Jo, svenska deckare kör allt svenskt…

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

AV PETER GISSY

Här kommer ett glatt besked till dig som alltid undrat: jodå, svenska deckarhjältar kör svenskt!

Martin Beck, Roland Hassel, Harry Friberg och allt vad de heter, de där deckarhjältarna som du umgås med på fritiden, kan delas in i tre grupper:

1. De som inte har egen bil och mest kör tjänstebil, även privat

2. De som har privatbil

3. Och de som tar sig runt genom att åka med andra.

Tuffe Roland Hassel hör definitivt till grupp 2.

– Han körde Mazda förr, deklarerar deckarförfattaren Olof Svedelid. Numera åker han i en mycket begagnad Opel Omega.

Hassel får därmed bli ett av undantagen som bekräftar regeln. Ty – de flesta av våra deckarhjältar kör svenskt, mest Volvo.

– Deckarfigurer bör ju uppträda så litet iögonfallande som möjligt, berättar Gösta Unefält som med sina TV-filmer om poliserna i Strömstad rönt stor uppmärksamhet.

I mitten av 1960-talet vållade en viss Roger Moore rabalder på de brittiska öarna. Den elegante 35-årige aktören som just stod i begrepp att göra TV-film av engelsmännens mest älskade äventyrare, ”Helgonet”, hade blivit så förtjust i en vit, tvåsitsig sportcoupé att han på stående fot bestämde att hans rollfigur skulle ha den, och ingen annan kärra, i filmerna.

Mången imperievän måste ha satt teet i halsen. Så fick man väl ändå inte göra? En engelsman måste väl köra en brittisk bil! Något som säkert förfallaren till böckerna hade fordrat, Nu var Leslie Charteris död, lyckligtvis törs vi tillägga. Det är tveksamt om den bestämde engelsk-kinesen skulle ha gett sitt tillstånd till att hans mycket engelske hjälte, Simon Templar, fick köra runt i en bil som inte designats av engelska hjärnor.

Men på andra håll jublades det.

För Volvos del kom det att betyda mycket att ”Helgonet” exponerades i en P1800. Det gav modellen en utmärkt reklam. Under åren 1961-73 såldes 47 800 exemplar av den tvåsitsiga sportcoupén. Det ansågs på sin tid vara ett lyft för Volvo i synnerhet och för svensk bilindustri i allmänhet. Exponeringen av modellen i TV visade också vilket utmärkt reklammedium det nya mediet var.

Diskretion – en hederssak

Men exemplet med Simon Templar är trots allt ett undantag. I de allra flesta fall låter deckarförfattarna sina hjältar köra inhemska kärror.

Det finns skäl till del. En titt på våra svenska bovjägare avslöjar deras ivriga längtan att smälta in i trafikmiljön. Ingen verkligt bra spanare suktar efter att ta sig fram i något mera uppseendeväckande transportmedel. Som vräkiga amerikanska buickar, cadillacar eller – för exemplets skull – bullrande, kantiga, rysktillverkade åkdon.

Just det, deckarna vill vara diskreta. Udda bilmodeller är alltför utpekande, menar Gösta Unefält i Strömstad – som i nästa andetag ändå medger att romanfigurens val av fordon kan ge gestalten en sorts karaktär:

– Ta min figur Bo Kronborg, säger Unefält och syftar på TV-filmerna om poliserna i Strömstad. Kronborg kör omkring i en skramlig Alfa Romeo som han ärvt. Att den är gammal och ”skramlig” är tveklöst viktigt. Det speglar något av Kronborgs slarviga sida. Hans kollega Nils Gryt (vid ordningspolisen, ni vet) är en helt annan typ. Om Gryt skulle välja bil skulle det bli en pålitlig, lättskött bil. En Volvo 244 ligger nära till hands. Och den ”syns” inte.

Nej, i lilla Strömstad finns det bara en som har en Alfa Romeo, skrattar Unefält.

