Johnny Bode: Manustjuv, författare, nazist och porrsångare

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

Av INGMAR NORLÉN

En kulen februaridag 1983 parkerade jag och fotografen utanför ett hyreshus på Fågelbacksgatan i Malmö. Jag kastade en blick uppåt tredje våningen och sa:
– Det är bäst att vi låser in plånböckerna i handskfacket. Du vet, han är känd för att vara litet långfingrad.
Vi gjorde så och knatade uppför trapporna och närmade oss dörren med namnet J Bode-Delgada. Efter några ringsignaler öppnades dörren av en liten utlevad gubbe med livremmen uppe vid bröstet och med världens bredaste och kortaste slips på den stinna magen.
Var detta mannen som hade varit portad på varenda krog i Malmö – samtidigt – för att han notoriskt smet från notorna?
Gubben hade oväntat snälla ögon för att vara den förskräcklige, föraktade nazisten, porrförfattaren, bedragaren och psykopaten Johnny Bode.
Även känd som Lapp-Lisas kompositör. operettkung och smörsångare på grammofonskiva. Samt i viss mån deckarförfattare och manustjuv.

Piskade 16-åringar?

Lägenheten var inte stor. Etta med sovalkov rakt fram i hallen. Han pekade på den obäddade sängen, där en piska låg snyggt placerad.
– Ja, ja, den använder jag varje onsdag, för då kommer det upp en kåt 16-åring efter skolan och vill ha litet smisk.
Vi tittade på varann jag och fotografen och undrade om detta verkligen var sant. Det var det naturligtvis inte. Det där var en liten show som den gode Johnny spelade upp varje gång han fick en ny besökare.
Johnny Bode torde ha varit den underligaste – och bland de mest begåvade – artister som vårt land hyst. Redan som femåring (född 1912) svepte han drinkar och höll tal i salongerna hos morfadern hemma i Falköping. Som grammofonsångare slog han igenom som 17-åring på Sonora. Till hans största tidiga succéer hörde hans insjungning av ”Den gamla spinnrocken” och melodin till ”En herre i frack”, framförd av Gösta Ekman den äldre.
Johnny Bode stod i mitten av 30-talet inför ett stort genombrott. Han skulle, musikaliskt underbarn som han var, få leda orkestern på Björn Hodells revy. Men av detta blev snöpligen ingenting. Dagarna innan greps han nämligen på NK:s herravdelning då han försökte inhandla några skjortor och slipsar mot falsk check.

Dömd som sinnessjuk

Det visade sig att några andra skojare fanns i bakgrunden, men det var Johnny som åkte dit och efter domen förpassades han till sinnessjukvård. I domen fanns också åtskilliga åtalspunkter om smitningar från krognotor. småstölder och bedrägerier.
Det blev åtskilliga år på Ryhov. Sankt Sigfrids och andra anstalter och med grammofoninspelningar och scenframträdanden under permissionerna.
Vid en psykundersökning utropade Johnny:
– Hitler ska rädda världen! Han märkte vilken stark effekt detta utspel gjorde och därefter blev detta hans signum: Han var nazist!
Åtminstone spelade han den rollen tills andra världskriget var över. 1942 anmälde han sig som frivillig till Hangöbataljonen i Finland men befanns för fet och blev fältartist under tysk kontroll.
Vid ett besök i Stockholm hälsade han på Karl Gerhard i dennes loge, gjorde Hitlerhälsning och greps av polis med väldiga tidningsrubriker som följd. Samma dag hörde tyska legationen av sig och tipsade honom om att han var rätt man att ta hand om underhållningen i Oslo.

