Johan Theorin: Han skriver med hjärtat

Sep 24th, 2009 | By | Category: 2007-3, Artikel

AV IWAN & MARGARETA MORELIUS

Johan Theorin är det senaste stjärnskottet inom svensk kriminalförfatteri. Hans debutbok Skumtimmen (Bonniers) har sålts till flera länder – till några redan innan boken kom i Sverige. DAST:s Iwan och Margareta Morelius har ställt frågor till författaren och svaren redovisas här.

Du har berättat att du blev refuserad under flera år blivit refuserad. Hur kändes det?

Jag har alltid tyckt om att skriva uppsatser i skolan, men skrev inte speciellt mycket på fritiden fram till 20-årsåldern, när jag blev lite inblandad i den s k fandomrörelsen, d v s science fiction-entusiaster som byter noveller och amatörmagasin med varandra. Av en annan ung sf-entusiast fick jag 1984 höra att bokförlaget Prisma och tidningen Vi hade utlyst en novelltävling. Jag skrev en novell om en ung pojke som dyker i vågorna på sommarlovets sista dag, döpte den till Vågryttaren och skickade till tävlingen. Några månader senare fick jag ett brev om att den fått tredje pris av alla tusentals bidrag och skulle komma med i en antologi kallad Novella 85. Det var stort – för mig som författare har glädjen över det genombrottet inte kunnat matchas av något annat, inte ens årets stora framgångar med Skumtimmen.

Jag var på väg att börja på juristlinjen när det här hände, men insåg att skrivandet låg mig mycket närmare. Så jag blev journalist i stället och jobbade mig runt Sverige på olika dagstidningar som reporter och redigerare på Tranås-Posten, Arbetarbladet, Bohusläningen, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Samtidigt skrev jag noveller på fritiden som blev publicerade i små novelltidningar eller i dagstidningarna jag jobbade på, och även två romaner som refuserades av bokförlagen i Stockholm.

Det är inte roligt att bli refuserad. Det viktiga är att man från början känner till de tuffa spelreglerna för romaner och inte blir så besatt av att bli romanförfattare att man ser refuseringarna som bevis på att hela ens liv är misslyckat. Det positiva var att framför allt Albert Bonniers förlag hela tiden uppmuntrade mig att fortsätta skriva: ”Det här manuset duger inte riktigt, men …” Så då fortsatte jag, sakta men säkert.

Din första deckare utspelas på Öland. Hur kom det sig att du valde denna vackra ö?

Min mammas släkt kommer från norra Öland, och jag känner nog till den delen av ön bättre än någon annan plats i världen. Jag har bott där varje sommar, och besökt ön även på andra årstider. Jag har hört en mängd olika släkthistorier om Öland, och i vuxen ålder börjat intressera mig mer och mer för öns historia och den märkliga kontrasten mellan gammalt bruksamhälle och modernt turistparadis, liksom den intensiva semestersäsongen kontra den relativa ödsligheten under resten av året.

När jag började skriva Skumtimmen för cirka fem år sedan (det tar tid när man bara kan skriva vissa kvällar och helger…) så var landsbygden fortfarande inte speciellt populärt bland svenska deckarförfattare – det var Stockholm, Göteborg och städer som Ystad som gällde mest. Under tiden som jag skrev hann det ändra sig förstås – nu har vi Åsa Larsson som skriver om Kiruna, Camilla Läckberg som skriver om Bohuslän och en rad författare som skriver om Gotland. Men Öland har förblivit ganska orört som kriminalromanmiljö, konstigt nog, men bra för mig. En journalist som kom ner från Stockholm till norra Öland för att intervjua mig sa ”Det är som om det här landskapet bara har väntat på en historia som Skumtimmen!”

Har du någon bakgrund för din deckare? Finns det något självupplevt eller är det enbart din egen fantasi?

Händelserna i Skumtimmen är påhittade, men sorgen och saknaden är tyvärr personligt upplevda. Jag har förlorat alla mina far- och morföräldrar, min mamma har gått bort och ett par nära vänner har också avlidit genom åren.

