Jean Bolinder: Nu Grand Master

Jun 11th, 2012 | By | Category: 2012-06 juni, Artikel

Jean BolinderVid Svenska Deckarakademins vårmöte i Lund 12/5 tilldelades Jean Bolinder hederstiteln Grand Master och fick av preses, K. Arne Blom, mottaga utmärkelsens substantiella bekräftelse, en statyett – Den Gyllene Kofoten. Högtidligheten ägde rum inför publik i stadsbiblioteket och huvudpersonen var, klädsamt nog, både tacksam och rörd. ULF DURLING berättar mer.

För deckarvänner som mot förmodan inte är närmare bekanta med stormästare Bolinder är det kanske på sin plats att summariskt kommentera hans kriminallitterära gärning. Den som därvid noterar ett panegyriskt tonfall och anar en vänskapskorrumperad attityd är på alldeles rätt spår. Varför skulle jag undervärdera texter som under ett halvt liv oavbrutet fascinerat mig och gjort mig tillgivet inställd till deras upphovsman?

Även utan omslag eller försättsblad kan en Bolindersk deckare omedelbart igenkännas. Den är lika omisskännlig som balens drottning för hugade danspartner och Eiffeltornet för Paristuristen. Han skrivit inemot fyrtio inom genren, några under pseudonym, och ännu fler utanför den:

Ett hundratal korta kapitel, vart och ett par sidor långt. Korta stycken berättande text, laddade dialogavsnitt och här och var knepigt, ibland bisarrt, konstruerade familjenamn som Patent- och Registreringsverket aldrig skulle godkänna, exempelvis Rednilob och Lerbodine. Pussla ett tag med bokstäverna och vem skymtar då?

Att han vunnit mer uppskattning hos de insiktsfulla recensenterna än hos de bokhandelsvältande läsarskarorna är synd. Om flytet och underhållningsvärdet i hans verk kan man nämligen lätt förvissa sig  intrigerna är inte krångliga utan sinnrika, de insprängda bildningsspånen och vitterlekarna aldrig kultursnobbistiska. Sedan må det i ärlighetens namn sägas att han föredrar originella och egensinniga grepp framför brett folkliga.

Hans karaktärer rör sig i Sverige, här och nu – på Bjärreds vindpinade strandängar vid Öresund, på Lundaslätten eller på Nordkosters klippor och klapperstensfält – men de reser med tungt bagage och i bakgrunden lurar ofta en krossad idyll och ett barndomstrauma. I allmänhet är de lite knäppa. Somliga kan man knappt ha i möblerade rum.

Efter sin s k trepunktsserie, med Livet är långt … (1973) som fullträffen bland de totalt tio och ett gott exempel på det slags mysteriespel han tidigt mutade in som sin specialitet, överger han sin privatspanare, den beskäftige Jöran Bundin (observera initialerna!) och dennes kloka fru Marianne.

Under andra hälften av 80-talet publicerar han sig företrädesvis i obrottsliga sammanhang, återkommer sedan till genren – med vaneförbrytarens obönhörlighet – och blir utropad som årsbäst för Dödisgropen (1990), vars hämndtema spetsats med ett par beska droppar ockultism: ytterligare en av Bolinders många finesser.

Varpå han slår till med Berättelse för herr Hugo (1993), lika skakande och lika kritikerrosad, och så flyter produktionen igen. Som vanligt fokuserar han på frågor om äkthet och identitet och på det förbryllande livets paradoxer och paranormaliteter.

Därtill tar han – i högre grad än tidigare  upp existentiella funderingar. Vad är meningen med vår korta stund på jorden?

Låter det trist? Det är det inte. Tvärtom, det är tänkvärt och spännande och inte sällan grymt humoristiskt, konturskarpt och färgsprakande. Kan det bli annat med en historiker och ordkonstnär vid pennan, en som också är lektor i dramapedagogik och framstående akvarellist med skarp iakttagelseförmåga och öppet sinne både för landskapets och för den mänskliga naturens variationsrikedom?

Oftast handlar hans böcker om medborgare som förlorat centralperspektivet på sig själva, villat bort sig i en gränspsykotisk skenvärld, tappat minnet och därmed kontakten med sina fästpunkter i tillvaron och vacklar mellan (mar)dröm och verklighet.

Oss emellan misstänker jag att Bolinder bearbetar sin fasa för liemannen och i ständigt nya turer försöker ge konkret begriplighet åt det ofattbara som kan lura bakom nästa krök eller krön och som definitivt väntar vid vägs ände. Han låter Döden ideligen och på olika sätt signalera sina avsikter och sin förestående entré – via de avlidna i fiskmåsens gestalt och i trollsländans dans – och Helvetet, stavat med versalt H, är hela tiden påtagligt närvarande.

Det är smaksak vilken titel från vilken period man tycker bäst om. Min favorit heter Näktergalen (1978), Svenska Deckarakademin har valt att prisbelöna såväl Dödisgropen som För älskarns och mördarns skull (1985). Och så sent som i fjol, 2011, visade Bolinder lejonklon med Målsökande robot, en seriemördarhistoria i tiden (utgiven som e-bok!) men med alla hans specifika tematiska och stilistiska särdrag.

Som sagt, undra på att man är en smula jävig. När hörde ni förresten senast talas om någon som efter en guidad turistpromenad i Florens fått tre timmar för fritt förfogande i staden men genast återvänt till sitt hotellrum för att läsa ut Bröd över mycket tvivelaktigt vatten (1998), då nyss utgiven? Jag minns det som en särdeles lyckad dag.

——

Deckarakademins webbplats (under Ledamöter finns presentation av Jean Bolinders utgivning): http://www.deckarakademin.se/

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22