Quislings revymakare

Han städslades av Quislings kulturminister och gjorde en utskälld revy, innan han plötsligt började lura och bestjäla tyska SS-soldater och därför åkte in på det norska koncentrationslägret Grini.
Efter tio veckor inom lås och bom utvisades han ur Norge och hamnade återigen på de småländska mentalsjukhusen, där han tonsatte Ferlin och slutligen tjatades ut på fri fot av bland andra den kommunistiske (!) skriftställaren Per Meurling.
Meurling dömdes under kriget för spioneri för Sovjet. Johnny ansågs som nazist, fast han aldrig var medlem i någon sådan organisation. Den här komplicerade bilden bidrog till att han under nästan hela återstoden av sitt liv skuggades av Säpo.
Men själv planerade han obekymrat en ny karriär.
– Nu ska jag bli författare, förkunnade

Bode bestal Gösta Ekman.

Johnny Bode har under de fortsatta förhören erkänt att han gjort sig skyldigt till stölder av familjeklenoder och dyrbara silversaker vid besök hos Gösta Ekman.
Stölden ägde rum för åtskilliga månader sedan. Gösta Ekman ville på saken dåvarande stadium emellertid inte göra någon anmälan till kriminalpolisen mot Bode, utan vände sig endast till kriminalchefen Zetterquist med en begäran att polisen skulle söka reda på de stulna föremålen. Enligt vad som uppges hade Bode och några av hans bekanta varit på en mindre tillställning hos Gösta Ekman, och när sällskapet så småningom avlägsnat sig, upptäckte man att en del familjeklenoder, silverfat och andra dyrbara silversaker helt enkelt var försvunna.
Bode har också erkänt att han för någon tid sedan lyckats resa gratis ända från Malmö till Stockholm genom att dupera tågkonduktören med falska uppgifter om sin rock med inneliggande pengar.

Denna notis kunde man hitta i Dagens Nyheter 9 maj 1936.

Johnny Bode för kvällstidningarna.

Och det blev han.
De första böckerna var hans egna memoarer – Brokiga förflutna – samt Dö i tid, en mustig skildring från det tyskockuperade Oslo.
Bland annat påstod han i denna att tyskarna hade dresserat små galna dvärgapor till att våldta norskor som inte var fogliga nog mot tyskarna.
Därefter kom från trycket romanen Han friade i badkaret som utspelar sig i Stockholms societets- och nöjesvärld med lätt maskerade namn på kända personer. Boken har en underliggande kriminalhistoria med en fängelsekund. Skräcken, som jagas av polis eftersom han i förbudstider förser rikt folk med sprit.

Musik till Lapp-Lisa och Åsa-Nisse

När Gösta Sandin förberedde den första filmen om Åsa-Nisse såg Johnny Bode till att han fick komponera musiken till denna. Han åkte också upp till Hedemora och producerade en kortfilm om Lapp-Lisa för vilken han bland annat skrev sången ”Himlens gyllene bro”.
Sina fingrar lyckades han dock inte hålla i styr. Periodvis smet han fortfarande från krog- och taxinotor och slutligen stack han ur landet sedan han efterlysts av åklagare. Han anklagades nu för att ha tagit emot och omsatt obligationer som stulits från en blind massör i Stockholm.
Johnny Bode gav sig ut i Europa, etablerade sig först i musikbranschen i Bryssel och drog sedan vidare till Wien, där han togs emot med öppna armar av ett fint musikförlag som gav honom tjänstebostad och bra betalt. Johnny Bode – nu med tillnamnet Delgada – skulle rädda Wieneroperetten som hotades av den amerikanska musikalen. Dessutom gifte han sig med en riktig skönhet som var dotter till en hög polischef.