Därför vet alla att det är Kronborg som kommer rullande när Alfan susar fram genom trafiken. Det ger mig en viss möjlighet att laborera med handlingen och med rollfiguren.

Tungsint Beck

Val av fordon påverkas också av den ekonomiska situation deckarna befinner sig i.

Det är påfallande vilket dålig, utbyte i form av penningar som bovjagandet ger.

En av landets kanske mesta polisdeckare, Martin Beck, har notoriskt knackig ekonomi. Den magra polislönen räcker inte till för en egen bil.

I Sjöwall-Wahlöös berömda böcker jagar således den tungsinte Beck runt i tjänstebil (Volvo) och liknar på så sätt en berömd fransk förlaga, om nu en sådan jämförelse godkänns. Också kommissarie Maigret rullar nämligen genom parisnatten i ett inhemskt tjänstebilsmärke (Renault).

Populäre Maigret, som har tungsinnet gemensamt med Martin Beck och våra dagars Curt Wallander, är dessutom inte bara fylld av den franska huvudstadens syndiga skönhet – nej, han älskar att fundersamt pimpla calvados på de franska caféerna medan han grubblar över sina besvärliga kriminalgåtor. Slutsats: Maigret måste helt enkelt vara direkt olämplig att framföra fordon. Vilket kan vara ett av skälen till att han inte har körkort. Men – eftersom det alltid tycks finnas en ledig taxi inom armlängds avstånd har Maigret inget bekymmer att förflytta sig snabbt om situationen kräver det.

Det har inte heller elegante Harry Friberg – kanske svensk deckartraditions meste stilbildare. Den sympatiske fotografen tar sig obesvärat fram i 50-talets Stockholm på – scooter! Även om trafiksituationen i huvudstaden vid denna tid inte var i närheten av dagens tumultartade dito, var ändå Fribergs val av fortskaffningsmedel välfunnet. Det gav honom möjlighet att ta sig fram snabbt på större och mindre vägar.  I senare böcker går dock Friberg över till andra fordon: franska Hotchkiss (när äventyret utspelas i Frankrike) och Fiat (när hjälten gör nedslag i Italien).

Efter Stieg Trenters död har hustrun Ulla fortsatt skriva berättelser om Harry Friberg och då ”skänkt” honom en SAAB 9000.

”Studierektorn” – Volvo och Saab

Aftonbladets ledarskribent H K Rönblom skrev tio böcker om sin hjälte Paul Kennet på 50-talet. I en tid då Volvo dominerade den svenska gatubilden lät han Kennet förflytta sig i en (då) modern PV.

Bertil Durell, som Jan Ekströms deckargestalt heter, åker helst tjänstebil och om han behöver – ”drar sig nog inte för att  åka med i kollegernas privatbilar”, tror Ekström själv som gärna medger att han inte funderat över hur hans romanfigur tar sig fram längre sträckor.

– Olle kör en gammal Volvo 242 från 1979, meddelar Palmström utan att för ett ögonblick darra på manschetten.

Elegante Christer Wijk i Maria Langs böcker kör också svenskt – mest tjänstebil, dock – liksom studierektorn Bertilsson i Tomas Arvidssons klassiska debutdeckare Enkelstöten (som följts av flera böcker). I Enkelstöten begår den strulige studierektorn (filmad i Björn Gustafssons gestalt) och doktorn sitt bankrån med hjälp av en fyradörrars Volvo GL. Också här var målsättningen för våra ”hjältar” (som ju egentligen är mera av skurkar) att smälta in i trafikbilden.

Därför passade Volvon bra. Att de ändå bytte till en mörkblå SAAB 99 (”…inte postgul eller televerksorange, mer diskret”, resonerar doktorn via Arvidssons tangenter) i ett p-hus berodde naturligtvis på att paret ville förvilla polisen.

