John Dillinger blev samhällets fiende och miste livet

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

Av KARL HJELM

John Herbert Dillingers relativt korta liv är något som fascinerat människor runt hela världen – trots att hans vilda levnad tog slut i depressionens USA för cirka sextio år sedan. Han föddes 1903 och härjade under 14 månader åren 1933-34. Under den tiden placerades han på FBI:s lista över Amerikas farligaste brottslingar – som ”samhällets fiende nummer l”.

Den blodiga berättelsen om honom började när han 20 år gammal tillsammans med en kamrat försökte råna en 65-årig man. Offret var betydligt tuffare än de båda pojkarna räknat med. Han gjorde hårt motstånd. John Dillingers kamrat slog till sist ner honom med ett järnrör. De båda brottslingarna åkte fast redan samma dag.

Under polisförhören lyckades kamraten skjuta all skuld på John – som blev så besviken på kompisen att han inte ens brydde sig om att försvara sig. Dillinger dömdes till 20 år i ungdomsfångelse och det var här hans väg mot ryktbarhet började.

Han föddes i Mooresville, Indiana och hade en sträng far som gjorde allt för att piska disciplin i sin son. Om han inte skötte sig, som pappa ville, blev han inlåst, till och med fastbunden i sängen. Hans skolbetyg var emellertid över genomsnittet och lärarna menade att han i stort sett var en duktig elev. Mest imponerade var alla av hans framfart som baseballspelare. Det sades att han hade fart som ”en oljad blixt”.

Började som koltjuv

Hans första avsteg från den smala vägen var när han tillsammans med några kompisar stal kol från järnvägsupplaget. Bytet såldes sedan till grannar. Så åkte han in i lumpen och blev tredjeklass brandman ombord på USS Utah. Fast han längtade hem, gav sig av från båten och återkom till Indiana. Flottan betraktade honom som desertör från och med den 30 december 1923.

Nu hamnade han alltså i fängelse, men han gjorde allt för att ta sig ut. Efter ett antal rymningsförsök överfördes han till statsfängelset i Michigan City och det dröjde åtta och ett halvt år innan han kom ut i friheten igen.

Det han lärt sig på ungdomsfängelset var inte mycket jämfört med de kunskaper han fick från äldre och mer garvade förbrytare i Indiana State Prison. Där lärde han sig praktiskt taget allt om brott och – inte minst viktigt för den kommande karriären – det mesta om brottslingarnas fiender, om fängelser och om polisens metoder. Det finns cyniker som påstått att han fick en effektiv utbildning i brott på statens bekostnad.

Eftersom han varit klok nog att dölja sitt hat mot samhället och alltid sett till att undvika bråk benådades han i maj 1933.

Han hade en relativt enkel syn på livet. Behövde han pengar gick det alltid att råna en bank – precis som Bonny och Clyde gjort. Men livet som rånare i depressionens Amerika var inte alltid en dans på rosor. Det hände att Dillinger kom till en bank eller en butik bara för att finna den stängd, i konkurs.

Hjälptes ur fängelset

Det behövdes en liga för att man skulle kunna leva bättre som brottslingar, resonerade John Dillinger, och gjorde upp en plan att befria fyra kamrater. Han lät smuggla in vapen i fängelset. När de fyra väl var ute och skulle tacka sin kompis för hjälpen, visade det sig att Dillinger själv satt inne. För att finansiera rymningen gjorde han några bankrån och åkte fast.

Han hade alltid koncentrerat sin rånarverksamhet till mellanvästern, från Indiana till Syddakota, men det var Indiana han gillade bäst. Det gjorde att polisen där började avsky honom riktigt ordentligt. Nu var han alltså gripen av sheriffen i Dayton.

De fyra kamraterna bestämde sig för att det var deras skyldighet att hjälpa honom ut i friheten, så som han försökt hjälpa dem. Tre av dem gick in på sheriffkontoret, presenterade sig som polismän och påstod att de var där för att föra Dillinger till statsfängelset. Men sheriffen genomskådade deras bluff – vilket kostade honom livet.

Men Dillinger kom ut och den fruktade Dillingerligan hade bildats.

Från och med nu slog de till överallt. Om man skulle tro allmänheten – som såg John Dillinger överallt – hemsöktes varje delstat i USA. I mitten av januari 1934 gav de sig till och med på First National Bank i Chicago. En polisman som kände igen Dillinger sköts ihjäl av honom.

Indianas Nationalgarde sattes på benen. 765 av gardets bästa prickskyttar kallades in. Chicagopolisen avdelade 50 man till en ”Döda Dillingergrupp” och ytterligare en grupp poliser från Justitiedepartementet (som senare skulle bli kärnan i FBI) var också ute efter rånaren och hans gäng.

Jagad av USA:s poliskårer

Dillinger stod nu på toppen av sin karriär – jagad av tusen tals poliser över hela Amerika. Han avskyddes av de flesta, fruktades av alla, men beundrades också av många. En restaurangägare satte upp en jätteskylt vid motorvägen med texten: ”Hallå Dillinger! Du kommer att gilla maten hos Lee Hoffmans!”

