John D MacDonald: Pulpförfattaren som blev rumsren till sist

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

Av Iwan Morelius

Egentligen är det ganska förvånande att John D MacDonald (1916-1986) blev författare på heltid över huvud taget eftersom han inte tog sitt författande riktigt på allvar förrän han var i trettioårsåldern. Inte heller hans bakgrund kunde indikera att han skulle bli en av förra århundradets mest populära författare i deckargenren med 70 romaner och mer än 600 noveller på sitt kreditkonto och med en total försäljning av 70 miljoner exemplar av sina böcker världen över.

En av böckerna, The Green Ripper (tyvärr ej på svenska), påstods av kritikern och kännaren H R F Keating vara “en av de 100 bästa deckarna alla tider”.

Han var en ganska produktiv författare som skrev nästan två böcker per år plus ett flertal noveller. Han var så kallad pulpförfattare som i början av sin karriär skrev noveller för ett otal Pulpmagasin, av vilka det på den tiden fanns ett 100-tal i olika genrer. MacDonald skrev deckarnoveller, sf- & fantasynoveller förutom vanliga noveller åt olika magasin innan den gyllene eran plötsligt tog slut strax efter kriget.

Hans första novell kom egentligen till av en slump. John hade enrollerats i armén och stationerades i Indien. Han tillhörde underrättelseorganisationen Intelligent Service varför samtliga brev hem till hustrun censurerades. John tyckte att livet i armén var meningslöst och han blev deprimerad, vilket hans hustru förstod av hans brev. Hon skrev tillbaka och förklarade att hon verkligen tillstod hur han hade det och föreslog i sitt långa brev att han skulle försöka ”skriva av sig” sin depression.

När han fick hennes brev tog han sig en stark funderare på vad hon föreslagit och satte sig ner och skrev för hand följande inledande rader på en novell, som sedan skulle få avgörande betydelse för hans framtid efter avslutad tjänst i armén:

”Miller tilted his chair back cautiously, with the gentle for chair legs that all large men develop …”

Novellen fick titeln Interlude in India. Han skickade den till Dordo, eller Dorothy, som hustrun hette och hon sände den till magasinet Esquire, som i sin tur skickade det tillbaka. Dordo skickade det då till magasinet Story, som hade gott rykte. Novellen antogs och hon fick 25 dollar för den. Det berättade hon först när John återvänt hem. Därmed var han professionell författare och karriären tog sin början.

Men låt oss gå tillbaka och se på John D MacDonalds bakgrund och utbildning. Han gick på Harvard och Cambridges universitet, var en mycket duktig elev, särskilt i engelska och litteraturkunskap, där han fick högsta betyg. 1939 blev han licensiat.

Otroligt slöseri

Sedan följde dryga sex års militärtjänstgöring, bland annat i Indien där han vantrivdes med livet. Han kunde berätta otroliga historier från den tiden, om militärt slöseri av oanade mått.

– En gång såg jag hur man fyllde en dalgång med amerikanska jeepar. Man hade fått för många som bara stod och rostade så man vräkte ner dem i dalen och använde dem som fyllning i stället för sten och jord.

John slutade som överstelöjtnant och lämnade armén i slutet av 1945. Han hade gått ner så mycket i vikt att han åt upp sig under en 30 dagars permission innan han vågade återvända till hustru och son. Där berättade Dordo att Story köpt hans novell. John blev glad eftersom han inte trott att han var kapabel att skriva något bra. Nu trodde han att han kunde möjligen bli något.

John D MacDonald var gift sedan 1937, hade fått sonen Johnny och fått första novell antagen. Nu var det 1948 och han hade försökt arbeta som författare på heltid. Men det var tuffa tider för en ung författare. Plötsligt kom han på att skriva för några pulpmagasin. Hans andra deckarnovell köptes av Detective Tales och det blev starten för honom.

I den branschen fanns redan namn som Ray Bradbury, Dashiell Hammett, Raymond Chandler, Max Brand, Cornell Woolrich, Arthur C Clarke, Isaac Asimov och Walter Gibson för att nämna de verkligt stora.