Det finns historiska fakta i botten av Skumtimmen: Några tiotal av de tusentals tyska soldater som i slutet av andra världskriget var avskurna i baltiska Kurland flydde faktiskt över Östersjön och nådde svenska kusten – fast de slapp att träffa Nils Kant.

Nils Kant är delvis inspirerad av en anekdot jag hörde av en äldre man i Bohuslän – om en ung person som för länge sedan slog ihjäl en jämnårig i en by och med hjälp av sina föräldrar lyckades fly utomlands på ett fartyg via Göteborg. Sedan kom det vykort utan avsändare från Sydamerika i flera år efteråt hem till hans föräldrar. Efter tio år eller så kom det hem en kista från utlandet – våldsmannen hade drunknat i någon avlägsen hamn. Kistan begravdes av föräldrarna på byns kyrkogård. Fallet var avslutat – det var bara det att det fortsatte komma vykort utan avsändare från Sydamerika till föräldrarna.

Detta fick folket i byn att fundera över om våldsmannen verkligen var död, eller om han hade arrangerat sin död för att undkomma sitt straff.

En liten pojke försvinner spårlöst på norra Öland. Hans mor och hennes far är några av huvudpersonerna i din bok. Finns deras förebilder i verkligheten? Dina starka personteckningar av dessa två människor gjorde starkt intryck.

Gerlof har samma yrkesbakgrund som öländsk kapten för sin egen skuta som min egen morfar. Hans personlighet baseras mer på andra gamla män jag har träffat – män som sitter och tänker väldigt mycket. Läsare av Skumtimmen verkar gilla honom men han har inte enbart positiva drag, tycker jag – den här misstänksamheten mot fastlandet är inte så beundransvärd. Symboliskt är han en sorts länk mellan det gamla och det nya Öland.

När jag började skriva om Julia var jag lite i samma situation som hon – jag hade fått ett oväntat dödsbud och låg hemma och var rätt deprimerad. Jag fick en impuls att börja skriva om en påhittad person som hade det ännu värre än jag, och började skriva om Julia som har förlorat sin son utan att få några svar på vad som hände, och sedan inte kunnat gå vidare i livet. Även om hon inte är helt sympatisk kan jag förstå hennes sorg, men också att hennes storasyster är rätt trött på hennes självömkan efter tjugo år.

Ofta är det de första meningarna i en bok som får läsaren att fastna. I din bok är man fast redan på första sidan. Har även du tänkt på hur man ”öppnar” en bok, själva första meningen?

Skumtimmen består av två historier: den om våldsbrottslingen Nils Kants märkliga liv, och den om Julia, saknaden efter hennes försvunne son och det dåliga förhållandet med hennes gamle far Gerlof. Jag valde att börja med en prolog som är skärningspunkten där de här två historierna verkar mötas – när Julias son går ut på alvaret, träffar Nils Kant och försvinner. Första meningen är viktig, den ska sätta tonen för hela resten av berättelsen. I öppningsmeningen till Skumtimmen står pojken vid en stenmur. Öland är fullt av stenmurar, och stenen var viktig för min öländska släkt, så det kändes som en passande bild att börja med.

Du är nu drygt 40 år. Tycker du att du gjort en sen debut? Hade du velat debutera tidigare?

Just det, jag är 43. Bättre sent än aldrig! Fast det finns ju 19-åriga debutanter liksom personer som ger ut sin första bok när de är i 80-årsåldern – så jag är nog varken tidig eller sen. Hade jag lagt manken till och skickat mina två tidigare romanmanus till precis vartenda bokförlag i hela Sverige hade jag kanske debuterat mycket tidigare. Men jag skickade dem bara till Bonniers och Norstedts och Prisma, de stora förlag som jag kände till och som gav någorlunda positiv respons. När de till slut tackade nej lade jag undan manuset och började skriva på ett nytt. Då borde jag ha skickat det till Wahlström & Widstrand också. De frågade: ”Varför tog du inte kontakt med oss tidigare?” Jag hade inget bra svar…)

Flera recensenter har kallat din bok för en spökhistoria eller skräckroman. Vad tycker du om det epitetet? Själv tycker jag inte att jag fick någon spökkänsla när jag läste den. Men visst var den spännande på ett lite kusligt sätt med dimman över Alvaret.