Väldiga penningsummor erbjöds i belöning för den som kunde hjälpa polisen att få honom gripen. Men det var en ren tillfällighet som gjorde att han åkte fast bara en vecka efter det stora bankrånet i Chicago. Då han tog in på ett litet hotell i Arizona började det brinna där och då han lämnade rummet blev han igenkänd. Polisen kom och han greps och avväpnades i en av de rökiga korridorerna. Han fördes hårt bevakad till Crown Point.

Nu jublade hela USA och man förberedde sig på den rättegång som skulle inledas 13 februari 1934 och som bara kunde sluta med att John Dillinger spändes fast i elektriska stolen. Runt arresten var det tjockt av poliser och vakter. Dillinger skulle inte komma undan – men det gjorde han.

Flydde tack vare pistolatrapp

Av en träbit lyckades han tillverka något som liknade en pistol, och för att den skulle se ännu mer äkta ut putsade han den med skosvärta. Med den hotade han vakterna, tog två personer som gisslan och kom ut.

Efter ett tag lät han sina fångar gå fria. De fick 4 dollar till ”taxipengar” och Dillinger beklagade att han inte kunde ge dem mer.

– Men jag skall komma ihåg er till jul, lovade han.

Under en del av flykten använde sig Dillinger av en bil som ägdes av en kvinnlig sheriff. I kaoset, som uppstod gav hon poliserna fel bilnummer. Dillinger sökte upp en advokat han kände, fick vapen, kläder och pengar. Sedan var han som uppslukad av jorden. Nu hade FBI kommit igång. Den 22 april larmades de till ett värdshus i delstaten Wisconsin, där man uppgav att Dillinger varit synlig. Polis anlände med flyg och snart var värdshuset omringat. Men polisen hade otur. När de skulle smyga fram hindrades de av taggtrådsstängsel och djupa diken. Deras bilar gick sönder. Det blev skottlossning, men när krutröken skingrats fanns ingen Dillinger där.

Fem människor dödades under stormningen – tre gäster på värdshuset och två poliser. Pressen rasade och menade att intet ont anande polisman drivits in i en dödsfälla av sina överordnade, i synnerhet som det kom fram att den skjutglade gangstern Baby Face Nelson varit tillsammans med Dillinger och hans kumpaner.

De enda som greps var några flickvänner till Dillingergänget. Flickorna fick villkorlig dom och släpptes nästan genast. Polisen hoppades nämligen att någon av dem skulle leda dem till Dillinger, men den förhoppningen slog slint. I den amerikanska kongressen diskuterades också Fallet Dillinger och politikerna anslog 25.000 dollar i belöning för hans gripande. Fem delstater bidrog med 5.000 dollar vardera – en ansenlig summa på den tiden. Under de närmaste månaderna dödades Baby Face Nelson och flera av hans kumpaner i eldstrider med polisen, men John Dillinger gäckade dem hela tiden.

Förrådd av ”fästmö”

Den 22 juli 1934 höll sig Dillinger gömd i Chicago. Eftersom han var mycket förtjust i film bestämde han sig för att gå och se ”Manhattan Melodrama” med Clark Gable, som visades på Biograph Theater i södra delen av staden.

Han skulle ha en kvinna vid namn Anna Sage med sig. Hon fick följa med eftersom hon presenterat honom för den dam han nu hade sällskap med. Men Anna Sage – alias Rita Kede – förrådde honom. Hon hade nämligen dömts till utvisning till hemlandet Rumänien för en mindre förseelse, och trodde att hon skulle få stanna om hon satte dit Samhällets Fiende Nummer 1. Lite lockade säkert också belöningen. Så hon berättade för de federala agenterna var och när Dillinger skulle dyka upp. Själv klädde hon sig i en brandgul kjol så att de nu skulle känna igen henne.

Dillinger själv var inte så lätt att känna igen. Han hade opererat ansiktet och bar glasögon. Men på väg ut från biografen fick polisen syn på honom och de två kvinnorna. Han försökte fly, men träffades av tre kulor och dog efter bara några ögonblick. En kula hade slitit av hans ryggrad och en annan gick rakt genom huvudet.

Det finns uppgifter som säger att en kort stund efter att Dillinger blivit skjuten skyndade några kvinnor till platsen för att suga upp hans blod i sina näsdukar.

I drygt ett och ett halvt års tid efter den ödesdigra kvällen drog namnet Dillinger folk till biografen. Hela John Dillingers familj, med hans gamle far i spetsen, visade sig nämligen för pengar strax före varje föreställning.

Själv ligger John Dillinger under nästan en och en halv meter betong på Crown Hill-kyrkogården i hemstaden Mooresville. Man var tvungen att gjuta in kroppen för att hindra souvenirjägare från att stjäla den.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22