Levde på att skriva

Han bestämde sig för att stanna i den världen när han sålde sin novell Female of the Species till magasinet Dime Detective för 40 dollar. De här magasinen hade plats för omkring 800 noveller per månad. Fram till 1949 publicerades lite över hundra av hans noveller och han kunde leva på sitt skrivande.

Familjen hade nu flyttat till Cuemavaca i Mexico. Dorothy behövde ett varmt klimat och här trivdes de utmärkt. MacDonald införde stenhård disciplin. Han gick upp tidigt, åt en snabb frukost och satte sedan igång sitt skrivande. Det var som att gå till jobbet varje morgon, har han sagt i en intervju. Under året de bodde i Mexico publicerades ett 60-tal noveller. En vändpunkt i författarskapet skedde i augusti 1949 då Colliers publicerade hans novell Louie Follows Me, som handlade om en storstadsgangster.

– När checken kom var det min allra första med fyra siffror till vänster om decimalkommat, berättar han.

En intressant sak är att hans namne, John Macdonald, alias Kenneth Millar, född 1915, (året före John D) ofta förväxlades med honom – och vice versa – under en tid. John D:s mor upptäckte till exempel en bok som hon trodde att sonen skrivit. Det var The Moving Target, författad av John Macdonald och inte av John D. Hon köpte tolv exemplar av boken.

John D bad sin agent reda ut saken. John D MacDonald, hade rätt till namnet och agenten hittade en lösning. Byt så sakteliga John R Macdonald till John Ross Macdonald och till sist till Ross Macdonald, föreslog han. Så blev det också.

Så småningom ville Dordo flytta tillbaka till New York. Mot hösten 1949 var de överens och flyttade till Utica, där de bara stannade några månader innan de for vidare till Florida. Där kom de att stanna.

Många författare intresserade sig för den växande pocketbokmarknaden. 1945 fanns det 112 paperbacktitlar, 1951 866. Alla var återutgivningar. Men det skulle snart ändras.

Western och deckare

En man som såg stora möjligheter här var Ralph Daigh på bokförlaget Fawcett. En författare som kom ut på Fawcett Gold Medal Books fick 2.000 dollar i förskott för varje titel. Första tryckningen var alltid 200.000 ex. När man sedan ökade till 300.000 fick författaren 3.000. Man gav mest ut westerns, thrillers och deckare. Daigh valde Louis L’Amour att skriva westernböckerna och deckarna författades av John D MacDonald som valde en försäkringsdeckare till huvudperson. Han skulle vara tuff utan att vara sadist som Mike Hammer av Mickey Spillane.

Spillanes första bok, I the Jury, hade sålts i sex miljoner exemplar och MacDonald visste mycket väl, affärsman som han var, att ”hårdkokt” sålde mycket bra. Så det finns en viss likhet med Spillanes sätt att skriva i MacDonalds The Brass Cupcake. Den stora skillnaden är att när Spillanes Hammer dödar sina kvinnor vill MacDonalds Cliff Bartell gifta sig med dem. The Brass Cupcake heter på svenska Någon måste dömas (Manhattan nr 34, 1955). 1950 publicerades 54 noveller och 1 roman av MacDonald. Året därpå skulle det bli 29 noveller och 4 böcker. Han hade varit pulpförfattare i fem år och nu var han pocketbokförfattare. I övrigt var det ingen skillnad, inga recensioner eller boksigneringar, något som skulle komma senare.

En av hans forna kollegor i armén, författaren Richard Glendinning, bodde i Sarasota och trivdes så bra där att han övertalade MacDonald att flytta dit. Familjen MacDonald sålde sitt hus samt deponerade pengar i ett hus man fått tips om via Glendinning. Men en stor överraskning väntade dem – det fanns inget hus när de kom för att flytta in. Försäljaren hade stoppat pengarna i fickan och stuckit. De tvingades hyra ett hus.

Sarasota var en märklig plats. Redan 1927 hade stället blivit cirkusen The Ringling Brothers vinterkvarter och då kom omkring 100.000 besökare för att kolla djuren och artisterna som tränade året om.