Lantbrevbärare Ingemar Svensson är en av hjältarna i Jan Olof Ekholms böcker. Trots att författaren själv inte har körkort låter han hjälten köra postbil:

– Väldigt ofta lånar man ut drag till hjälten som man själv har, säger Ekholm som är pappa till ett 20-tal deckare. Men av praktiska skäl har jag inte låtit Ingemar vara utan körkort. Det är ju charmen med att vara författare att man kan bära sig åt litet som man själv vill med sina personer.

– Just det här med vilken bil hjälten har, eller hur han förflyttar sig, har jag faktiskt gått runt i mina böcker. Oftast låter jag hjälten få skjuts av andra, eller så får han ta sig fram på annat sätt. Mina romaner utspelas ju i småstadsmiljö (en blandning av Hässleholm, Avesta och Mariestad) och där kan man ju nästan ta sig fram till fots.

Även om hjälten kan vara nog så spektakulär (jämför Carl Gustaf Gilbert Hamilton i Jan Guillous böcker) fordrar helt enkelt rollen att man närmar sig skurkarnas diskret som möjligt. Kärrorna får på ytan se alldeles förfärligt alldagliga ut, för att under (pansar?) plåten vara ett under av tekniska finesser. Naturligtvis är engelske James Bond (åtminstone den vi ser på filmduken) ett utmärkt sådant exempel.

Lord Peter kör Daimler

Nå, när vi ändå är i farten – låt oss se hur några av våra utländska deckarhjältar förflyttar sig på vägarna. Är det bara Simon Templar som kör svenskt? Ja, det verkar så. Ingen av de stora deckarhjältarna på den internationella arenan kör Volvo eller SAAB, den saken är klar.

Dorothy Sayers elegante överklasshjälte, lord Peter Whimsey, har naturligtvis egen chaufför (Bunter) till sin Daimler; tuffe Sam Spade (bl.a. i Maltseserfalken) kör taskiga bilar eftersom han ständigt är vid skral kassa – självklart något amerikanskt dussinbilmärke. Den skrala kassan delar han med Mike Hammer i Mickey Spillanes hårdkokta deckare. (Än en gång: det tycks inte vara lätt att vara egen företagare i deckarbranschen! Å andra sidan finns det ”klippare” i branschen: ett sådant exempel är Perry Mason som i ett otal böcker håvade in enorma belopp på sin framgångsrika karriär som försvarsadvokat.)

Grabbarna runt Steve Carella på 87:e distriktet i ”staden som heter Isola” (och som liknar New York men som ändå inte är det) ser sin chef köra runt i en Chevrolet av obestämd ålder i Ed McBains berömda böcker, och Ellery Queen kör en Dusenberg, en ovanlig plåtburk. Pannveckade (engelske) kommissarien Morse rattar Jaguar – till skillnad från sin till synes vimsige (amerikanske) kollega Columbo som ständigt äger rishögar av sämsta sort i TV-filmerna. (Med det gage Peter Falk skramlat ihop borde han ha råd att byta upp sig, kan vän av ordning tycka.) Bland Columbos första bilar återfinns (med säkerhet) en till hälften hopsjunken Peugeot 403 Cab.

I Tyskland kör TV-hjälten ”Der Alte” omkring i en – just det – BMW, medan bastanta Bella Block följdriktigt tutar runt i Berlin i en Trabant (nu när tidens tand gjort nämnda bil ovanlig i de nya tyska förbundsstaterna kommer vi säkert att få se Block i en Mercedes inom kort).

Låt oss stoppa där.

De här exemplen styrker nämligen grundtesen: deckare kör inhemska bilmärken.

Vilket ju skulle bevisas.

PETER GISSY

Gissys egen deckarhjälte, Kent Mortland, (Röd Död och Vit Sorg) kör Volvo, men är i en kommande bok på väg att byta till ”ett annat bilmärke”, meddelas det. Hm, det låter som det blir Saab, Gissy?

RED



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22