Jill Paton Walsh: Deckarmamma med foträta skor

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

Av ROLF NILSÉN

Jill Paton Walsh ser ut just så som en engelsk deckarförfattarinna ska se ut.
Ganska kortvuxen, förnuftigt och praktiskt klädd utan några som helst ansatser till onödig flärd (man anar de foträta skorna utan att direkt se dem), prydlig på ett disciplinerat sätt och vänlig på samma sätt som en mor- eller farmor (förhoppningsvis!) är vänlig mot sina barnbarn.
Jill Paton Walsh, drygt sextio år, ansluter sig alltså rent exteriört alldeles utomordentligt väl till sina raffinerade medsystrar inom den engelska kriminalgenren, med namn som P. D. James, Margaret Yorke och June Thomson. Samt yngre adepter som Va l McDermid och Frances Fyfield.

Feminina ess

Som nogsamma läsare säkert märker har jag valt att inte inkludera Ruth Rendell och Minette Walters på denna ofullständiga och summariska lista. De är knappast så särskilt disciplinerade och har förmodligen aldrig köpt ett par foträta skor i sina respektive liv heller.
Men för övrigt är ju även de feminina engelska ess inom det subtila spänningsområdet.
Jill Paton Walsh kan konsten att berätta en historia. Men hittills har hon mestadels gjort det för en yngre publik. Hon har bakom sig inte mindre än 22 barnböcker. Som hon vid flera till fällen har fått pris för. Hon har också skrivit tre alldeles ”vanliga” romaner för vuxna (bland dem den till svenska 1996 översatta Om änglar finns – som hon 1994 nominerades till Booker-priset för) och så då även ett par deckare. Varav den första heter The Wyndham Case och nyligen har översatts till svenska under titeln Farlig samling (Boströms; översättning Hans-Uno Bengtsson).
Det är en ytterst trivsam och angenäm deckare. Och när Jill Paton Walsh senare under vårt samtal vänligt påpekar att hon ”inte gärna skriver om alltför mycket våldsamheter” och inte har något emot intriger som inte är ”alltför realistiska”, så är detta fullständigt sant.
Hennes gebit är den mysiga pusseldeckaren. Och: inget som helst fel med den ambitionen, eller hur?
– Det jag främst eftersträvar med mina deckare är att konstruera ett intellektuellt pussel, förklarar Jill Paton Walsh och markerar det hon säger genom att eftertryckligt fatta tag i min ena arm.
– Jag skriver gärna om allvarliga ämnen. Men vill också, om möjligt, lätta upp dem så pass mycket att det hela inte förvandlas till något alldeles becksvart i sin slutliga form.
– Och, understryker hon genom att lätt öka trycket mot min arm:
– Jag är inte alls som Imagen Quy. Det måste du lova mig att ta med i artikeln!
Imagen Quy är lika med den sjuksköterska vid St. Agatha’s College i Cambridge, som Jill Paton Walsh har valt som sin kvicktänkta huvudperson i de hittills två deckare som hon har författat.
– Men hon har en verklig förebild i Cambridge. Fast det är jag inte säker på att den personen är helt medveten om!
Jill Paton Walsh skriver trevliga deckare. Och hon vill också ha det trevligt när hon själv skriver.
– Jag vill för allt i världen inte själv bli rädd för det jag skriver om! säger hon med stor och innerlig känsla i sin röst.
– Om böckerna sedan råkar sälja tillräckligt bra är det ju också skojigt. Men det är viktigast att de är strukturerade enligt någon slags disciplinär mening som jag helhjärtat kan ställa mig bakom.
I Farlig samling hittas en student död i det obskyra Wyndhambiblioteket på St. Agatha’s College. Imagen Quy misstänker att det ligger något mera än enbart ett sedvanligt mord, kopplat till en planerad bokstöld, bakom dödsfallet och börjar envist nosa omkring.
Och visst: det blir en mysigt spännande stund och det sätt som Jill Paton Walsh skriver på sänder ut trygghetsskapande spänningsstrålar till den allt mera belåtne läsaren.
– Just så vill jag också att det ska vara! Jag har som ambition att få mina läsare att känna sig omhändertagna, menar Jill Paton Walsh och låter en lätt demonisk glimt fladdra till i den för övrigt fridfulla mormorsblicken.