Till sist köpte familjen ett hus i Siesta Key, där de kom att bo de 17 följande åren. Här upptäcktes MacDonald av H. H. Holmes, pseudonym för William Anthony Parker White, science fictionkritiker på New York Herald Tribune. Under namnet Anthony Boucher recenserade han deckare i New York Times. Men det var under namnet H. H. Holmes som han först skrev om MacDonald och därmed fick författaren den uppmärksamhet han förtjänade.

1952 kom romanen The Damned (De fördömda, Paradisbok nr 2. 1957). Det blev inga recensioner trots att man på omslagets baksida kunde läsa: ”I wish I had written this book – Mickey

Spillane”. MacDonald hade aldrig träffat Spillane. Förläggaren hade visat ett par kapitel för Spillane som råkade säga så efter läsningen. Mickey Spillane signerade det han sagt. Spillanes förläggare och agent formligen exploderade av raseri men boken såldes i 2 miljoner exemplar. MacDonald hade funnit sin stil och var på väg uppåt.

”Riktig bok” efter vad

1957 satt MacDonald med sina skrivarvänner. De spelade poker och drack ganska häftigt. Hans gode vän och mentor, MacKinley Kantor, retade John och hånade honom för att han inte skrivit någon ”riktig bok” utan bara billiga deckare och annat skräp.

John slog vad om 50 dollar att han inom 30 dagar skulle ha skrivit en bok som skulle gå som följetong i ett magasin, bli bokklubbsbok samt att den skulle filmas. Det lät nästan omöjligt men han lyckades genom att skriva den utmärkta thrillern The Executioners (1958), Illdåd planeras på svenska. Och visst blev den film. Från början var det tänkt att Gregory Peck skulle ha huvudrollen. Peck ville ha sin vän Terry Savalas att spela den andra huvudrollen men han var inte ledig så rollen gick till Robert Mitchum. Filmen blev en stor succé och boken såldes också till en bokklubb. MacDonald kunde inkassera de 50 dollarna.

Under resten av årtiondet gav MacDonald ut 8 nya böcker. Samtidigt ville han pröva på jobbet som journalist, vilket han gjorde under några år. Han skrev om konst och politik samt mycket om miljöförstöring.

I början av 60-talet gick en av Fawcetts bästa författare över till konkurrenten Pocket Books. Det var Richard Prather som med sin huvudperson, deckaren Shell Scott, var omåttligt popu­lär, och när det nya förlaget lovade honom 100.000 dollar om han skrev på, kunde han inte motstå, i synnerhet som Prather blivit ovän med sin förläggare Knox Burger på Fawcett. Burger och MacDonald var goda vänner sedan 1949 när båda bodde i Mexico. Burger tog kontakt med MacDonald och bad honom skriva om en särskild huvudperson i en deckarserie utgiven av Fawcett.

Mord i Dallas ändrar hjältens namn

MacDonald tog sig en funderare. Han hade avsagt sig ett liknande uppdrag redan 1952. Men nu tyckte han tiderna hade förändrats och han började arbeta på serien 1962. Han hade hittat det utmärkta namnet Dallas McGee som alla på förlaget gillade. Men så mördades president Kennedy i Dallas. Då ströks det från listan. Av ett tjugotal nya namn valdes Travis McGee.

Det hade nu gått sju år sedan Spillanes senaste om Mike Hammer. Det som var inne just nu var James Bond och det gällde att haka på. McGee levde ombord på sin husbåt Busted Flush, som låg för ankar på Slip F-1 B i Bahia Mar Marina, Fort Lauderdale. Namnet på husbåten togs från ett par nummer av Playboy från 1956 där utgivaren Hugh Hefner hade en 12-sidig artikel kallad “Playboy Penthouse Apartment”. Artikeln visade bland annat ett enormt badrum med ett jättestort nedsänkt badkar i ljusblått kakel med jättestor dusch samt ett sovrum med en like enorm säng. Allt detta kallade man “Busted Flush”. “Miss Agnes”, den electric-blue 1936 Rolls Royce pickup som McGee kör är en parodi på superhjälten The Batmans Batmobil eller The Green Hornets bil “Black Beauty”.