Tjock polisdossier

– Svärfar beställde min dossier från Stockholmspolisen. Han bleknade, för den var tjock som Al Capones, skrattade Johnny när han berättade om detta för mig.
Fyra operetter hann han med – innan han avslöjades med att knalla runt bland Wiens banker och prångla ut falska checkar. Det blev enkel biljett till Sverige. En dag 1961 landade han på Bromma med en färsk blåtira på ögat, åtalades raskt för den gamla obligationsaffären och åtskilliga andra brott och sattes återigen på Långholmen där han tog tillfället i akt att komponera ”Långholmsvalsen”.
Utsläppt igen hamnade han i Malmö där han togs om hand av Britt Wadner som drev Radio Syd och själv snart hamnade bakom lås och bom för brott mot radiolagen. Nu återupptog han sitt författarskap på förlaget Termac med Min kärlek var till salu, historien om en ung prostituerads liv. I denna finns glimtar från det tyskockuperade Oslo och den omtalade polisrazzian mot det osedliga levernet på Hotell Atlantic den 11 december 1941, där Johnny enligt uppgift själv var med.
I inledningen använde jag ordet manustjuv. Manustjuv? Så här var det: 1966 kom förlaget Termac ut med den lätt ekivoka romanen Jag var en kärlekskonstens mästare. På pärmen stod författarnamnet: Johnny Delgada. Per Meurling protesterade högljutt: Den här skälmromanen hade ju han givit ut under pseudonymen Moaurice Norrman redan 1950, i en liten upplaga. Mest för att roa sina vänner! Meurling hotade med åtal men det blev förlikning.
Johnny gav sig inte utan tog färjan till Köpenhamn och sålde skamlöst Meurlings manuskript på nytt, nu till det intet ont anande Aastad förlag. Pocketbokens titel blev Elskovseksperten – en seksuell roman om besettelse.

Klassisk porr-LP

I Malmö kom Johnny i kontakt med folk i porrbranschen som förmådde honom all skriva och komponera den numera klassiska LP:n ”Bordellmammas visor” och ytterligare fyra plattor med porrinnehåll. Sjöng gjorde han själv, med tydligt uttalade runda ord och 30-talsdarr på rösten.
– Porren blev min räddning. Ingen annan bransch ville ha mig, jag var alltför illa beryktad. Och det var ju i porren pengarna fanns, berättade Johnny ärligt för mig där vi satt på hans slitna soffa som han en gång köpt på Domus.
För så var det. Radion hade svartlistat honom och hans musik, liksom revy- och grammofonbranschen. Han hade tjocka buntar av egenhändigt komponerad musik som ingen förläggare ville veta av. Sina 400 egna grammofoninsjungningar ville han inte höra; han ägde inte ens en grammofon.
Johnny Bode avled i juli 1983, fyra månader efter mitt besök och en kort tid efter det att min intervju med honom publicerades i Göteborgs-Postens söndagsbilaga.
När jag och kollegan Bengt Nyquist bestämde oss för att skriva biografin om Johnny Bode, hade vi tur. Det var 1986. Just då hade Säpo en öppen attityd till journalister, som dock snart klingade ut.

Alltid skuggad av Säpo

Vi fick besöka högkvarteret på Kungsholmen och kunde där gå igenom i stort sett allt material om den obstinate artisten. Där fick vi det bekräftat att han var skuggad i stort sett i allt vad han företog sig, från krigsåren och fram till 1971.
En notering handlade om att han vid ett besök på Riche hade stått och pratat högljutt i telefon med en sångerska, det var allt. I en annan rapport berättades att Johnny Bode ofta sågs på färjorna mellan Malmö och Köpenhamn smörjande kråset tillsammans med advokaten Olle Ohlsson, ”Dubbel-Olle”, som skötte hans affärer.
Säpoagenten förmodade i sin rapport att dessa utsvävningar möjliggjordes tack vare förfallarhonoraren som Johnny åkte över Sundet och kvitterade ut från porrförlagen Obelisk och Aastad. Sannerligen en spaning värdig den svenska säkerhetspolisen!
Med tanke på Johnny Delgadas tidigare bravader i porrpocketbranschen kan man förstås undra var han hade hittat manuset till en pocketbok som gavs ut på Obelisk 1968 med titeln Seksuelmorderen och med underrubriken Kvindemord och orgasme var et for ham.
Eftersom jag har god kunskap om Johnnys språkliga egenheter kan jag emellertid inte helt utesluta att han har skrivit den svenska versionen, som sedan översatts till danska, men helt säker kan man aldrig vara när det gäller Johnny Bode.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22