Skrev färdigt Sayers

Under förra året avslutade hon också det uppdrag som stärbhuset till den 1957 avlidna deckarförfattarinnan Dorothy L. Sayers hade offererat henne. Och som hon efter viss tvekan hade accepterat.
Det handlade om att brodera ut och färdigställa manuset Thrones, Dominutiuns som Sayers hade övergivit 1936.
– Jag blev helt skräckslagen när jag kontaktades av stärbhuset med det här förslaget, säger Jill Paton Walsh.
– Men när jag till sist vågade sätta i gång med arbetet så började det kännas roligt nästan direkt. Jag hade fem, delvis ofullständiga, kapitel att utgå ifrån. Resten var upp till min egen fantasi, säger hon om det arbete som P. D. James tidigare avböjt att försöka sig på att avsluta.
– Och det var ju klart att jag var tvungen att hålla mig till det sätt som Sayers skrev på. Och jag kunde inte heller pådyvla Lord Peter Wimsey alltför många konstiga åsikter. Det hade ju bara inte passat sig!
Thrones, Dominations blev en framgång i England och fick ett mestadels gott mottagande (en del av den kritik som riktades mot den var för övrigt mot sånt som Sayers, och inte Walsh, skrivit – berättar en inte helt missnöjd Walsh) och just nu diskuteras det om en fortsättning av något slag också ska kunna bli aktuell.
– Jag är inte helt ovillig, avslöjar Jill Paton Walsh.
– Faktum är att tanken på att fortsätta att berätta om Wimsey och hans fru, Harriet Vane, känns ganska uppmuntrande. Det finns ju många möjligheter att försätta dem i olika kniviga situationer; andra världskriget ska just till att starta och så vidare. På tal om varför det finns så många effektiva kvinnliga deckarförfattare levererar Jill Paton Walsh följande förslag till lösning:
– Jag tror att kvinnor bryr sig om mera än män. En viss generalisering, för all del.
Men kvinnor både eftersträvar och är själva beredda att skapa ordning i det kaos som råder. Och då är ju skrivandet av deckare en rätt så bra metod.

Icke helt datorkunnig

Jill Paton Walsh beskriver muntert sig själv som ”en inte helt datorkunnig människa”, men erkänner sig också vara innehavare av ”en trevlig liten laptop som jag allt mera ihärdigt lär mig att älska nu”.
– Men vad jag än skriver på så skriver jag inte så fort, tyvärr. Fast jag är nästan klar med min kommande deckare; Imogen Quy är med igen, ja och den ska heta A Seacoast Off of Bohemia.
– Den tog mig nästan ett år att färdigställa. Fast man ska ju inte jäkta.
Bägge böckerna om Imogen Quy har blivit föremål för optioner från olika TV-bolag.
Jill Paton Walsh själv skulle gärna se att endera Vanessa Redgrave eller Judi Dench skulle ta sig an porträtterandet av henne, om det till sist blir något av med detta.

Film om änglarna

– Däremot är det nu helt klart att Om änglar finns ska bli film. Det blir Michael Radford som regisserar. Han som gjorde den underbara Il Postino, du vet.
Och så frågar jag till sist om Jill Paton Walsh nu har övergett sina barnböcker för gott, till förmån för vuxendeckarna?
– Inte alls, säger hon vänligt. Men just nu koncentrerar jag mig faktiskt på Imogen Quy. Jag har flera trevliga mordfall på lager för henne att sätta i gång med.
Och så klappar hon mig på armen en gång till och skrockar på ett mormoderligt vis.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22