Men det var inte husbåten eller bilen som drog läsarna till McGee. Det var kvinnorna och hjältens drömmar och önskningar. Anthony Boucher skrev berömmande recensioner om McGee. Ett av de fulaste påhoppen på denna utmärkta serie kom från Richard Prather, som ju faktiskt var upphov till MacGee. I hans Shell Scott-story The Cheim Manuscript (Manuskriptet, Jaguar nr 350, 1970) är boven en magsjuk boy vid namn Burper McGee.

Han försöker skjuta Shell Scott, men just när skottet ska gå släpper han sig våldsamt. Scott klarar sig eftersom han hör fisen och kan skjuta Burper – som betyder Raparen.

Under en period på 60-talet försökte MacDonald skriva romaner baserade på verkligheten. En sådan handlade om Dr. Carl Coppolino som anklagades för att ha mördat sin hustru och överstelöjtnanten William E. Farber. Han blev inte nöjd med resultatet, fast han fick boken utgiven i inbunden form och inte i pocket. Mer nöjd var han med The House Guests, en kärleks- och inlevelsefull bok om familjens katter. Han menar att den var hans favoritbok.

Behövde partner

Men han övergav den sorters böcker och fortsatte med sin tionde McGee-deckare. Plötsligt upptäckte han att Travis McGee inte hade någon bra samtalspartner att diskutera sina problem med.

– Jag ville inte ha någon dum clown, inte någon Sancho Panza eller Dr Watson.

Han valde Meyer, som varit med i två tidigare böcker. MacDonald tyckte att han också hade ett annat problem. Han visste inte hur han skulle förhålla sig till rasism. Där han vuxit upp fanns det inte många färgade. Inte heller i Sarasota, så han skrev till vännerna Len och June Moffat, som redan 1965 startat ett fanzine om MacDonald och hans böcker. Det växte snabbt och blev så småningom mycket stort, mycket tack vare ett omnämnande av Anthony Boucher i New York Times. Fanzinet hette Bibilophile och trycktes i några hundra ex.

I sin nya bok om McGee fanns en färgad husa. Nu ville han höra om Moffats tyckte att hon kändes riktig. Boken hade titeln The Girl in the Plain Brown Wrapper och kom ut 1968. Moffats och en färgad vän läste boken och undrade vad hans problem egentligen var. MacDonalds fick grubbla själv och det slutade med att han aldrig mer hade en färgad person i sina romaner.

Hollywood intresserade sig för hans böcker men MacDonald tyckte att filmindustrin var alltför fixerad vid pengar. Detta var nog de flesta författares åsikter alltsedan 30-talet. Visserligen var han nöjd med filmatiseringen av Cape Fear, som filmen kom att heta, men han var inte helt nöjd med filmmanuset. Själv skrev han inga sådana.

MacDonald var en “loner” – en ensamvarg som ville ha full kontroll över allt han tog sig för. I romaner och noveller hade han det. TV och film krävde samarbete, vilket han hatade. Han ville aldrig arbeta ihop med någon. Ensam är stark, var hans måtto.

Ian Fleming tjänade massor av pengar på James Bond-filmerna liksom Donald Hamilton på sin Matt Helm-serie. Det gjorde också Len Deighton liksom den outtröttlige Erie S Gardner med sin serie om Perry Mason. Även Ross Macdonalds böcker blev filmer. Men MacDonald sa envetet nej.

En flopp i Hollywood

Trots detta pumpade Hollywood in pengar på optioner och till slut gav MacDonald upp. Först kom en pilotfilm for en serie kallad Bimini Gal. Den blev en total flopp och MacDonald sa att det har var hans första och enda framträdande i Fantasyland. Men han hade naturligtvis helt fel.

Ett tag var det tänkt att Robert Mitchum skulle spela McGee och senare Robert Culp från serien I Spy tillsammans med Bill Cosby. Ingenting blev av. Därefter valdes Rod Taylor, som MacDonald såg som lämplig. Filmen kom att heta Dress Her in Amber och blev också en flop. Sedan blev det Warner Brothers tur att försöka göra en film baserad på The Empty Copper Sea. Sam Elliott skulle spela McGee i filmen Travis McGee.

