Johan Gabriel Oxenstierna: JOURNAL

Oct 5th, 2015 | By | Category: 2015-10 okt, Artikel

Omslag till Journal från SkenäsOmläsningen-logo

 

Av JEAN BOLINDER

Denna sommar 2015, har jag gjort vad jag gjort många somrar, läst Journal från Skenäs 1805 av Johan Gabriel Oxenstierna. Det är en märklig bok som min då unga fru Ajan gav mig och som jag älskar mycket.

Riksmarskalken och ledamoten av Svenska Akademien (1750–1818) har pappaledigt sommaren 1805 och sköter 11-årige sonen Gösta och skriver en journal om detta. (Egentligen brev till sin sjuka fru i Stockholm). Han har stora förhoppningar på sonen och förutspår att dennes sonson ska hitta journalen och låta trycka den. Men vi vet att Gösta med tiden dog ogift och ingen sonson fick. Journalen blev sedan liggande till dess Sällskapet Bokvännerna gav ut den 1964.

Då skedde dock något mycket märkligt.

Människor som varit döda och glömda i kanske hundra år uppstod från det döda och började andas, leva, agera och pocka på uppmärksamhet från oss senfödda. Journalen går från “den 10 Julii” till och med “den 25 Augusti” 1805. Jag brukar läsa dagarna alltefter min egen sommar förflyter – alltså samma datum men cirka två hundra år senare.

Det blir som att umgås med en bildad och trevlig vän dag för dag. En framgångsrik författarkollega, som liksom jag är uppvuxen på en herrgård. Min son är gift och har två söner (och en dotter). Kanske får jag en sonsons son som kan ge ut ratade verk av mig …

Johan är ju samma namn som Jean. Min farfars farbror hette Johan Bolinder. När han blev känd för sin verkstad tyckte han att det svenska Johan var för simpelt för honom. Han tog sig det franska Jean och uttalade det bonnigt Schang. Sedan har vi i rakt nedstigande led ärvt det falska namnet och det felaktiga uttalet …

Johan Gabriel och Jean Adolf är namnar och trivs med varandra. Han oroar sig för dagens post och för sonens framtid. Blir ledsen då en söt ung flicka dör. Hånar en adelsflicka som tar en greve för hans fina gård. Han umgås med sin gamla mor och en massa gäster och även om tiden saknade jämlikhet är han föga högfärdig.

Johan Gabriel blir ledsen när man tycks glömma hans födelsedag (15/7) – och glad när det visar sig att man inte gjort det. När sonen Gösta hoppar i höet tappar han sin kråsnål. Stor sorg! Dagen därpå hittas den och Gösta blir glad. “Hans glädje svarade mot hans sorg. Om han inte haft detta bekymret i går, så hade han inte haft denna glädje i dag. Är det då en nödvändighet att man ska lida för att äga möjlighet af en jämförelse med det lyckliga.

Resonemanget är detsamma som jag för om “hundglädje” i Fjärilseffekten (1995). Hur gör man en hund glad? Jo, man stänger in den i en garderob i ett dygn. Sedan släpper man ut den. Då blir hunden så glad!

Och människan hittar en knuta på sin kropp. Går vettskrämd till en doktor som säger att det är en ofarlig fettknöl. Då blir människan så glad! Men ingen är glad för att han ingen knöl har. Man måste bli skrämd och ledsen först!

Det regnar mycket och åskar på Oxenstiernas gård och man får underhålla sig med varandra utan TV eller annat som nu är modernt. Vill man kommunicera blir det brev och inga enkla telefoner. Det är väldigt olikt vår värld och ändå inte – konstigt nog.

Kort nog trivs jag med Johan Gabriel! Och hans sommar och min mognar och försvinner. Så gör våra liv också – när jag ska dö vet jag inte, han dog 29 juli 1818 i Stockholm.

Han blev 68 år och 14 dagar. Själv är jag 79½ år.

På nätet och Wikipedia kan inhämtas att Gösta egentligen hette Gustaf Göran och levde 1793 till 1860. Det gick ganska bra för honom i livet. Han blev student 1810, gjorde militär karriär och tog som kapten avsked med majors grad 1826. År 1844 blev han överkammarherre och invaldes 30 november 1858 i Kungliga Musikaliska Akademien, till vilken han 1860 skänkte sitt musikbibliotek.

Jag är ett fä som lät honom springa där mellan eldbrasorna öfver stockar och stenar, med bloss i händerna, och echaufferad som en trumpetare. … Han kom hem trött, hungrig, svettig och rödblommig som en ägta och frisk tjufpojke, sotig i synen, svart om händerna, trasiga byxor, och så skapad som den unga dygden ser ut i sitt fria tillstånd.

Det är roande att veta hur det sedan gick när man läser om den tolvårige Göstas bravader på Skenäs. Den sotige och sönderrivne gossen skulle med tiden bli både militär kapten och överkammarherre!

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22