angenäm. Snart kunde Verne gå i land i Oran där hustrun och svägerskan redan fanns. Även här var ankomsten känd och det geografiska sällskapet höll en mottagning till hans ära.

Släktträff med förlaga

Det hela blev en släktträff eftersom Verne hade två kusiner som tjänstgjorde i de franska styrkorna – Georges och Maurice Allotte de la Fuye. Den ene kusinen hade redan använts som en förlaga i en av romanerna och den andre var i ingenjörstrupperna och dessutom en skicklig amatörarkeolog.

Verne sög upp användbara fakta vart han än kom. Nu hade också Honorine förlikat sig med sjölivet och seglatsen till Bone blev lyckad, åtminstone till att börja med. Då de närmade sig de branta stränderna kom en nordlig storm som formligen jagade in dem i hamnen. Fru Honorine hann bli ordentligt skrämd och då den fortsatta resan efter afrikanska kusten diskuterades krävde hon envist att de skulle ta den nya järnvägen till Tunis medan de övriga fortsatte till sjöss. En hög fransk tjänsteman talade för den vackra järnvägsresan, men tyvärr visade han sig vara dåligt underrättad. Banan över själva gränsen till Tunisien var inte färdig än. De tvingades göra en tröttsam vagnsresa på usla vägar. Men då spåren började igen visade det sig att Bejens av Tunis privata tåg stod och väntade på dem.

Nakendans?

La Gouletta söder om Tunis var en mycket fin hamn. Därifrån startades färden mot Malta, men redan vid Kap Bon måste man ankra för att vänta ut en storm. Utanför väldiga öde sandstränder omgivna av sanddyner ankrade yachten och hela besättningen rodde i land för att bada. Jules själv blev så upptänd att han utförde en solodans i mycket lätt klädsel. Sonen Michel som stannat ombord ville delta i glädjen, ryckte till sig ett gevär och avlossade ett skott. Men det skulle han inte ha gjort. Strax efter dök araber upp till häst på dynerna och sköt eftersom de trodde att de var angripna av sjörövare. Det blev en mycket snabb avfärd.

Under seglingen till Malta tycktes allt gå bra men just utanför huvudstaden Valetta kom en svår storm by som hotade att kasta upp “St. Michel” på klipporna. En lotsflagga hissades, men den gav inget resultat. En hel natt fick man rida ut stormen innan en lotsbåt dök upp. Nu förklarade fru Verne att det var dags att återvända till Paris, vilket gjorde hennes make besviken. Man hade ju planerat att runda Medelhavet. Men även nu lydde han. Han seglade alltså till Sicilien där Etna bestegs och vidare till Neapel. Då Honorine steg i land förklarade hon att sjöresan var slut för hennes del. Hon skulle ta tåget. Jules följde godvilligt med eftersom han aldrig fått tid att turista i Italien.

Påven ger gott råd

I Rom mötte förläggaren Hetzels son och han var öppen för det som vi nu kallar PR. Resultatet blev en stor mottagning ordnad av stadens myndigheter där Verne talade om Roms topografi och kom med nya uppgifter som ingen hört. Därefter blev det privat audiens hos påven som inte bara välsignade paret Verne utan också alla hans böcker som påven tydligen läst. De visade renhet, moral och respekt för andliga världen, sade påven.

– Fortsätt att skriva, Monsieur Verne! sa Petrus efterträdare.

Det gjorde han också i stort sett fram till sin död 1905.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22