Filmen fick bra kritik men Warner väntade för länge med att göra en serie av det hela så McGee från böcker som sålts i miljontals exemplar blev inte en filmhjälte som James Bond eller Matt Helm. I sanning ett märkligt öde.

I slutet av 1970 tick makarna olika krämpor. Dordo genomgick en hjärtoperation och John hade besvär i hals, mage och rygg. Man ville operera men han vägrade. Jag tar hellre smärtan, sa han till doktorn. Nu upptäcktes att Dordo hade cancer.

1973 kom hans första inbundna deckare – den 15:e boken om Travis McGee. Det var The Turquoise Lament (J B Lippincott) som fick bra recensioner utan att komma upp på någon bestsellerlista. Fast det skulle komma senare. Året innan hade han av MWA (Mystery Writers of America) erhållit en Grand

Master – den högsta utmärkelse man kan få av dem. Då hade MacDonald varit MWA:s president sedan 1962 och skrivit över 50 böcker i genren utan att få någon Edgar.

Med The Dreadful Lemon Sky (Den svavelgula himlen. Bonniers. 1978) – den 16:e boken om McGee nådde han för första gången bestsellerlistan hos New York Times. Där stannade han hela 23 veckor och som bäst låg han trea. MacDonald hade en fin förklaring på detta.

– Det fungerar som den kinesiska vattentortyren. Jag har tappat så många av mina böcker på kritikernas huvuden att det nu givit resultat!

Det som tillfredsställde honom mer än kritiken var det brev han fick från Paris. Det löd: “Dear Mr MacDonald. Would you please send me Travis McGee. I’ve read all your books and I am desperate because there are no more. I am distributing your books here in Europe and everybody is deserting everybody because nobody will sleep with anybody when they have a new book of yours” Brevet var signerat Marlene Dietrich.

Bestseller i stället för final

Med The Green Ripper från 1979 började MacDonald fundera på slutet för McGee-serien. Nar han sände in sitt manus var han inte helt nöjd med resultatet men skrev i ett brev till sin förläggare på Lippincott: “If it works, it works. If it doesn’t we are suddenly bums”. Men det slog och slog så pass bra att han äntligen, efter mer än trettio år sedan debuten, tick en välförtjänt Edgar. Boken gick upp på bestellerlistorna och var kvar i fjorton veckor.

1981 arrangerade ägaren till bokhandeln Murder Inc, Dilys Win, en kryssning på norskägda fartyget “Vistafjord” där John MacDonald var hedersgäst. 1984 publicerades hans 21:a bok i serien om McGee men nu hade MacDonald blivit trött på sin huvudperson. I ett brev till förlaget skrev han att han kunde tänka sig att slutet skulle komma i bok nummer 22. Så blev det också. Samma år blev opererades Dordo och fick påse på magen. Året därpå opererades hon igen och slutet var nu nära för henne.

Ironiskt nog blev det John som lämnade henne. Han hade känt sig dålig och skulle genomgå en by pass-operation. Menundersökningen av hans hjärta visade att John var i dålig kondition. Operationen utfördes men John avled den 28 december 1986.

Han efterlämnade 9.5 miljoner dollar. Dordo hann aldrig göra något med pengarna. Hon avled 14 månader senare i sviterna efter sin cancer.

Både MacDonald och hans Travis McGee var man av heder och det är denna heder som gör böckerna sa intressanta att läsa.

Få andra författare har spänt över flera decennier av Amerikanskt populärlitteratur – från pulpmagasinens noveller via pocketböcker i original till inbundna deckare och bestsellerromaner – så bra som just John D MacDonald.

Han har påverkat mest med sin skapelse Travis McGee, moralisten som ville göra fel till rätt genom att lösa sina fall och i slutet få flickan.

Utan MacDonald hade vi kanske inte haft en Robert Parker eller en Carl Hiassen. Världen vore mycket mindre intressant utan dem.

