Jöran Bundin: Sveriges förste antihjälte

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-2, Artikel

Av KJELL GERDIN

”Fredagen den fjärde juni såg ut att bli en fin dag. Natten hade varit regnig, och Marianne och jag hade somnat till det entoniga smattret mot villans tak, men nu hade solen tittat upp i öster och lyste stillsamt på äppelträdens gröna toppblad.”

Så börjar det. Berättare är Jöran Bundin och bok en heter ”Skulle jag sörja då…” Den kom 1967 och detta år kan också gälla som milstolpe för Sveriges förste antihjälte i litteraturen. För vad annat är Jöran Sundin, den storskrytande, självsäkra nollan vars piprökande hustru Marianne oftast löser problemen hemma vid köksbordet. Till att börja med är han lokalreporter på Västkust-Posten och på dagsprogrammet står inledningsdagen en kyrkostämma, två begravningar samt en realexamen – denna existerade ännu på 60-talet. Och Bundin undrar vad som skall ersätta ordet ”examinerade” när grundskolan kom mer. Kanske ”från grundskolan utsläppta” eller ”nygrundade”.

Lystna blickar

Samtidigt kastar denne ”nobody” lystna blickar på lilla eleven Eva Ström, dotter till bokhandlaren. Redaktionschefen Elfridsson har fullt upp med sin magre, stubbmustaschprydde odugling till reporter: ”När det var skeppsbrott i höstas glömde du bort fem begravningar och…”

Mot antihjälten sätts effektfullt tidens firade agenthjälte James Bond i citat från ”Döden på Jamaica” och ”Goldfinger”. Professor Bror A. Boman ger sin syn: ”Sex och sadism, sade han. Det är vår tids kultur. Det gäller att hänga med i svängarna. Sex och sadism inpackade i lyx och parfymerad dekadans. Det är vad två världskrig har gett oss. Mycket lättsmält. Mycket spännande…”

Mot superhjältar och våld

Det är ett deckarprogram som förs fram här ett som riktas mot superhjältar och våld. Det är också ett brott i trenden att det är polisen som är korkad och amatördetektiven som sitter inne med begåvning och förmåga att lösa gåtor. Jöran Bundin skulle återkomma i en rad böcker, men inte lyckas lösa några problem. Han är Sherlock Holmes raka motsats.

”Skulle jag sörja då…” utspelas i lilla idylliska Paulskov, en blandning av Torekov och Båstad. I den sistnämnda orten var upphovsmannen Jean Bolinder e o adjunkt vid realskolan då boken skrevs.

De goda recensionerna från bl.a. P.G. Peterson i Vecko-Journalen ledde till att Bolinder kunde återkomma och utveckla sitt omaka par, Jöran och Marianne Bundin, i bok efter bok. Den egentliga Bundinsviten omfattar ”Skulle jag sörja då…” (1967), ”Livet är kort…” (1968), ”Liksom en leksak…” (1969), ”Högsta rätt…” (1970), ”Och sedan när också du är död …” (1971), ”Och pistolen full av smärta…” (1972), ”Livet är långt…” (1973), ”Tio till att följa dig…” (1974), ”I rättan tid…” (1975) och ”Då fick jag se en blekgul häst…” (1976).

Jöran får sparken

Under tiden avancerar Jöran Sundin något som journalist och flyttar (liksom sin författare) till Bjärred. Men antihjältens oduglighet gör att han får sparken och börjar läsa på universitetet. I sista boken i sviten uttrycker Jöran saken så:

”En gång avbröt jag en mycket lovande karriär som journalist för att ägna mig åt forskning. Naturligtvis skulle jag väl ha kunnat gå tillbaka till tidningsbanan, skrivkunnig som jag är långt utöver det vanliga men … en dynamisk människa som jag vill inte gärna vända tillbaka, starta från en position som man lämnat för länge sedan.”

I denna avslutande historia klantar Jöran till det mer än vanligt. På sista sidan kan den hårt prövade Marianne Sundin konstatera att han är på bättringsvägen och kanske ”för komma hem till jul. I varje fall skulle han slippa men”.

Många anagram

Marianne tror också att detta är ”den sista mordhistorien av de många han och jag varit inblandade i”. Men däri får hon inte helt rätt. Jöran Bundin har dykt upp även efter de tio böckerna, delvis kanske beroende på att efterträdaren som problemlösare, Figge Höglund, var väl blek och tafatt. I ”En detektivroman” är Jöran Bundin redaktör på Liber, en position som han delade med sin upphovsman vid denna tid (1979). Här uppenbarar sig också överraskande en person ur boken ”Liksom en leksak…” och har en viktig roll som Bundins medredaktör – Jostur Lagatorp. Som Jostur (av Gårdarike) är en spexroll Jean Bolinder spelat och Lagatorp det medeltida namnet på hans föräldrars gård Laggarp, är det väl även här ett självporträtt.

Det skulle kunna skrivas en avhandling om hur Bolinders olika figurer dyker upp och försvinner, och hur var och varannan är anagram på hans namn, t.ex. Erland Noijbe, Daniel Jorben, Nille Ribenlod, Jane Bodil Floander. Och visst är Jöran Bundin ett självporträtt initialerna stämmer, om ej kroppsbyggnaden.

Figurerar hos andra

Jöran Bundin hör till det fåtal litterära gestalter som fått äran att figurera i en annan författares produktion. Det är i K. Arne Bloms ”Kortaste strået” (1975). Där heter det bl.a.: ”Jöran Bundin hörde till kategorin misslyckade journalister och hade till och med uteslutits ur journalistförbundet. Sedan dess hade han ägnat sig åt att freelanca för de tidningar, som ville ha hans artiklar. De var inte så många.”

Men Bolinder var naturligtvis bäst på att skildra sin Bundin. Ännu i ”Fiktionen” (1980) dyker denne upp – här finns en person från ”Högsta rätt…” med och det är i det sammanhanget Bundin figurerar en passant. Mindre känt är nog däremot att det finns en Bolinderberättelse om vad som hände alldeles innan debutboken. Den heter ”Tåget till Paulskov” och är mycket riktigt betitlad ”En prolog” en prolog till äventyret Bundin är det rent bokstavligt. Berättelsen ingår i Skånska Deckarsällskapets novellsamling ”Skånska Brottstycken” från 1975. Det är Marianne Bundin som berättar och det hela slutar natten innan ”Skulle jag sörja då… ” börjar. Lägg märke till kopplingen med den i början citerade inledningen till debutboken:

”Men jag låg länge vaken den natten och tänkte på människors grymhet mot varandra.

Det hade äntligen börjat regna och så småningom somnade jag till det entoniga smattret mot villans tak.

Regnet lät som ett trumsolo. Som en ouvertyr till ett långt skådespel.”

En annan intressant sak är att Bundin omnämns i början av Bolinders senaste bok ”Tack snälla Döden!”, i ett fiktivt brev från en advokatfirma. Jöran Sundin är på intet sätt död.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22