Ja, det har varit konstigt att läsa alla beteckningar på Skumtimmen – som thriller, spökhistoria, rysare, skräckroman, deckare och ”en relationsroman om sorg och saknad”. I en recension fick den viss kritik för att den inte var en helt lyckad som pusseldeckare. Men boken är ingen pusseldeckare – det är inte meningen att läsaren får ett antal ledtrådar och sedan ska räkna ut vem den skyldige är.

Att som recensent vara besatt av genrebeteckningar är, om jag ska vara elak, lite som insektsforskaren som helst inte vill se fjärilar flyga omkring på ängen, utan bara vill ge dem latinska namn, sätta nålar i dem och förvara dem i en trälåda.

Bokhandlarna får gärna sätta Skumtimmen på deckarhyllan – men jag hoppas annars att läsarna bara läser och uppskattar romanen för läsupplevelsens skull, och inte hakar upp sig på exakt vilken genre den tillhör. Vissa läsare som berömt romanen har börjat med att säga eller skriva: ”Jag tycker egentligen inte om deckare, men när jag läste Skumtimmen så …”

Du har dedicerat boken till din morfar Ellert Gerlofsson. Varför? Han han betytt något speciellt för dig?

Dedikationen gäller hela min öländska släkt. Men min morfar Ellert står för mig för det gamla Öland och allt som försvunnit med den nya tiden. All kunskap om hur olika hantverk ska utföras är borta, liksom alla minnen från hans år som skutkapten på Östersjön när han fraktade öländsk kalksten till Småland och Stockholm och tog med sig olja och andra varor tillbaka. Ellert avled när jag var elva, så det var mycket jag aldrig hann fråga honom om. Hans bröder hann jag prata med lite mer, men nu är de också borta.

Du har enligt uppgift skrivit i över 20 år och då måste du även ha läst minst lika länge. Berätta om dina favoriter i böckernas värld. Är du kanske allätare? Vill gärna veta vilka dina deckare/thriller-favoriter är. Gärna några utländska respektive svenska.

Jag har alltid varit en stor bokläsare – och en allätare som läst och uppskattat ”litterära romaner” som The Catcher in the Rye, James Joyses Ulysses, Stäppvargen, Under vulkanen, sf romaner som 1984, Brave New World, Möte med Rama, Stiftelsen, fantasyromaner som Sagan om ringen och Glory Road, skräckromaner som Dracula, The Turn of the Screw, Ghost Story och The Haunting of Hill House. Dessutom har jag säkert läst mer än femhundra kriminalromaner och uppskattat många av dem. Men jag kan nog inte bidra med några titlar som inte andra före mig har rekommenderat många gånger innan: Jag började med Baskervilles hund och Tio små negerpojkar, fortsatte med A Kiss Before Dying, Den skrattande polisen och Red Dragon. De senaste åren har jag läst Dennis Lehanes Mystic River, Val McDermid, Stephen Booth och Joe Landsdales deckare från landsbygden i Texas. Bland svenska författare gillar jag Åsa Larsson. När jag började skriva Skumtimmen läste jag Karin Fossum också – hennes kriminalromaner som Älskade Poona och Svarta sekunder uppmuntrade mig att ta sorgen på allvar, vilket inte alltid görs i deckare.

När kommer nästa deckare? Blir det också från Öland?

Jo, jag håller på med en ny roman om Öland. Fast även om jag ser Skumtimmen som en deckare så ser jag inte mig själv riktigt som deckarförfattare – just för att jag uppskattar så många olika sorters berättelser. Nästa roman kommer att handla om brott, men också om en hel del annat.

Till hur många länder har din bok sålts?

Den har sålts till tio länder förutom Sverige: Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Holland, Polen, Italien, USA, Kanada och England – och jag har fått kontakt med nästan alla de utländska förläggarna via mejl. Det är roligt med internationella kontakter!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22