Källor:
Mystery & Suspence Writers by Robin W. Winks
Twentieth Century Mystery Writers by VEM
Kriminallitteratur på svenska 1749-1985 – ” – 196-1990. Supplement I av Iwan Morelius
The Red Hot Typewriter by Hugh Merrill

Svensk bibliografi:
John Dann MacDonald (Pseud.: Scott O Hara) 1916-1986
Huvudperson Travis McGee (TM)

Döden på smekmånad
Jaguar 44) Wennerbergs 1953
Murder for the Bride
Fawcett 1951

Någon måste dömas
(Manhattan 34) B Wahlströms 1955
The Brass Cupcake
Fawcett 1950

Lik i lasten
(Manhattan 41) B Wahlströms 1955
Judge Me Not
Fawcett 1951

Du vet för mycket
(Manhattan 46) B Wahlströms 1956
Dead Low Tide
Fawcett 1953

Går det så går det
(Manhattan 50) B Wahlströms 1956
A Bullet for Cinderella
Dell 1955
On the Make
Dell 1960

Domens dag
(Manhattan 57) B Wahlströms 1957
April Eve
Dell 1956

De fördömda
(Paradisbok 2) B Wahlströms 1957
The Damned
Fawcett 1952

Spelet är slut

(Manhattan 70) B Wahlströms 1958
Death Trap
Dell 1957

Ingen nåd i natt
(Komet 50) Kometförlaget 1958
You Live Once
Pop. Libr 1956
You Kill Me
GM 1961

Drömmarnas planet
(Rymdb. 15) Wennerbergs 1959

Wine of the Dreamers*
Greenbergs 1951
Planet of the Dreamers
PB 1953
* Ursprungligen en novell publicerad 1950

Gå för långt (Komet 68)
Kometförlaget 1959
Soft Touch
Dell 1958
Man-Trap
Pan 1961
Film 1961

Illdåd planeras
B Wahlströms 1959
The Executioners
Simon 1958
Cape Fear
Fawcett 1962

Nödd och tvungen
B Wahlströms 1960
The Crossroads
Simon 1959
Välkommen att dö (Komet 79) Kometförlaget
Deadly Welcome Dell 1959
De otrogna (Blå Biblioteket 14) B Wahlströms 1962 Dell 1958
På djupt vatten (Manhattan 125) B Wahlströms 1962
Where is Janice Gantry Fawcett 1961
Bättre fly
On the Run 1963
Farlig grannlåt (Komet 139) B Wahlströms 1965
The Deep Blue Good-Bye Fawcett 1964
Farlig vinst (Komet 142) B Wahlströms 1965
Nightmare In Pink (TM) Fawcett 1964
Den enda flickan i leken Bonniers 1969
The Only Girl in the Game fawcett 1960
Ana det värsta (Lördagsdeckaren 16) B Wahlströms 1972
Six Golden Pennies Cosmopolitan 1952
Illa ute (Lördagsdeckaren 20) B Wahlströms 1972
The Doll Cosmopolitan 1952
Spela för högt (Lördagsdeckaren 48) B Wahlströms 1972
The Second Chance Blue Book Magazine 1953
Den svavelgula himlen Bonniers 1978
The Dreadful Lemon Sky (TM) Lippincott 1975
Neondjungeln (Rampocket) 1982
The Neon Jungle Fawcett 1953
Fritt fall Bra Spänning 1983
Free Fall in Crimson(TM) Harper 1981
Oskyldigt offer Richters 1984
One More Sunday Knopf 1984
Det tysta havet Bra Spänning 1985
Farligt nära (Komet 145) B Wahlströms 1965
A Purple Place For Dying (TM) Fawcett 1964
Farlig lek (Komet 147) B Wahlströms 1965
The Quick Red Fox (TM) Fawcett 1964
Farligt byte (Komet 149) B Wahlströms 1966
A Deadly Shade of Gold (TM) Fawcett 1965
Farlig kurs (Komet 152) B Wahlströms 1966
Bright Orange For a Shroud (TM) Fawcett 1965
The Empty Copper Sea (TM) Lippincott 1978
Kvinnojägaren Bra Spänning 1986
Cinnamon Skin (TM) Harper 1982
Ett stilla silverregn Bra Spänning 1987
The Lonely Silver Rain(TM) Knopf 1985

Som Scott O’Hara endast en bok: Dödens dubbelgångare Nyckelbok 348. Romanförlaget 1952



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22